CORONASPÖKET


Kokar åt mig en kopp kaffe och tar en välbehövlig paus från jobbet. Tänker rensa hjärnan en stund genom att slöläsa nyheterna på nätet. Jag klickar upp sidan och börjar scrolla. Jag scrollar och scrollar och inser att det är knepigt att hitta överhuvudtaget några andra nyheter än de som på sätt eller annat tangerar corona-virusets framfart över jorden.

Klickar ner den här nyhetssidan och öppnar upp en annan, som enligt mig är ändå mer seriös än kvällstidningarnas gul-röda uppmärksamhetssjuka sida. Den här är sakligt vit och mörkblå, men likaväl slängs corona-nyheterna i nyllet på en då man öppnar den sidan.

Och naturligtvis är det bra att man informerar, men alla dessa totalt onödiga nyheter som ens i minsta lilla grad kan hänföras till det nu så klickberoende framkallande ordet corona börjar i sanningens namn bli aningen för många och för klena. Är det verkligen en nyhet som skall landa på första sidan att någon ängslig en köpt konserver för över 200 € eller att en kvinna lugnar ner sin oro genom att bunkra upp mat på sin balkong så hela familjen kan leva på det i flera veckor OM något skulle hända. Hon berättar att hon sprungit i flera butiker för att hitta hand-desi som hon sedan råffat åt sig litervis.
Jag tror knappt jag läser rätt...

Stänger frustrerad nyhetssidorna och återgår till att jobba.

I bakgrunden spelar radion sakta och jag väcks ur mina skriverier av radionyheternas kännspaka trudelutt. Av gammal vana skruvar jag upp volymen en aning. Det var dumt, för vad handlar nyheterna om om inte corona...

Och igen, skulle det inte vara sättet på hur man framför det så skulle det väl ändå gå vägen. Men nej, här intervjuas en läkare i en medelstor stad på sydvästkusten. Reportern frågar och frågar den mer korkade frågan efter den andra. Som att:
- Hur har man tänkt se till att de personer som möjligen eventuellt på den här orten försätts i karantän verkligen håller sig hemma.

- Ja-a, svarar läkaren, man måste ju ändå lita på att människor är förnuftiga, det finns ju nog inga resurser att placera vakter utanför varje insjuknad eller eventuellt insjuknad persons hus och hem.

Man kan väl tänka sig för innan man ens ställer en sådan fråga?

Men hon fortsätter fråga:
-Hur har ni tänkt ordna sjukvården då någon som bor ute på en ö i ytterskärgården insjuknar?

Vid det här laget måste jag bara dra ner på volymen, klarar inte av att höra läkarens svar. Hans lugna röst börjar också redan låta lite ansträngd.

Att någon bosatt på en ö i yttre skärgården skulle bli smittad (om hen nu inte råkat vara på resa i de drabbade områden förstås) är väl ändå liiite långsökt.
Personen torde väl i så fall ha en borttappad och smittad asiat eller italienare i sitt båtskjul för att det skall finnas ens en tillstymmelse till risk? Och utöver det ha en fysiskt nära relation till hen.

Yttersta skärgården är kanske den tryggaste platsen om man känner sig oroad för att bli smittad. Utöver de djupa skogarna och fjällen, då.

Senare intervjuas en överläkare med frågor som allmänheten har fått skicka in och han svarar bra - även om han också verkar ha lite svårt att dölja sin frustration över frågorna.

- Nej, det är inte bättre att bära handskar för att skydda sig.
(Det säger ju sig självt att det är enklare att tvätta händerna än att hålla handskarna rena....)
- De flesta insjuknade har lindriga eller nästan inga symptom, folk dör inte som flugor på hösten.
- Dödligheten är samma eller lite förhöjd jämnfört med en vanlig influensa.

Det som många inte tänker på är att den procent (ca 3 %) som ofta figurerar i dessa skräckscenarie-nyheterna är en procentsats som säger hur många dödsfall av de som tagits in för vård - inte av ALLA insjuknade. För man vet ju inte ens hur många som insjuknat, då man räknar att upp till 80 % av de som blivit smittade inte ens vet om det då de inte haft symptom.

Det blir så lätt fel när man förvränger på siffror och söker snaskiga rubriker.

Har i bekantskapskretsen en professor i mikrobiologi och hans starka åsikt är att om han skulle få bestämma så skulle han förbjuda alla hand-desin utanför sjukhusmiljö. Desinfektionsmedel tar ju kol på de där goda grejerna också. Tvål och vatten är bäst!

Ugh...jag har talat.
Nu går jag och tvättar händerna!

P.s och ja...de där andningsskydden.
De skyddar ju att den som bär på en smittosam sjukdom inte smittar andra. Och skall bytas ofta!

Bär man som icke smittad andningsskydd en längre tid fixar man bara till en smarrig miljö, härligt varm och lite fuktig, för virus och bakterier att bosätta sig och glatt föröka sig i. Allt detta sådär 3 cm från ens egen mun och näsa....
Gäller också för vanlig influensa förstås.






VINTERN SOM ALDRIG VAR


Tänk om det aldrig blir någon vinter? 

Så känns det ju onekligen nu. Avsaknaden av vinter har fått mig att avstå från en hel del
typisk vintermatlagning just för att ja, det har inte varit vinter. 

I praktiken har vi inte haft vinter alls. 
För att det skall kunna kallas termisk vinter krävs flera dagar då medeltemperaturen
ligger under noll. Så har det inte varit i vinter. Alls. 

Det enda säsongsbetonade ätbara jag lagat var hemlagade runebergstårtor till 
Runebergsdagen i början av februari och det bara tack vare
ett göttigt recept av min kollega, men annars har den typiska 
vintermaten lyst med sin frånvaro. 

Och nu är det dags för fastan - och jag som alla år fastar på något sätt - är tillbaka i 
"originalet" och mat-fastar i år på det sättet att jag verkligen uppmärksammar mat-svinnet
och försöker aktivt undvika det. 

Samtidigt har jag också återupptagit det här med att odla egen mat.
I mycket liten skala dock, för jag har tyvärr inte tid i den bemärkelsen att jag skulle
vara närvarande och kunna sköta en odling optimalt, 
 men strävar efter att ge hemodlingen mer utrymme och tid än på måååånga år. 

Få saker är så rofyllda som att på morgonen spraya frösådden medan kaffet kokar. 
Och lyckan när de första hjärtbladen uppenbarar sig är bara guld!

Då det sker kan vintern som inte var fortsätta med att hållas borta. 
Då är det vår. På riktigt vår! 

PRAT VID MORGONKAFFET


Gubben och jag satt i morse och drack vårt morgonkaffe tillsammans. Solen sken och efter stormen
som härjat på i nästan två dygn kändes det nästan lite vårligt och behagligt stillsamt. 

I vår historia har jag varit den som inrett och ja...till en del bestämt var skåpet skall stå och
han har alltid varit fine med det. Han har väl lite skämtsamt sagt att bara han hittar sin fåtölj 
och kylskåpet så är det bra nog. Nåååh, sedan har jag ju nog lämnat hans kontorshörna i fred även om 
den tar upp det finaste hörnet av lägenheten. Det må han vara värd, att ha sin värld där. 

Men, tillbaka till kaffet! 

Jag hade städat bort en del ugnsformar och bara lämnat kvar ett par 
enkla i sin form och färg, och han kommenterade det så där i förbifarten. 

- Ja, svarade jag. Jag börjar vara så innerligt trött på för mycket grejer som man aldrig 
använder. Och märkligt nog börjar jag mer och mer tycka om det 
*konstpaus, och en slurk kaffe*
det enkla, simpla, sparsmakade. Trodde aldrig jag skulle säga detta men börjar 
mer och mer sakna enkla avskalade ytor. Inte så mycket "plåter". 

Han tittade på mig under lugg och sade:

- Jag med! 

*

Jag brukar skämtsamt säga att hemligheten till ett långt och rätt lyckligt förhållande 
är att man tål samma nivå av städlighet i hemmet. 
Skalan kan variera, men man behöver absolut landa rätt nära varandra här.
Gör man inte det skiter sig vilket härligt förhållande som helst, det är jag helt
övertygad om. Och det har vi alltid haft. 
Vi är båda rätt prydliga av oss men med kryddan:
"Hellre lite skit här och där än ett rent helvete".

Med andra ord, om någon av oss missar sin andel av veckostädningen en
vecka eller så är det verkligen ingen katastrof. 

Men att även han verkade vara fine med att skala av rejält här hemma kom ändå 
som en liten överraskning! Fast absolut en positiv sådan. 

Och vid närmare eftertanke är det ju nog jag som varit den med mest 
prylar. Båda mina pojkar verkar ju vara minimalister av naturen liksom. 
Och nej, gubben är definitivt ingen samlare han heller. 

Sedan är säkert jag den som mest känner att jag vill analysera och fundera
om och kring det här med att vara minimalist, och hurudan minimalist 
man är. För det finns fler olika sorter. 

Men mer om det en annan gång. 

Nu går jag ut i solen en sväng. Känns som den riktigt första vårdagen! 


MINDRE ÄR MER...?


Har en tid funderat på det här med att göra sig av med grejer. Men också hur det har kommit sig att man samlat på sig så mycket som många ändå gjort. 

För egen del var jag ganska sparsmakad som barn och ung. Var kanske inte den mest
ordningsamma, så på det planet kanske man mer tyckte att det fanns grejer lite här och där, 
men så mycket sug efter grejer hade jag nog inte. 
Minns en jul då jag var i högstadieåldern och en av mina kompisar ringde och berättade
hur mycket hon fått i julklapp och jag minns att jag tänkte - nämen det är ju inte klokt! 

När mina barn var små hörde jag kusiner till dem ivrigt vilja åka från morförälderns 
julklapps-utdelning till farföräldrarnas julklapps-utdelning för ÄNNU mer gåvor. 

Kändes märkligt - och främmande för mig. 

När jag var nybliven mamma byggde vi ett hus åt oss. Som kom att bli rätt tilltaget.
"Alla" byggde då rätt tilltaget och som dryga tjugo vårar (ja, jag var så ung då...)
var jag kanske inte helt mogen för att inte påverkas av "alla" andra. 
Dessutom hade vi bråttom med bygget och de ekonomiska möjligheterna fanns. 

När det huset väl stod klart insåg jag att jag hade 10 m vardagsrumsfönsterbräden och att köpa EN
saintpaulia var inte läge. Skulle det se ut till något gällde det att köpa MÄNGDER. 

Det var då jag började fylla på - för att jag hade utrymme - som skulle fyllas.
Inte för att jag egentligen hade ett personligt behov av det, men utrymme fanns. 
Känns ju helt galet nu. 
I samma veva blev ju både min mor och mina svärföräldrar äldre och ville gärna
dela med sig av grejer de sparat på . 
Och eftersom jag faktiskt tyckte - och tycker - om gamla ting så tog jag emot och 
skaffade av bara farten lite mer som passade in. 

När mitt andra barn var på väg flyttade vi tillfälligt in här vi bor nu. 
Hundra kvadratmeter hundra år gammalt hus. 
Detta hände tjugo år sedan, lite drygt. 

Vi rymdes hur bra som helst! 
Fyra personer och ett företag. 
En del grejer nerpackade för om man flyttar från 250 till 100 så blir
det helt klart grejer över. 

Då insåg jag nog första gången att vi hade så mycket mer än vi behövde. 


*

Nu är vi som sagt tillbaka i samma ruta sedan några år. 
Och även om jag, eller någon av oss, verkligen inte är 
några samlare så märkte jag för ett tag sedan att det faktiskt började bli lite 
knappt om utrymme och att det började kännas lite obekvämt. 
Vad HAR jag i mina skåp som tar sån plats. 

Behöver jag faktiskt allt detta? 

Och svaret är ju nej. 

Sakta men säkert börjar jag ha samma luftighet i lägenheten som fanns då 
innan barnen - då vi också bodde här. 
Och det käns bra. Riktigt bra. 
Vi två och ett företag. 

*

Allmänt verkar ting ganska oförmärkt krypa in i våra liv. 
Hos endel mer medvetet än hos andra. 
Hos mig har de medvetet nu fått flytta ut. 

Och det är riktigt skönt det. 
Och definitivt på tiden. 

Rensa gör gött! 


VINTERSTORM

 

Efter några intensiva jobb-veckor hade jag sett fram emot ett ledigt veckoslut som i min 
fantasi skulle innehålla långa skogspromenader och annat skönt ute-varande. 

Februari-vädret är inte speciellt lockande om man skall vara helt ärlig.
Fastnar vid mitt morgonkaffe, som blir förmiddagskaffe som blir mitt-på-dagen-kaffe. 
Regnet bara vräker ner utanför och vinden tar i. Det viner i det gamla
huset. Spisluckorna skramlar. 

Jag läser lite slött bloggar och sådant och ramlar in på det här
med minimalism igen. Det fascinerar mig, även om jag är lååååångt ifrån en
sådan personlighet själv. Men någonstans störs jag av onödiga ting. 

Märkte häromdagen när jag skulle leta efter en ny hårsnodd i min "smink-låda" att där finns
mängder av grejer, smink - attiraljer - grejs som jag inte rört sedan jag senast hade
en så kallad utrensning där. Då tyckte jag att jag städa bort massor.
Det gjorde jag, men nu märker jag att det finns hur mycket som helst kvar att bli av med.

Och det är alltså inte så att jag skulle köpt till sedan förra städningen. Nejdå, det här
är sådant som jag då trodde att jag skulle behöva...

Vilket får mig att tänka att det här med att rensa i sin röra, dö-städa, bli mer minimalistisk 
faktiskt är en prosess som tar, och skall få ta tid. Lite som att banta faktiskt.

Det är ju inte så att man samlat på sig allt onödigt (grejer eller kilon, hahaha...) på en kort tid. 
Det har tagit tid att samla dem - och det kanske skall få ta en tid att bli av med dem också. 

Har lite extra energi - trots vädret - så jag undrar om inte jag skall ta itu med den
där "smink-lådan" och några andra lådor nu på en gång. 

Som vädret är så vill jag ändå inte gå ut...