VRAKGODS OCH BESÖK I VIKEN...

Här haglar inläggen tätt nu. Kan ha en bidragande orsak att jag inte har så mycket annat att hitta på när

skymningen lagt sig över stugan. Tänder brasa och kokar te. Alla fönster är nu målade innanför. Ute är det minsann lite väl kyligt för att plocka fram pytsar och penslar där. Inte heller vattnet har gått att få kopplat, så bara att välja handkraft och bära in vatten från havet, värma på spisen och skura det viktigaste. När man gör så här så märker man minsann vilken grej rinnande vatten är. För att inte tala om rinnande varmt vatten. Men vardagsmotion blir det ju, det är ju bra. Men vad det tar  t i d. 

Medan varmvattnet kokar upp hinner jag gå en sväng längs stranden, det är såpass kyligt och kall blåst så hundarna måste luras ut en sväng från sin tillvaro där på fårskinnen, där framför brasan. Där kan man väl inte ligga hela dagen? Eller kan man?

Lite surmulna kom de nu med i alla fall. Det föll till och med lite snöflingor, som visserligen smalt undan efter hand som de nådde marken. Och när jag gick där och glodde i marken så hittade jag den här. Årets vrakgods! Jag tror att någon använt den som en tyngd till nät eller något liknande, för det satt fast en repstump och en plastflaska i tyngden. Tycker den på sitt ruffa sätt är fin och fick landa på spiskransen som pynt. 

Just det ja…jag hade ju tänkt städa  u t  lite pynt från den pyttelilla stugan. Och nu släpar jag in annat i ställe. Ja, *host, host*…hur tänkte jag? 

Nja, det finns väl en del grejer här i stugan, både bruksföremål för att inte tala om rent pynt, som gjort sitt, och det är de sakerna som nu åker ut. Med grov hand. 

Men så finns det det där pyntet som jag inte avstår ifrån neverever! Får jag presentera Räven och Björnen. Det där som ungarna släpat hem. Räven var en mycket liten grabbs fynd från en skogspromenad för längelängelänge sedan. Björnen är lite mer bearbetad, lite grovhuggen med inristning och allt. Räven och Björnen. De bor på spiskransen de. Lite farligt lever de nog - om någon oinsatt skulle få för sig att tro att det bara är en käpp och en barkbit och slänga dem i brasan. 

O, hemska tanke!!! 

Kanske jag borde greja någon fot för dem att stå på, så de inte ens i misstag skulle möta ett sådant öde!

Innan det blir dags att börja vara och inreda där ute på terasserna känns det som om dynorna skulle vara aningen överrepresenterade ting lite här och där och där och här. Bara att bita ihop och försöka leva med dynhögarna här inne tills man kan börja sprida ut dem där utomhus. Bär ut lite krukor, även om man inte ännu kan plantera något i dem alls, men då är de inte i vägen. 

Det är då jag ser dem. 

Havsörnarna, lekande där ovanför den marsgrå viken. Flygande hit och dit i lugnt mak. I ett par år har vi ju sett en ensam örn nu och då segla i viken. 

I år var de två. Tänk om? 

Tänk om de skulle häcka här i närheten? Hur fint skulle inte det vara?

SÄGER HEJDÅ TILL MURRIGHET OCH SPINDELNÄT...

Målar över murriga fönsterspröjs, släpper ljuset in genom vita fönsterbågar och förundras över vilken skillnad det gör. 

Det är inte ett sammanträffande att vitt på fönsterbågar och spröjs är det vanligaste. Det är det finaste, det vackraste ljusinsläppet fås nog så här. Inget nytt hjul uppfunnet alltså. Men fint blev det! 

Tanken, som jag hade i tiderna, då bågarna och spröjsen blev målade med olivgrön färg var att 

få stugan (utifrån) så osynlig som möjligt, eller så att den skulle smälta in i naturen. Ytterväggarna är 

gråsvarta som klipporna, foderbräden rödbruna som tallarnas bark och fönstren olivgröna som mossan.

Men det kan faktiskt finnas för mycket murrighet! Till och med enligt mig! 

Så i morgon bitti vaknar jag till en betydligt ljusare och fräschare inramning till havet utanför. 

Skall blåsa ägg för lite påskiga funderingar och eftersom jag är ensam här, frånsett hundarna då, så blir det ägg till frukost och lunch, kanske till och med till middag. 

I morgon skall också de sista fågelholkarna putsas och kollas inför ny säsong på den branschen.

Och så skall det väl bli lite tid över att snoka runt i skogen och känna in våren som faktiskt nog är lite på gång även om allt verkar stå lite på stället nu då det blev kyligt på nytt. Men vi lever ju ändå bara mars. Och hela, hela våren ligger där framför oss. Finns inget bättre. 

Skulle vara vitmålade fönster och bort-städade spindelnät då. 

JAG GICK EN SVÄNG...

med hundarna där i gränslandet mellan vinter och vår, mellan dag och kväll, mellan mörker och ljus,

mellan havsbrus och skogens tystnad.

Och vi njöt en liten enkelnjutning av naturens nyanser på många olika skalor. Färg, temperatur, tid, ljus och ljud. 

I morgon plockar jag fram målarpenseln och så får vi se vad det blir av det. Tills det - sov gott.

Jag gör det definitivt här där nattens mörker är...just mörkt, och nattens tystnad är…just tyst. 

BRYTNINGENS TID, FÖRÄNDRINGENS ÖGONBLICK…

Det är inte speciellt vårigt på min farstukvist. Men eftersom jag har en VINTERsemester som startade precis här för en tid sedan så tänker jag inte alls ännu satsa på det här med vår utan håller envist fast vid vinterpynt. 

Och på något sätt så tycket jag att det är fint som det är. Lite som naturen i sig. 

Som grått gräs och kala grenar och beige åkerstubb och så avskalat som det bara kan vara då det är vår som inte riktigt än tagit fart på riktigt. 

Känner att här passar mina övervintrande pynt in bra. Så de får stanna kvar ännu en stund. 

Gräset är grått, ännu. Och hunden rastlös. Även om det inte ser så ut. Men skenet bedrar, jag lovar.

Hon längtar så ut i skogen och tycker matte är bara tråkig som går omkring och plockar kvistar från rabatterna och dammar av fågelbräden. Slött!

I morse körde jag ner ett lass med grejer till stugan. Sådant som behövs då jag på måndag får styra kosan dit för några tysta sköna dagar med bara hund(ar) och katt och en massa härlig egentid och egentid och egentid och ja, sade jag att jag har en massa egentid? Jaha, jag nämnde det?

Tid och läge att måla spröjsar (om en ilsken axel går med på det) och gå runt och släpa i skog (och skura golv om jag lyckas få vattnet kopplat) och fiska och plugga lite och skriva och värma bastu (om det här med vatten förverkligas) och fota och bara vara själv. I tystnad och stillhet. 

Och det som för många låter tråkigt så man somnar innan man läst meningen till slut, är lycka för mig.

Att Jag Längtar….

DET MÅSTE VARA VÅREN...

…eller åldern, eller stjärnor och månen tillsammans, eller solen eller vad men jag har, har haft redan en tid, en sådan stark lust att städa ut och rensa upp och förenkla och avskala ännu mer. 

Det är nästan så att jag på något plan hade lust att sälja allt jag äger och bara köpa en husbil och dra dit näsan pekar. Någon speciell längtan efter frihet, och lätthet och det där riktigt galet enkla och avskalade.

Fast det skulle ju behöva vara en estetiskt vacker husbil, och det är inte det enklaste att hitta...

Senast jag kände så här var när jag var ung och fri och  inredde mitt första egna lilla boende i en liten stuga på 25 m2 som för en vår, en sommar, och en höst bara var min. I enfärgat och enkelhet. Sedan kom det  sig att det seglade in en man i mitt liv och med honom barn och hus och hus igen och bygga och renovera och boa familj om och om igen och allt det där. Och nu känns det som om jag skulle vara tillbaka där i mitt tonårsjag som ogillade mönster, starka färger och rysch och kunde andas bäst bland enfärgat och naturmaterial i naturfärger. I enkelhet. 

När tiden går, och livet liksom i sig lugnar ner sig när de där "ruuhkavuodet" är förbi så småningom.

Jag vet inte hur jag skulle översätta "ruuhkavuodet"? Som "år av ständigt trafik-kaos"? När man är mitt i allting, barn och hus och karriär och maken/makan som borde uppmärksammas, och egna föräldrar som åldras och svärföräldrarna och…och…och… Man är där innan man hinner nysa en gång, men jag tror att det är viktigt att hinna tänka efter då man kommit ur det. Innan man är inne i nästa fas, vad det nu sen för med sig?

För jag tror här finns en skön fas mitt emellan allting,  då man får vara lite 'tonåring' ingen och inte ha så förfärligt många bollar att jonglera med på en gång, inte för tillfället i alla fall. Inte privat. De man har på jobbet brukar räcka nog...

Och det är kanske det som sker? Man sjunker lite tillbaka i sitt rätt egoistiska jag, och möter det man en gång var? Jag märker det på att jag plötsligt igen tycker att det är helt okej, och helt "legitimt" att sätta mig och läsa, fast mitt på dagen (!), vilket inte alls varit okej (min absolut egna fixa idé...) på många år. Det har alltid funnits tusen saker som borde göras. 

Det kanske det finns nu också? Men de pockar inte fullt lika högljutt på uppmärksamhet. 

Eller så har jag bara blivit lite mer döv med åren? På allt det där som ropar?

*

Längtar som en toka efter nästa veckas semester, då jag får rensa ut i stugan precis med så grov hand som jag bara orkar ta till. Ut kommer att åka en hel del som bara blivit där. Nu känner jag att jag behöver få rensa ut med grov hand NÅGONSTANS och jag börjar där. 

Det måste vara våren som startar upp det här märkliga behovet av nystart? För åldern kan det väl ändå inte vara? Eller? Va?!!! Kan det???

När jag vet att alla mina nära och kära kommer att ha det fint där de är, så kommer jag att njuta som bara den av att göra som Putin och försvinna, vara onåbar och mystiskt försvunnen i flera dagar! 

Att jag räknar ner…..fyra, tre...

Fast å andra sidan. Ni som läser min blogg vet ju var jag lurar och håller till. Och vad jag gör. Dessutom. Så det om det hemlighetsmakeriet. 

Jag tänker städa, städa ut, rensa ut, röja och måla och möta vårVINTERN (som lär vara på kommande). 

Men det måste vara våren som gör det ändå. Att man längtar så efter att rensa upp och damma av.

Jo, det är det ju! VÅREN.

(Och tack Åsa, för ordet att skriva om - jag sparar det ännu en stund. Det var ett mycket bra ord! :))

Ha det gott alla!