...har man ju sett. Nu har jag hemma ett bevis på att så faktiskt är fallet.
På måndagen då jag kom på jobb satt det en liten kaj-unge på trappan till min arbetsplats. Jag petade försiktigt på den och den flög (läs trippade) lite vidare.
Senare på dagen berättade mina kolleger, som varit på lunch att ungen yrar omkring på gator och parkeringsplatser. Och inga andra kajor syntes till.
Det var kallt och regnade.
På kvällen när det var dags för mig att ta mig hem, satt den övergivna kajan frusen och genomvåt på gången till parkeringsplatsen.
Vad gör man? Mina kolleger skrattade så de vek sig dubbla, de var helt övertygade om att ryktet spridit sig i kaj-världen:
Har man fallit från boet är det till denhär dörren man skall komma för att få hjälp...
Så, ja... så kom det sig att Centsus (kajan från i fjol) "syster" Kajsa flyttade hem till oss.
Kajsa har fallit från samma bo som Centsu, kan inte annat än börja tycka att de har aningen slarviga föräldrar som tappar både en och annan ungen från boet.
Sommarlediga lillungen däremot har ingenting mot att agera djurskötare. Kajsa kommer aldrig att lämna honom tror jag...Sedan första stund sitter Kajsa helst på hans axel när hon inte sover med huvudet under vingen.
Mina vänner i den nya staden vi skall flytta till skojade förra veckan, när de önskade mig välkommen;
- Måntro du har kajan med dig i flyttlasset?
Då visste jag inget om Kajsa...
Historien har en tendens att upprepa sig som sagt...
Krax på er,
M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar