SEPTEMBER....

...kylan på morgonen är inget som man bara kan nonchalera som inbillning. Även om solen dagtid ännu värmer skönt så är det lite ljummen värme i allafall. Även om rosorna ännu blommar i trädgården, så tar vinden över sommarkänslan. Just idag har vinden vänt och ändrat karaktär. Den är inte längre svalkande, den är isande. Kall.

Har haft så mycket för mig de senaste veckorna, så jag har inte hunnit märka att vildvinet bytt färg! Rodnande väntar de på att få ta över färgprakten i trädgården. De första nersiglade gula björklöven samlas till ett litet möte framför trappan.

Får mig att tänka på visan om okända djur:

"På dom första löv som siglar sitter/små djur och det hörs ett evigt kvitter/ Dom håller fast i lö-ö-vens kanter/ i vindens kast/ och dom flesta är ta-aa-nter./ Men annars skulle löven inte gunga/dom fnittrar mycket men kan inte sjunga."

Ni vet, visan som handlar om okända djur av Olle Adolphson? En synnerligen okänd fjäril har landat på min skafferidörr i köket. Det är lillungen som gjort den i skolan, och jag tycker sååå om den. Färgerna och ja, jag bara tycker om den! Den är lite höstig kom jag på.

Det var också lillungen som kom att tänka på visan om okända djur. Vi talade om minnen som man kommer ihåg. Plötsligt sade han att han minns hur vi engång (han och jag) suttit i trappan i en överbokad Sverige-båt och eftersom vi tyckt att alla såg så sura ut, så började vi sjunga visan om okända djur. Där mitt bland alla.

Själv hade jag faktiskt glömt det (aktiv förskjutning...hehehe...?)men jo, jag kommer ihåg det när han påminde mig om det!

Men att min fem-före-tonåring kommer ihåg det som ett trevligt minne är ju lite skoj. Om nåt år vill han förmodligen helst glömma det...hihiii!

Själv har jag lite svårt att släppa sommaren ifrån mig. Trots att jag tvärtom vanligtvis brukar vara otålig i min väntan på hösten, så är det inte riktigt så i år. Vet inte riktigt varför?

Ändå har jag tidigare än någonsin städat undan utemöblerna, och i weekenden skall jag till stugan och sätta den i ide. Lite motstridigt? En del av mig vill hålla kvar sommaren medan en annan del av mig vill gå vidare mot hösten tidigare än vanligt.

Kan det vara så att ens rutiner påverkas av ens känslomässiga situation? Väntar med spänning på hur jag då i så fall skall komma att ta emot hösten...

Ute börjar vinden ta ton. Ju mer det stormar därute, desto lugnare känner jag mig här inomhus. Hemmet sköter sin roll som trygghetens borg. Bara jag skulle få in de nymålade inre fönstren så det inte skulle dra så fördärvat...;)

Kram på er, håll i varandra i stormen!

M.