VILLA-AVSLUTNING MED MERA

 Det är mycket att fira idag. 

Villa-avslut och Ventiansk afton om man har sina rötter i Österbotten. 

Forneldarnas natt om man råkar vara född i de sydliga delarna av vår kust. 

Same same, but different. 

Sedan har vi Finska Naturens Dag som faktiskt hos oss i Finland

har en lite högre status än alla världens kanebulledagar och terrakottakrukdagar. 

Det är en rekommenderad flaggningsdag så att så där officiellt så betyder det att man 

flaggar om man vill. Men det är en av våra alldeles nya flaggningsdagar. 

För Naturen. 

Och så är det Villa-avslut och Forneldarnas natt. 

Veckoslutet då man knyter ihop sommaren och börjar på

allvar rikta sina blickar mot livet "i stan". Mot hösten. 

Vi har nu aldrig riktigt så att säga firat detta. Främst för att vi inte lämnar stugan

bara för att det blir september - snarare tvärtom. Och i år

kommer jag att jobba härifrån ett bra tag ännu, så stugsäsongen fortsätter. 

Ännu i morgon skall det vara riktigt somriga temperaturer - och bra det 

för jag har en hel del tvätt ute på tork. 

Men sedan skall det börja bli kyliga dagar. Och jag längtar

nog, i ärlighetens namn, lite efter det också. 

Är ganska trött på dessa heta dagar.

Familjen firar denna dag lite på olika håll. 

Gubben åkte med sin kompis till den lokala gästhamnen för

att festa där. (Jodå, jag var medbjuden, men är inte för stojiga miljöer...)

Äldre sonen - storungen - är också här i knutarna men festar på en annan plats 

där hans barndomskompis uppträder som musiker. 

Och lillungen har "firmafest" och sommaravslut på sitt 

sommarjobb. Och jag, jag klagar inte alls över att glo över fjärden, tända en

liten "forneld" för mig själv och läsa en bok medan natten kryper närmare. 

Vi tar farväl av sommaren och välkomnar hösten. 

Alla på vårt sätt. 

KÄRA ROSENSKÄRAN

 Klockan har blivit lite över elva på onsdagskvällen och jag sitter ute på verandan med

bara en enkel fönsterruta mellan mig och den redan alldeles becksvarta natten.

Det är inte längre hett - snarare nästan lite höstigt kallt. I alla fall efter de svettiga dagarna innan. 

Har dragit på mig inte bara en, utan två tröjor, för att det skall kännas behagligt att sitta här ute. 

Från havet hörs ett rejält brus av vågor som slår mot klipporna. Det har varit lugnt så länge

att jag reagerar på vågbruset. Det är inte bara skvalp, det är et tungt höstljud. 

Tills i morgon har det ändå utlovats somriga temperaturer igen, men det är ju ett faktum att hösten

strax är här. Nu på kvällen när jag gick en sväng i trädgården märkte jag att i flera rosenskäror

fanns det döda humlor. De hade bara dött där. Gett järnet hela sommaren och sedan fått, med slitna

vingar lägga sig till ro i en rosenskära och - dö. 

Som det nu verkar, så kommer jag att vara här på stugan ännu någon vecka. Allt beror ju på vädret.

Och på min rygg. Och på min fot. Båda har triskats rejält med mig denna sommar, och

det har varit en av de främsta orsakerna att det inte blivit någon utfärd eller resa alls för mig

denna sommar. Men det är okej det också. Med dessa bensinpriser och så. 

Nu skall jag gå och lägga mig en stund. Läsa vid det öppna fönstret som släpper in den

nu redan nästan kyliga nattvinden, får tyllgardinen att dansa. Dra på mig täcket och

för en gångs skull krypa djupt ner under täcket och låta kroppen värma

upp sovkokongen. Inte som det varit de senaste veckorna att man försöker undvika

täcket så mycket som möjligt. Jag vill så gärna sova med tyngden av ett täcke

runt mig. Sover dåligt med bara ett lakan. 

Det fina med vita roseskäror är att de lyser som små vita månar i den mörka sensommar-

trädgården och håller kvar sommarens skrira minne i sitt väsen. 

SKÖRDETID

Njuter av att odla. I liten skala.

Underbart att skörda. I liten skala. 

Till all tur behöver jag ju inte hålla en familj vid 

mat, alltså vara självhushålliga - allt detta är bara till lust. 

Men, tänker jag, det kan vara bra att upprätthålla konsten att 

odla. Så snurrigt märklig som världen är kan det vara en 

färdighet som faktiskt kan vara till nytta om det riktigt skulle krisa

till sig. Nu går jag ju inte omkring och funderar på det speciellt

ofta, men när grabbarna var små så hade vi en sådan där tankelek som 

vi ofta lekte i bilen som hette nåt i stil med "Zombierna kommer". 

Vi diskuterade, lekte med tanken, att något fasligt skulle hända och

hur skulle vi överleva då, med det vi har att tillgå. 

Då fanns inte på kartan att det i verkliga livet faktiskt skulle kunna uppstå

en sådan situation. 

Och så är det ju inte hos oss i dagens läge heller, men 

kriget i Ukraina, torkan i Europa, de alltmer stigande elpriserna

och en inflation som galopperar får en nog att lite tänka till. 

Det lilla jag odlar här på stugan gör oss nog inte ens självförsörjande 

över sommaren, men för varje liten erfarenhet i liten skala man samlar på sig

gör det lättare att sedan skala upp det hela. Om det skulle behövas. 

Så gäller att inte förringa det lilla odlandet. 

Inte för mängden utan för kunskapens skull. 

Men löken skall nog räcka ett bra tag in på hösten. 

Jag har inget regelrätt trädgårdsland utan i år odlade jag tex min lök 

bland frösådda rosenskäror. 

Tanken där var att när lökblasten börjar lägga sig ner så har rosenskärorna 

vuxit till sig så man inte ser den fula blasten som nu inte är så vacker. 

Dessutom har jag valt att sätta löken bakom en liten 

klippt häck av måbär som också döljer de skrumpnande lökblasten. 

I ett trädgårdsland skulle blasten inte störa mig, 

men samodlad med blommor i en rabatt så 

vill jag ju ändå ha en viss ordning och reda där - hela tiden. 

 

SMÅTT ROMANTISKT

Köpte tre påsar luktärter i våras, av de lite mer udda, 

kanske till och med lite ovanligare slaget. 

Fröna i påsen var både små och få. 

Men de grodde ju fint och jag hade dem ute på

balkongen då det ännu var rejält kallt och fick 

knubbiga fina plantor. 

När de väl kom i jorden tog det en bra stund på sig att 

etablera sig och jag tyckte ibland att de bara stod och stampade.

Men sedan i slutet av juli började det hända. 

Och det gäller ju att plocka, plocka för att stimulera 

mer knoppbildning. Och vad är väl bättre än det? 

Numera går jag varje morgon en sväng och plockar in ett

nytt fång luktärter att ha på verandabordet. 

Och doften! 

Snudd på att man blir riktigt romantisk på kuppen!

 

FÖRE OCH EFTER

Det är väl alltid roligt att kolla in före- och efterbilder?

Jag gillar i alla fall det! Själv är jag bara så dålig på att komma ihåg

att knäppa de där förebilderna. 

Men för en gångs skull så kom jag ihåg det! För ganska exakt

ett år sedan då vi fällde tallen vid stugknuten och började bygga

det lilla annexet som skulle komma att bli en 

kombinerad gäststuga och distanskontor. 

Ovan ser du hur här såg ut innan. 

Och så här blev det ett år senare. Kojan är målad och har

fått sitt gröntak. Skogsbacken bakom kojan har blivit till en 

liten trädgård till nytta och lust. 

Gäststugan/kontoret har fönster och glasdörrar ut mot havet så

där jag står och tar bilden så har jag havet i ryggen. 

Härligt att sitta och jobba med den utsikten! 

Det är alltså en mycket enkel koja, och inte vinterbonad

men har nog värme så man kan vara där tidig vår till sen höst. 

Till vintern har jag som sagt planerat att mina 

övervintrande växter får flytta in där. 

Men än är det långt till vinter! 

Även om jag faktiskt idag kom på mig med att

fundera på var jag skall placera fågelmatningarna så

jag ser dem från mitt kontorsfönster. Det var kanske

den största tveksamheten jag hade med att flytta till 

lägenhet. Att inte kunna mata fåglarna. Men det kan jag ju här! 

Har en viss förkärlek till mesar och den mest kära av dem

är ju tofsmesen. Så glad jag blev idag när jag fick besök

av hela familjen Tofsmes som yrade runt i tallarna efter ätbart. 

De är bedårande små tomtar och extra glad är jag att de finns

och förökar sig här i vår skog för de vill helst bo i sk gammelskogar

med murkna träd för de vill inte riktigt bosätta sig i holkar, 

utan vill flytta in i gamla hackspettsbon eller andra håligheter. 

Rör sig ogärna över öppna ytor, vilket gör att kalhyggen 

kan ställa till det för den då det på vintern går så mycket energi

åt att flyga runt ett kalhygge, istället för att gena över. 

Men här finns en gammelskog att bo i. 

Extra glad över den lilla flockens nya medlemmar!