Min trotjänare, Trangia kaffekanna och så vårt fordon för en vecka, en Weinsberg, byggd på Fiat Ducato-botten.
När jag var barn skulle det campas, med en liten personbil och fyra personer och inte så stort bagageutrymme och för det som inte rymdes däri klämdes in i en egensydd skyddspåse för tält och annat skrymligt som snurrades fast på taket. Maten lagades på ett spritkök och det fanns något rofyllt i att allt tog sådan tid. Packa upp, packa ner. Allt på sina egna platser. Jag gillade det egentligen.
Jag gillar också fortfarande att så där primitivt laga mat - och ja, jag gillar att sova i tält också.
Har utöver det tilltalats av tanken att ha "hemmet med sig" och med den bakgrunden är det ju ett under att jag ännu aldrig köpt, än mindre hyrt, en husbil.
Jag har nämligen tänkt att husbilen är på sitt sätt begränsande i och med dess storlek och klumpighet.
Men nu blev det ändå av att testa en. Och det kan hända att jag blev lite småförtjust!
Bilen vi hyrde är en mindre modell, men innehåller allt man kan önska sig - och lite till! Den är dryga två meter bred och lite på sex meter lång. Man får köra den med vanligt körkort och är verkligen lätt att köra och annars också manövrera. Där den stod bland alla "husbilsmonster" på parkeringen när vi avhämtade den såg den ut som en pygmé, men den har varit helt perfekt!
Kvällsdimma vid sjön Pielinen i Koli där vi övernattade första natten.
Jag kanske skriver ett eget inlägg om hur jag, eller vi, upplevde bilen och hur det var att bo i den i en vecka. För- och nackdelar, och lite sådant. Campingbil for dummies, typ. För vi är ju helt campingbil-noviser och på det sättet kanske ser på det hela med nya, yrvakna ögon?
Proffstipsen kan man googla någon annanstans - heh!
De där stora biffiga husbilarna som är snäppet mindre än en långtradare är inget jag suktar efter. Men jag vill gärna ha det lite småbekvämt på mina utfärder. Det måste jag börja medge.
I synnerhet som jag i skrivande stund sitter och ser på när ett holländskt par i grå-panter-åldern (imponerande!) kämpar med att få sitt tält uppställt. Vi är alldeles vid havet, det kommer att bli fuktigt och det skall bli under 10 grader i natt. Jag kanske inte längtar efter deras tunna liggunderlag när jag har en två meter bred säng med skönaste madrassen att krypa ner i.
Men att tälta har sin charm!
Gubben och jag har ju bilat genom Europa och i Norden genom att bo i hans stora van för 7 personer, alla onödiga säten ut, in med en madrass som täcker hela bilen och så alla grejer i lådor som tål fukt och väta och så till natten allt det under bilen i skydd för regn som klarar av det och det värdefulla (som min kamera och sådant) in på framsätet. Lillungen och jag har snurrat runt bland annat i Finland och i Norge med min lilla terrängbil, där han sov i bilen och jag i ett litet tält - eller vice versa - beroende på.
Man blir galet bra på att skala ner det man behöver när man reser så i någon vecka. Inte som en långtursvandrare eller som en backpacker förstås, men man lär sig minimalisera det man verkligen behöver.
Vilket har gjort att vi har galet mycket utrymme över i den här lilla campingbilen. Trots att jag har min kamerautrustning med (för att jag besökte en plats där den behövdes - mer om det senare) så ekar skåp- och andra utrymmen tomma.
Vilket är en positiv sak. Skulle det någonsin bli aktuellt med att hyra för längre tid så räcker den här storlekens bil till galant! Vilket kanske händer en dag, eller som lillungen sade;
- Jag skulle inte bli ett skvatt förvånad om du hyrde en sådan här bil och bara försvann för en månad eller så.
Så bra han känner mig. Grabben min.
