ÄNNU MER SOLNEDGÅNGAR...

Ja men det är ju bara så - solnedgångar är så häftiga.

Människan tröttnar nästan aldrig på dem.

Inte är det så stor skillnad i vilken ände av världen man är

och ser en solnedgång, så blir man alltid lite fladdrig i hjärtat av det.

Ja, just det - är tillbaka på stugan. Hann med nästan allt jag skulle, lite grejer

blir kvar tills i morgon, men det kan jag kirra härifrån kojan.

Här har jag minsann fått målat klart en del, så fast bilderna kanske

får det att låta som om jag skulle ligga på latsidan så är det inte riktigt så...

Vi har också fått sand till den sista biten av vägen så numera behöver

jag inte oroa mig för att de som kommer hit med "vanlig" bil skall

fastna med sin bilmage halvvägs...

Nu är den risken eliminerad. 

Ja...det här blev nu inte som ett inlägg alls, utan mer som en PM till mig 

själv om vad som hänt/gjorts/fixats här i sommar. 

Det är faktiskt också bra att ha uppskrivet någonstans även om jag kan hålla 

med om att med tanke på en bloggs underhållningsvärde så är det lite magert.

Låt oss kalla det sommartorka. 

*

Det har det också visat sig vara - helt konkret.

Just här har det minsann inte regnat så det stör. Man, eller jag,

kanske inte har tänkt så mycket på det utan mest på att det varit så kallt.

Men nu när jag tänker efter så har det minsann inte regnat 

något alls då jag varit här. Och det ser man på naturen.

Blåbären är små torra sk*tar. Kantareller finns inte alls, inte än i alla fall.

Till och med min timjan som brukar välla över kanterna från sin 

bergsskräva är torr som fnöske i år.

Och då kan man  i n t e  skylla på värmen. Inte i år inte...

Ja, men NU är det varmt. Och jag SKA ta mig i kragen och hitta på något 

lite mer intressant till nästa gång att skriva om.

Solnedgångar, väderlek och värmegrader är kanske ett

alldeles tillräckligt behandlat kapitel nu?

Jo. Så är det.

Fast solnedgångar? Visst sjutton är det något speciellt med dem?

Lite?

SAME SAME BUT DIFFERENT...

Det är onekligen lite slött att behöva lämna klipporna och havet när det 

äntligen börjar kännas som om det skulle gå att ana lite sommarvärme i luften.

Inte i vattnet dock.

Det är betydligt skojigare att se på vattnet än att konkret befinna sig i det.

Jag lovar! 

Nåväl, en är tillbaka i stan ett varv, listan under rubriken TO-DO

börjar vara jobbigt lång och då blir jag lite rastlös där på

klipporna hur härligt det än är.

En blick på väderkartorna får mig att inse att det tydligen är den inkommande

veckan som sommaren (eventuellt) kommer att dra förbi detta arma nordliga land

och skänka oss lite sommarvärme. 

Då kunde man ju försöka vara smart och infinna sig vid

ett hav, i en stuga, med en utsikt. Varför inte, liksom?

Siktar på fullaste allvar att vara den mest effektiva människa man skådat

ett par dagar framöver för att försöka knysa åt mig kanske ett

par stugdagar till innan det blir att ratta norrut.

Kanske är jag ensam om det, men i år känns det som om 

den här sommaren varit en enda lång väntan och längtan på

den där riktiga sommarvärmen.

Kanske den kommer nu?

SMÅ TING...

Under rätt så många år så har jag hållit på och målat på stugan nu.

Ute, inne, sovstugan, vedlidret, utetuppen...

Eftersom jag starkt vill att stugan skall vara ett ställe där man känner att man 

kan koppla av och bara vara om man så känner för och vill så kan det 

hända att vissa renoveringsprojekt drar ut på tiden lite grann så där.

Det mesta är ändå grejat, lite finlir kanhända har blivit hängande, men vare sig 

jag eller någon annan i familjen vill att stugan skall vara ett arbetsläger så

man gör när andan faller på. 

Till all tur har andan fallit på rätt så lämpligt.

Idag målades de nya verandafönstren. Och vedlidrets och utetuppens dörrbräden.

Och lite inne i tuppen också. Ni vet, när man nu står där med en hink med målfärg

och penseln i högsta hugg. Så lämpligt att få det gjort! 

Medan målningen torkade gick jag ner till vår lilla strandäng med kameran i högsta hugg.

Sommaren vad gäller fågelliv har varit synnerligen sparsmakat.

Tack för det kalla sommar - ja.

På strandängen brukar det krylla av insekter på de olika blomster som där finns.

Men icke i år...

Det är glest med insekter också tycker jag mig märka.

Några hungriga humlor som brydde sig 'blanka go'morron' (varifrån det uttrycket sen kommer?)

 i att jag klängde runt dem med min kamera. 

Mest fascinerande var ändå de här två. Som ja...gör ännu mera pyttesmå

varelser av Va-de-nu-sen-är.

Men de här vuxna är alltså alldeles pyttepyttesmå. 

De sitter på ett tunt grässtrå vilket ger en aning om hur små krypen är.

Man brukar ta en tändsticksask som måttstock på mycket men

de här är som en halv tändstickas bredd. Tillsammans båda två, vill säga.

De är så otroligt små så först ville jag inte ens märka dem

där de satt och...ja...på grässtrået. 

Det har sina fördelar att ha sitt teleobjektiv på service och en hamnar  

damma av sitt macro-objektiv i stället och få syn på 

det riktigt lilla bland allt det stora. 

Små ting är stora upplevelser om man vill. 

MÖRKA NÄTTER...

Det har ändrat sedan senast.

Även om dagen var solig (om inte så varm) och vinden ljummen och snäll

var nattens ljus ett annat. 

Visst var det ljust, men ett tungt ljus, ett ljus som dämpade.

Det gick fram med lite tunga steg, inte alls så där lätt flygande, flytande

som ännu för någon vecka sedan.

Jag såg en säl i viken. På håll.

I övrigt inte så mycket att rapportera från stugan vid klippornas kant.

Bara skönt, fast sommaren är kall, men ändå sommar.

EN JULI GÅR SÅ FORT...

Ja, men nu är jag ju medveten om att det är rätt många dagar kvar av juli, 

så på det sättet är det inget större problem.

Problemet, som verkligen inte är ett problem egentligen, är att jag gav

mig själv utmaningen att rensa ut i hem och koja. En dag per antal dagar skulle

ut. Så hade jag tänkt det - men det sket sig.

Inte så att jag inte skulle sopa ihop mängden utrensningsbart nonsens utan

helt enkelt på att jag inte varit hemma så mycket, och att de där

stunderna då man är hemma och svänger så finns liksom inte

tid att rota fram grejer att göra sig av med.

Näe...det får bli ett projekt för någon höstmånad har jag insett.

Hur tänkte jag ens då jag först tyckte att juli-månad var en bra månad 

för dylikt jippo? Så fel tänkt var det, juh! 

Har jag haft mitt skrot i rätt många år, så blir det inte värre av att ha det i 

ett par månader till. 

Men sedan blir det röjas av! 

*

Just nu är det lite spännande tider för

här på weekenden gick mitt längsta objektivs autofokusering i kras.

Det fokuserade plötsligt lika bra som jag skulle göra om 

jag hällt i mig en helflaska rödvin på kort tid. 

Alltså med inget vidare bra resultat. Egentligen eländigt suddigt.

Nu är det bara det att jag skall upp till Kuhmo, vid ryska gränsen,

 för att fota björnar om en dryg vecka och då hade det 

varit skoj med ett riktigt långt objektiv. 

Kan inget annat än hålla tummarna att de hinner få det fixat.

Gudarna vet vart objektivet skickas för reparation, men jag 

såg över axeln när killen skrev en kommentar:

URGENT!!!

Det är det minsta man kan säga...

Annars blir det foton med små bruna pluppar föreställande björnar på 

låååångt håll. Kanske så man inte ser om det är en kotte jag fotat

mitt i all skog eller en björn. Ja, ni förstår mitt dilemma?

Se kan det ju hända att det inte blir några björnar alls. 

Det vet man ju inte heller i och för sig.

Kanske det blir bara mygg?