OCH HÖSTFÄRGERNA SOM FÖRSVANN...

…någonstans in i dimman.

Vaknade till en räv som skällde utanför mitt fönster.

Det låter kusligt när man ingenting ser.

Även om jag inte år mörkrädd på något vis så blir det så konstigt när

nattsvärtan faktiskt lite slår ut ett sinne helt och hållet.

Men räven tassade vidare och jag fortsatte sova.

När jag sedan på senare morgonsidan kravlade upp mig var det till en

mycket, mycket dimmig värld.

Skillnaden från dagen innan då solen ännu sken på alla höstlöv och 

fick allting att glöda. Till och med på kvällen, så det inte var någon dimma än

så fanns färgerna där, även om solen gått i moln.

Det var motigt att få igång mitt maskineri. Det blir så i dimma och dis, tycker jag.

Lite som om en del av mig stannat kvar i sömnen och jag vill inte riktigt vakna helt och hållet.

Somliga andra var minsann vakna redan från första stund.

Bara jag plockade fram gummistövlarna så visste hon:

SKOGSPROMENAD!

Att det är genomblött överallt bekommer inte henne det minsta.

Inte förrän vi är tillbaka till stugan och hon minsann ser till att sno åt sig 

den stolen som har ett fårskinn i. 

Tur att hon har en päls som torkar på direkten, annars skulle

det lätt bli att det luktade våta yllesockor inne resten av dagen.

Nej, den här hundens päls torkar extremt snabbt. 

Mycket behändigt tycker matte! 

Kokade lite mer kaffe för att försöka få de där arma ögonen att hållas uppe och sinnet

att vara vaket. Gärna kroppen med för den delen.

Satte mig på en hopvikt handduk på klipporna och tittade ut över havet…

eller ja på den där gråa vägg som skulle föreställa himmel och hav.

Ja, ibland finns det stunder då man kan tycka att havsutsikt är överskattat!

Gårdagens stora flock på hundra och åter hundra gäss har dragit vidare.

Det är nästan lite illavarslande tyst i viken.

Det är totalt tyst. Inte ens vinden som rasslar i vassen. Ingenting.

Ingen mås, inga gäss, inte en skarvar.

Hör en knipa vissla förbi någonstans i dimman. Den såg jag aldrig.

Sedan plötsligt syns det en liten prick ett stycke ut.

Zoomar in och får syn på skäggdoppingen - men också den ser färglös och blek ut

där den simmar mitt i dimman.

Det är som om dimman skulle äta upp alla nyanser av färg.

Hmmm…samtidigt kan jag känna att den här disigheten är rätt så 

meditativ på något sätt. Och så måste det ju vara fan så bra för huden

när man går i en konstant dimdusch, hehehhehe...

På sitt sätt är det väldigt, väldigt vemodigt när naturen liksom slocknar ner

inför vintern. Det enda som hördes i skogen var talgoxarnas drrr…ande

dom hördes från vingarna när de kilade mellan grenarna.

Det är mysigt. Det ljudet.

Kvällen tätnar runt knutarna. 

Någon hämtade rosor åt mig och tillredde en middag.

Sådant gör mig lite glad.

Fast dagen är hur grå som helst!

Ha ett skönt veckoslut alla söta!

HAPPY LANDING...

…ibland kan jag längta efter detta alldeles enkla och banala i tillvaron

så det knyter sig i mellangärdet.

Så är det bara. 

Av olika orsaker, 

som jag inte tänker gå in på här på bloggen för allt det skulle ni inte orka läsa, 

så har jag nog lite naggat i kanterna på min ork-reserv.

Det är ju bara så, men vilken tur att vi alla ändå har en ork-reserv att ta till.

Jag tror bara att man behöver vara väldigt lyhörd på sig själv när

man börjar gå in på den där reserv-orken.

Alltid behöver det inte vara så att det är en enda stor och jobbig sak som 

får en ur ork-balansen.

Det kan vara så att det i livet finns många skikt som tidvis alla kräver att man ger 

sitt allt åt dem alla, samtidigt, på en gång.

Och fast då en enda extra utmaning i sig inte skulle kännas någonstans, så 

kan det bli för mycket då det sammanfaller att många skikt kräver mer av en

 på en och samma gång.

Då kan det bli lite så där att man börjar tulla på reserven.

Det är lite så för mig just nu.

Ibland kan jag bli nästan lite avundsjuk på de där personerna som kan 

agera ut sin frustration och stress och sitt illamående till allt och alla i sin omgivning.

Lite som att bara spy ut det och så landar några droppar spya på 

var och en, men för en själv lättar det genast.

Men så finns det vi, som inte så lätt får för oss att spy vår stress över alla 

som råkar befinna sig i närheten. 

Vi håller det inom oss, men inte gör det oss mindre illamående för det.

Tvärtom. Desto längre tiden går, desto mer illa mår vi och desto mer sväljer vi vår

kväljande känsla.

Och ingen verkar se att vi blivit nerspydda. Av andra.

Jag är förvisso glad över dem som kan "spy av sig".

Det är bara väldigt jobbigt att vara den som fått rollen som slaskhink - också.

För ofta har de här "slaskhinkarna", vi,  också egna problem att tampas med.

Och om man hör till dem som inte är sådär rysligt raska med att slänga sina

egna sopor i någon annans sophink, så blir det med tiden en hel del sopor att släpa på.

Och oftast orkar man ju, för att man vill hjälpa.

Så funkar ju de flesta av oss.

Man vänder och vrider på sig, man jämkar och böjer sig, 

man flexar och fixar som en daggmask.

Och så en dag börjar man gå lite på rött, in på den där reserven.

Olika, många i sig rätt små händelser, har fått mig att närma mig den där

linjen då grönt övergår till rött.

Och jag är medveten om det. Tack och lov.

Har sett hur det gått för dem som inte dragit i bromsen i tid.

Alltid kan man ju inte dra i bromsen och ropa stopp.

Men då måste man försöka hitta något annat sätt att åtminstone sakta farten.

Det finns mycket i livet man helt enkelt inte kan välja bort.

Och så finns det sådant då man kan välja annorlunda.

Egentligen "borde" jag kanske ha suttit på en färja på Östersjön på väg till en födelsedagsfest som

jag i och för sig gärna hade gått på, men nu valde jag annorlunda.

För jag känner att jag går på rött.

På jobbet visade sig att det på grund av sjukdomsfall blev lite strul att få 

alla tidtabeller att gå ihop.  I en sekund, eller två, tänkte jag säga, som jag gjort tidigare, 

att jag kan flytta på mina lediga dagar, innan jag knep ihop och valde annorlunda.

För jag känner att jag går på rött.

Och det är något man skall lystra till!

Så jag valde annorlunda och åkte ut till stugan.

Ensam till tystnaden och den där tillvaron där man kan andas djupt och innerligt.

Och tänka klart. Eller, nå, lite klarare i alla fall...

I frysen hittade jag en ensam pizza som med lite tonfiskpastej blev det en riktig gourmet-upplevelse.

Och ibland kan just det här mycket anspråkslösa, enkla, avskalade, simpla vara

precis det vad man jag behöver.

Det går inte tid, eller energi, till något annat än att bara ta vara på att vara.

För mig är, och har egentligen alltid varit, det där att få uppleva tystnad

och stillhet en riktig lyx.

Det kanske kan låta skittråkigt, och det är det kanske också för någon, men

själv tänker jag att det faktiskt är en ganska fin förmåga.

Det där att kunna uppleva att ha skittråkigt som något njutbart.

Korgen, kameran, kopplet och så gav vi oss iväg, hunden och jag. 

Gick längs stranden och andades höst. 

Vassen doftade inte så mycket längre, vikbottens förmultning hade tagit över doftförnimmelserna.

Jag kan inte tycka att det luktar illa. Det är så det skall lukta på hösten i viken.

Skarvar hade samlats i hundratal, gäss i tusental. 

Jodå, havsörnen var kvar och seglade förbi i ett par omgångar.

Skäggdoppingsfamiljen är kvar i viken. Ungen, den enda, verkar vara lika stor som

föräldrarna, så snart drar de väl iväg också?

Några knipor visslade förbi. 

(de var de som landade på första bilden)

Någonstans här känner jag hur lugnet tar över mitt inre.

Jag blir alltid lappad och omplåstrad här. Det är nästan lite magiskt.

Här kan inte stress få fäste i en, det är bara så.

Upp över klipporna och så in i skogen, en liten sväng bara.

Det började duggregna. Hunden springer av sig som bara hundra kan.

Och jag samlar svamp till en smarrig lunchsmörgås tills i morgon.

*

Jag känner mig kluven, eller som om jag befann mig mitt emellan två tillvaron.

Mitt hjärta är i ro men min hjärna har inte förstått att gå ner i varv än.

Kanske också det en orsak att lära sig att lyssna på hjärtat…?

För hjärtat tror jag säger tidigare till att det är dags för en paus än vad hjärnan gör.

Försöker ta modell av mina djur, katten och hunden.

I fyra dagar stannar jag här, fyra dagar att andas fritt och ta vara på stunderna

som de kommer och som de är. 

Bara för att ladda upp, så man återigen är på grönt.

*

I skrivande stund är det bäcksvart utanför fönstren, brasan sprakar sakta, de sista vedträden

brinner ut. Katten ligger hopskrynklad i fotändan på min säng.

Hunden i en kringla i stolen här breved.

Regnet smattrar på taket och ljusen har brunnit ut.

Kanske kommer jag att åter börjar närma mig det gröna, sakta, så sakta.

Riktningen är i alla fall den rätta.

Må gott, och ta vara på varandra.. och er själva!

SÅ FREDAG, SÅ FREDAG...

…ja och så har en vecka liksom bara försvunnit så där *puff* bara.

Och det är fredag - och veckoslut - igen.

Veckan har varit rätt så vanlig, inget speciellt, jämnt lunk, rätt skönt faktiskt.

Och nu har jag då förmodligen gjort en bloggares självmord.

Jag har haft en alldeles vanlig vecka, utan något som ens med god vilja skulle

orka klättra över den där besvärliga nyhetströskeln.

Och jag har tyckt att det varit alldeles förfärligt skönt!

Att ha haft en alldeles tråkvanlig vecka.

Även om sådant här sällan, eller aldrig, når några som helst höjdarpoäng i 

de sociala medierna, må vara vilket som, så är

jag barnsligt glad, och till och med lite lycklig, över att 

jag faktiskt har förmågan att tycka rysligt mycket om en alldeles vanlig

vardagsvecka då inget speciellt händer.

Att underhållningsvärdet sedan faktiskt kan vara lite sådär är en helt annan historia.

Men för att vara helt ärlig:

Min vecka har varit sådär vardagsgrå och helt genomvanlig - and I love it!

Hoppas ni också njuter av er vardag.

För det är ju det vi har - för det mesta.

lite så tänker...

EN BILD I TIMMEN….

… ja, som jag lite lovade, eller hotade med, beror lite på, så 

tänkte jag köra ett "en-bild-i-timmen"-inlägg som jag tycker 

är en ganska roligt sätt att förmedla en alldeles vanlig dag.

I alla fall för mig som bloggar om just alldeles vanliga dagar.

I början gick det ju riktigt bra, att ta de där bilderna en gång i timmen, men 

ni får se att det lite strular till sig där mot slutet…

Nå, men vi börjar:

Klockan var strax före KLOCKAN 8 när jag tassar ner från övre våningen.

Katten har varit ute hela natten och väntar redan på trappan att jag skall vakna och

släppa in henne för frukost.

Ni ser på öronställningen att hon minsann redan är medveten om att jag är vaken.

Så följer de där rutinerna som är samma, vardag som helg.

Mat åt katten, mat åt hunden och kaffe åt mig.

Sätter på en tvättmaskin.

Går efter morgontidningen och sätter mig i solen på terassen.

Vilken höstdag! 

Funderar en stund om en utfärd i naturen skulle kunna klämmas in, 

men inser att det skulle bara bli att stressa till det hela.

För morgnar som den här tror jag skall avnjutas i lugn och ro.

Går efter tidningen.

KLOCKAN 9 har jag läst tidningen, kollat nyheterna på nätet 

och druckit en ansenlig mängd kaffe. Jag hör till dem vars kaffekonsumtion

är väl tilltagen på morgonen, men klingar av desto äldre dagen blir.

Sitter kvar ännu en stund i septembersolen, avklarar ett par samtal och

fyller i några blanketter som legat på mitt kontorsbord ett antal dagar redan.

I tidningen finns en artikel om en bekant som insjuknat i akut leukemi.

Känner samma enorma beundran för hans sätt att ta den nya situationen nu som

då när jag hörde om det strax efter hans insjuknande.

Känner samma oro som då. Om en helt frisk människa plötsligt bara blir dödssjuk?

Ja…då kan det ju hända mig…också?! Mina nära?! 

För det är ju som han säger i artikeln:

"Folk blir sjuka, nu var det jag".

Minns att jag en gång enfaldigt frågat en person som var mitt uppe i 

en kris med sjukdom i familjen;

- Hur orkar du frågade jag?

- Har jag några val? var svaret jag fick.

Jag funderar nu och då på det där, att vi ändå har så mycket mer

av resurser att ta fram om, eller förmodligen mera när, det händer.

Tänker på dem som överlevde Estonia-katastrofen, idag 20 år sedan.

Den ena tanken leder till den andra. 

Stiger upp och klär på mig, tar hunden och går en kort och snabb promenad.

Vid KLOCKAN 10 är jag tillbaka och märker att tvättmaskinen skurat färdigt.

Hänger ut tvätten och hoppas att den skall hinna bli torr till kvällen.

Efter att lillgrabben varit två veckor på prao på annan ort är största delen av hans kläder i 

behov av en sväng i tvättmaskinen. Och han är i behov av rena kläder i morgon bitti, 

då skolan kallar igen.

På tal om honom ja, han snusar fortfarande gott där i sitt krypin i övre våningen, 

sådär som bara tonåringar kan.

Börjar tillreda en lunch för oss. Kollar vad det finns i det rätt så tomma

kylskåpet och i det magra utbudet i grönsakskorgen.

Det blir en omelett med fetaost, avokado och lite basilika.

Vid 11-snåret har vi käkat klart och jag slår mig ner med senaste numret av Lantliv medan

grabben, av ljudet att bedöma snabbspolar igenom typ alla sina nerladdade låtar.

Dricker ytterligare en kopp kaffe och bläddrar vidare i tidningen. 

Känner mig lite söndagslyxig i min knarrande korgstol i solskenet.

Jag hinner ännu fylla på lite fågelfrön innan det är dags att ge sig iväg.

Byter om . Slänger lite mascara på fransarna och kammar håret.

Redo.

KLOCKAN 12 hoppas vi in i min trotjänare till bil (och jo den kunde må

bra av lite tvätt och vaxning…men allt sådant där ligger rätt lågt på min lista…)

och styr kosan österut mot en liten plats som heter Helsinge.

En liten by som faktiskt var ursprunget till vår huvudstad Helsingfors.

Numera mycket, mycket inklämd mellan motorvägar och flygfält och 

ja…

En liten plats med mycket historia alltså, men nu ganska inklämd 

av tillväxt på många plan.

Stora varuhus som bla Plantagen och Bauhaus och alla de där andra Giganterna har tagit över

där det engång var åkrar och skog. 

Och så skall det väl vara? Utvecklingen.

Det är bara det att jag är uppvuxen ett stenkast härifrån.

Här i Helsinge, precis där Plantagen nu står var det bara skog när jag gick i skolan här

intill. Det var hit vi gick på excursion på biologitimmarna.

Inte till Plantagen då, utan till skogen innan den….;)

Det har ju gått sina decennier sedan dess. 

Och man måste ju bara gilla läget, eller något.

Hur som helst, så var det vid KLOCKAN 1 som jag stack mig in här för att köpa lite höst-

pynt till gravarna som nu skulle bli lite höstfina.

Men innan det körde jag hit:

Ja, det här ja.

Här har jag bott i ett par omgångar av mitt liv.

Hit flyttade jag som nybliven hustru. Sedan bodde vi i sju år annanstans, för att

återvända för ett par år, för att igen flytta. 

Numera, eller för tillfället bor min svärmor och mina barns far här.

Av olika orsaker valde vi att bo skilt

När han flyttade tillbaka hit för att möjliggöra för sin mor att bo hemma valde jag

att stanna kvar på landet för att möjliggöra för vår son att få gå i skola 

på landet bland sina barndomsvänner.

Vi insåg att våra tankar och vad som förväntas av oss och vad vi vill stå för

inte går ihop. 

Så vi blev särbon. I största samförstånd.

Och kanske var det precis vad som behövdes, för numera är vårt

förhållande så mycket bättre än innan vi valde att ta lite avstånd.

Vi trivs tillsammans nu, har roligt och ja, det känns riktigt fint.

Men vi fortsätter att bo på vart vårt håll.

Än så länge i alla fall.

KLOCKAN 2 hade jag alltså fått i mig ytterligare en kopp kaffe, talat med

min svägerska och svåger från Sverige som varit här på

höstsemester, träffat en dam som kommit cyklande från 

Helsingfors och bara stack sig in här för att se om någon på gården 

kom ihåg henne. Hon hade inte varit här på 50 år (!)

Tänk, där kom hon cyklande. Så där bara. En dam på dryga 65 år.

Hennes mamma hade i tiderna nämligen jobbat som koskötare på gården.

Och det var inte igår det precis. 

Korna såldes från den här gården redan 1964 nämligen.

Det blev lite mer kaffe i bersån med minnen från svunna tider….

När klockan började närma sig 3 kördes den lånade golfbilen fram.

Den lånades för att min svärmor som redan uppnått den ärevördiga åldern av 90 år

skulle komma med på en föreläsningsvandring om de arkeologiska utgrävningar som

gjorts i området runt kyrkan ett stenkast ifrån. 

Och även om min svärmor är tuff som få, och stundvis kan himla sig över

att hon inte klarar av enahanda småsysslor och fnysa;

- Ja, hur sjutton skall det sen bli när jag blir gammal på riktigt…?, 

så är en vandring, om än en kort sådan ändå lite för mycket för henne.

(jo, hon är alltså nittio - men inte gammal "på riktigt"!)

Hon förtjänar nog ett alldeles eget inlägg, har jag på känn?

Nå, vid halv tre snåret startades golfbilen och de var på väg.

KLOCKAN 3 började rundvandringen.

Nu är jag ju som känt löjligt dålig på att minnas namn så tyvärr, tyvärr

minns jag inte namnet på vår utmärkta guide (han i lila), själv arkeolog och 

medverkande i utgrävningarna.

Och jo, jag skulle faktiskt hemskt gärna skriva ner en hel

massa om vad han berättade om vad de hittat och kommit fram till.

Men, men…kanske vi ändå lämnar det till en annan gång?

Om någonsin?

Men sååå intressant!

Och jo, någonstans här tappar jag kollen på vad klockan är och att jag skulle fota vid vissa klockslag.

Och jo, jag gjorde ju ett försök...

Men så blev det som det blev, jag fotade en massa annat också…inte bara de där

en bild i timmen. 

Ja, ja…själva "arkeologivandringen" tog kanske en timme och var som sagt

jätteintressant.

När timmen var slut styrde golfbilen, som hade fått ett stycke son på

flaken till hemåt, och jag stannade kvar på kyrkogården för att

fixa gravarna i höstfint skick.

KLOCKAN 4 gick jag runt med kameran på gravgården och bara njöt av det finfina höst-

vädret. Hur kan det ändå komma sig att 16 grader i juni kan kännas så otroligt kallt,

medan 16 grader i september känns som sommar?

Förbi den här muren går jag då jag skall ta en genväg till "mina" gravar.

Jag hör till dem som tycker att gravgårdar är så otroligt fina platser.

Detta lugn och värdighet som finns här.

Där finns en atmosfär som är nästan omöjlig att finna någon annanstans.

Kanske är det just det här med historia som gör det.

Århundrade av lugn. Av avskildhet. Av ro?

Helsinge kyrka anses vara den äldsta kyrkan i huvudstadsregionen.

Vi talar 1460-tal här.

Och jo, här är jag både döpt, konfirmerad och vigd.

Innan den här stenkyrkan byggdes så lär här ha funnits en mindre träkyrka.

Men nu skall jag inte snöa in mig på historia, men en liten berättelse måste jag bara

få dela med mig:

Som ni kan se här - och på många andra kyrkogårdar så finns det inga gravplatser 

på norra sidan om kyrkan. 

Just här beror det delvis på att här är jordlagret väldigt grunt, ni kan 

se berget sticka upp här och där i gräset. Men också för att man 

var rädd för att om domedagen (eller något annat ruskigt) skulle 

komma så skulle kyrkan förmodligen falla norrut - mot mörker.

Dessutom var ju den här delen av kyrkogården en stor del av dagen förlagd i

skugga av kyrkan - och där ville man ju inte vila.

Men!

I utgrävningarna hade man ändå hittat några gravar som funnits här.

Delvis var det säkert gravar från kriminella och annars människor som var 

utstötta av olika orsaker.

Men det som berörde mig, var att där också funnits gravar av små spädbarn.

På den tiden var det ju så att om barnet inte hunnit döpas innan det dog,

hade det följaktligen inte upptagits i församlingen, och hade alltså 

ingen rätt att begravas i vigd jord.

Så de gravar som hittas här var förmodligen "smyggravar" där föräldrarna

i smyg begravt sina små som inte ännu hunnit bli döpta för att de små

ändå skulle få vila inom kyrkans murar.

Känns ganska hårt. Att man tänkt så.

Det berättas också om spädbarnsskelett som hittats undangömda i klockstaplar, i 

övriga byggnader på kyrklig mark allt för att försäkra sig om en sista vila 

på helig plats.

Vad det nu sedan innebar. Och vad det innebär än i dag.

Kunde bli ett eget inlägg det med.

Men det får vi också ta en annan gång.

Här gick jag runt säkert en timme eller så.

Vid 6-snåret, lite över landade vi på en restaurang för att klämma i oss

lite mat. Det här är första och förmodligen sista gången jag släpat med

en kamera till restaurangen. Men nu har jag alltså också gjort det.

Som de flesta andra bloggare sysslar med :D.

Jo tack, maten var helt ok om också inget som fick mina smaklökar 

att gå igång på allvar. Men helt okej…

KLOCKAN 7 började vi styra hemåt och eftersom det tar oss en timme

sådär att nå hem, så möttes vi av en aningen bister hund 

där vid 8-tiden, som smått undrar var vi hållit hus.

Ljuset har redan för länge sedan övergått till höstmörker och 

det blir till att plocka in byket mer på känsla än att man faktiskt skulle se något.

Ljuset att ta foton är obefintligt, så de finns inte.

 Och vid 9-tiden går jag en snabb sväng med hunden. 

Kryper upp i soffhörnet, läser en artikel på datorn och slötittar på tv. 

Börjar skriva på ett inlägg här till bloggen.

Det blev visst ett långt ett idag…

BORTGLÖMDA...

…i våras hittade jag några bortglömda Rosamunda-potatisar i grönsaksfacket i mitt kylskåp.

Då var de redan såpass mjuka i skinnet och med så många "ögon" att tanken på

att käka upp dem var inte aktuellt, om man säger så.

Men istället för att slänga dem på komposten, vilket onekligen var min första tanke,

så petade jag ner några i min gamla vedlår som numera tjänar som "potatisland".

Och idag var det då dags att vända och gräva i lådan och visst fanns där

nya, fina Rosamundor. 

Från några skruttiga potatisar från våren blev det nu en nästan full korg med 

den bästa ugnspotatis man kan tänka sig.

Någon gång i tiderna hade jag ett riktigt potatisland, men numera känner jag inte

riktigt för att gå hela den vägen. Men så här i lagom storlek är det bara

toppen! Faktum är att det enda jag gjort under sommaren var att slänga 

någon hink vatten över dem när det var som mest torrt och hett.

Och så har jag samlat lite gräsklipp och lagt ut mellan plantorna.

Thats it!

Och idag njöt vi av ugnsbakad potatis 12 steg från köksbordet.

Det är närmat om något det, inte sant?

I år har jag inte egentligen haft några traditionella sommarblommor alls.

Men frostnatten förra veckan var såpass tuff i alla fall att de klängväxter jag haft i mina utekrukor gav upp och förvandlades till någon slemmigt och det är ju inte så fint precis.

Under en skogspromenad plockade jag lite mossa för att ha för diverse höst- (och jul-) pynt.

Tills jag kommit på vad jag skall ha i mina krukor under vintern fick lite olika 

lavar och mossor flytta in.

Kan mycket väl hända att de blir där hela vintern...

I övrigt fick jag ungefär hälften av vad jag tänkt hinna med gjort idag.

Jag förstår inte varför jag är en sådan tidsoptimist när det gäller veckosluten,

för samtidigt vet jag ju att jag vill att mina frukostar skall få dra ut på tiden

 och jag älskar att gå omkring och småskrota.

Och sådant tar ju också tid!

och så måste man ju ge tid åt att snurra ihop den där lördagsmiddagen.

Och avnjuta den.

Och ha tid att låta den sjunka ner.

Sån tid allt det där tar - ni skulle bara veta!

*

På tal om det så tänker jag i morgon fota en bild en gång i timmen (under de vakna timmarna då)

för att se, och så ni kan se, vart mina timmar "tar vägen".

Idén till det har jag snott av Grynbär.

Nu blir det att koka lite kaffe om jag skall orka se på deckaren jag 

siktat in mig på hela veckan...

Gäääääsp…dagar ute i höstvädret och en middag på det gör sitt…zzzz