NÄR KYLAN TAR ÖVER...

…igår kväll bar jag in det första stora lasset med ved från vedlidret.

Regnet höll en liten paus och jag konkade och bar.

Björkved som doftade lider och höst.

Gick en sväng med hunden och under promenaden svängde vinden.

Det hade varit rätt varmt när jag gick i väg, men på hemvägen hade Nordan tagit

tillvaron i sin makt.

Det blåste isande kallt genom den alldeles för tunna rocken.

Hemma igen blev det att snabbt, snabbt tända en brasa för att få upp värmen.

Hemmet fylldes snabbt av doften av brasa, lite rök som en sommarledig spis

puffade in. Inte mycket, men så att det kröp en svag doft av brasa i hela huset.

Och ljudet, det blev plötsligt så mycket mer mys när knastret från den torra veden 

hördes ända till köket där jag stod och kokade en värmande soppa.

Soppa och brasa och vinden som viner utanför och regnet mot fönstret.

Den riktiga hösten överraskade verkligen med besked.

Allt det där kändes rätt avlägset ännu på veckoslutet.

Solen sken och vinden var varm och även om meteorologerna varnade för 

temperatur-ras på tio grader så kändes det nästan som en omöjlig tanke.

Kan det här verkligen ta slut så där bara?

Hunden och jag passade på att njuta så där som kanske bara vi kan.

Det här är vår grej! 

När vi gått en stund stannade vi på en solig klippa och jag fick äntligen slutfört 

trimningen av min fyrfota vän. 

Stackaren har fått se ut som en skabbig räv i en vecka.

Men nu äntligen föll de sista lockarna över klipporna, och vinden 

fick dem att dansa iväg över udden.

Lika så bra att de blev utspridda, för skulle de ha blivit där i en hög skulle någon

förbipasserande vandrare kanske trott att havsörnen tagit sig en liten terrier till mellanmål.

Och så är det ju inte alls - det var bara jag som trimmat min hund.

Men visst, havsörnen som vi har i viken kan säkerligen ta en liten hund - om den vill.

Eller en katt.

I brist på fisk, på hare, på annat.

Om den skulle försöka sig på det, så måste man minnas att den inte gör det av ondo.

Den vet inte vad ondo är. Den följer bara sin natur och skaffar föda.

Den vet ju inte att min hund, eller katt för den delen, inte är okej att käka upp. 

Enligt mig då.

Men jag är oerhört glad och lycklig över att ha havsörnen inpå mina knutar.

Det är upp till mig att hålla koll på min lilla hund, och så länge örnen stannar här,

får min katt stanna hemma. 

Jag vill inte ta onödiga risker, jag går på örnens villkor här.

För i ärlighetens namn är det dennes revir jag råkar ha en stuga på.

Inte tvärtom.

För även om jag kanske var här först, så behöver jag 

aldrig, för att överleva, få min föda från dessa vikar, dessa skogar.

Det behöver örnen. Det är dens jaktmarker, inte mina.

För jag behöver inte.

Jag kan ju alltid åka hem och tända en brasa när Nordan viner.

Och gå och bre mig en smörgås, om jag är hungrig.

Jag överlåter markerna åt örnen.

Om jag nu någonsin ens haft dem? 

Markerna.

INGENSTANS SMAKAR KAFFET SÅ GOTT...

…som ute i skogen. 

Inte kokt ägg för den delen heller.

Det är en smakupplevelse som är så kryddad med minnen från barndomen,

att förmodligen förstår ingen annan hur gott det smakar.

Kokta ägg är så mycket mer än kokta ägg därute i skogen.

När jag var barn och ungdom var det mycket traskande i skogen så här

på höstarna som gällde. Det fanns svamp och det fanns bär, och 

fanns det inte det, så kunde man bara gå tills man hittade en fin plats för att

ta en kaffepaus.

Då, i synnerhet i tonåren var det väl åtminstone stundvis med ytterst motvilliga

steg jag hängde med. Men jag gjorde det nu ändå - ibland, kanske till och med oftast.

För väl därute i skogen så ändrades motvilligheten till en skön känsla.

För att inte tala om när det äntligen var dags att kasta sig över matsäcken.

Jag var då, och jag är nu, riktigt dålig på att få ner någonting när jag just vaknat.

Det tar galant ett par timmar innan min kropp börjar ropa efter föda,

men då gör det det med besked!

Så, att äntligen få knäcka de där kokta äggen, hugga tänderna i en ostsmörgås

och hälla upp en rykande het kopp kaffe efter att traskat ett par timmar i

skogen. Det var så nära mathimmelriket man kunde komma.

Ja…och den känslan sitter i.

Kokta ägg ätna ute i skogen är rena rama gourmetupplevelsen - om man har minnen.

Numera drar jag rätt så ofta på mig vandringsskorna och slänger ryggsäcken på ryggen 

och drar iväg. Ibland är kaffet med, ibland inte.

Söndagsmorgonen lovade gott. Solen sken, och värmde så skönt som den bara kan.

Jag kände att jag behövde komma ut, likaså hunden.

Och så hade vi den där tonåringen…

Från övre våningen hördes sega snarkningar och mina "Godmorgooo-oon"-rop

hade bara svarats med obegripliga grymtningar.

Men skam den som ger sig. Efter långa övertalningar, ännu mera förhandlingar och

till och med något litet hotförsök kröp, nej rann, en mycket motvillig tonåring ur sänghalmens

värme. Eftersom min grabb har samma motvillighet till frukost på direkten som jag har så

blev det inte mycket ätet innan vi hoppade i bilen och åkte i väg.

Oftast styr jag mina skogspromenader till skogar i min närhet.

Men den här gången blev det att besöka Noux nationalpark.

För ett tiotal år sedan rörde jag mig en hel del i området, men sedan har det blivit - vet inte riktigt varför.

För det är en pärla!

Kanske man blir lite hemmablind för det som finns så nära?

Men nu skulle vi, grabben och jag dra ut på en liten sväng.

Hunden och jag aningen mer ivriga än sonen, om vi uttrycker det så...

Men han var med! 

I Noux nationalpark finns liksom Finlands natur i ett behändigt litet paket.

Och även om nationalparken är stor nog att man kan tappa bort sig både en och två gånger

så finns där många fina utmärkta stigar att vandra längs med.

Och Noux sväljer en hel del människor märkte vi. Alla parkeringsplatser var sprängfyllda,

och vid startpunkterna blev det nästan lite "trängsel".

Men redan efter några hundra meter grenar stigarna på sig och vips är man ensam.

Bara skog och tystnad och vidunderligt vacker natur!

Efter någon kilometer började det, som väntat kurra oroväckande i magtrakten

hos både mig och sonen. Hunden var visst den enda som käkat ordentligt innan.

När vi kommit upp till den högsta punkten, med utsikt över sjön var det 

minsann dags att plocka fram godsakerna från ryggsäcken!

Och ja, de kokta äggen smakade…g u d o m l i g t!

Som alltid!

Sonen fotade ett likadant foto som det ovan och satt och petade på 

sin telefon en stund.

- Vad gör du? undrade jag.

- Laddar upp en bild bara. Med texten:

"Var äter du din frukost? Jag äter min här <3 p="">

När ett par smörgåsar (och kokta ägg) och x antal koppar varm kakao

sjunkit ner i tonåringen, så säger han plötsligt:

- Vet du mamma, du borde nog oftare tvinga mig med på sådant här!

Och, åh, så jag kände igen den känslan från min egen ungdom.

När man egentligen var hemskt glad att någon haft energi och envishet nog att släpa

med mig.

Och här satt jag nu trettio+ år senare och upplevde samma som då.

När motviljan och ointresset för något byttes ut till en skön känsla

av att vara just här och nu.

Nu var det sonen som kände så. I sin tur.

Det är ju nu helt vetenskapligt bevisat, som vi som rör oss i naturen nog vetat länge,

att det är nästan magiskt hur gott det gör oss!

Blodtrycket går ner, stressen, om nu inte helt försvinner som genom ett trollslag, så

skjuts den effektivt bort från tankarna för stunden i alla fall.

Det är som om det skulle vara omöjligt att vara någon annanstans än just här och nu

när man stannar upp och blickar ut över skogen som sakta börjar 

klä höstkostymen på sig.

När vi efter några timmar börjar närma oss parkeringsplatsen

undrar sonen:

"Är det slut redan? När skall vi gå den där längre rundan?"

Och jag kan inte låta bli att le brett. 

Så lät det minsann inte på morgonen förmiddagen när jag försökte övertala honom.

Men jag vet ju hur det är.

Vad några timmar i naturen, lite kaffe, kakao, smörgåsar - och kokta ägg - kan göra med en.

ETT SÅDANT VÄDER...

…det är! 

Oftast utropar man det när regnet eller snön riktigt vräker ner,

helst vågrätt i stormstyrka, men jag vill ställa mig på en sten och utropa:

Ett Sådant Väder!!!

Nästan tjugo grader och sol och ja, det är liksom lite som att får en bonussommar,

men med höstsmak, höstnyanser, höstdoft!

Det är som om naturen är på sitt mest slösaktiga humör och formligen

öser med generös hand ur sitt ymnighetshorn. 

I skogen formligen snubblar man över soppar och andra svampar och

min ynkliga odling i mina tre odlingslådor ger skörd så det står härliga till!

Om någon funderar på att ta sig en vegetarisk period så är det nog nu man

skall testa på det. Finns hur mycket som helst färskt att välja mellan.

Lite gött!

Nyhet för i år i mina odlingslådor (ja, lådorna i sig är ju också nya för i år) är

palmkålen, tror att man kallar den svartkål också. Korrigera mig om jag

har fel.

Än har jag inte hunnit på att göra så mycket mer av den än att jag 

stuvat den och så har jag rivit ner lite i salladen. Och så fick en

del åka ner i en omelett. 

En mycket trevlig ny bekantskap för mig.

Planerar att fixa till en ribollita (en toscansk grönsakssoppa) nu i veckan.

Jag har ätit den med spenat, men det är visst kål som det skall vara, "på riktigt".

Kål och bönor hör inte till höjdarna enligt sonens smaklökar, så

nu när han kommer att vara på prao på annan ort en par veckor, så

skall det passas på. 

Men än står ingredienserna ute i trädgården och växer till sig i 

odlingslådorna.

Tyvärr dräller det inte av karljohan i min trädgård, men desto mer av den här.

Har ingen susning om vad det är, men det finns ett gäng lite här och där.

Nog inget jag skulle ge mig på att slänga i pannan! 

Men det här känner vi ju igen! 

Det går hur bra som helst att odla morot i låda.

Det enda som inte riktigt lyckades var sockerärterna. 

Man får ju vara lite påpasslig med bevattningen, och som känt är så är

jag en urusel med det. Jag tänker alltid att kanske det regnar i morgon,

eller i övermorgon? Eller så glömmer jag bara bort det.

Jag har inget bevattningssystem till mina lådor, inte ens en trädgårdsslang, så

det blir att bära vatten med sprutkannor. 

Och visst det går som styrketräning, men vissa kvällar känns det

som en enklare lösning att hoppas på en nattlig regnskur i stället.

Ja, ni vet? Man är ju optimist! 

Nå, som vi ju vet så hade sommaren sina Mycket Varma Veckor Utan

Regn Alls.

Och även då blev väl mitt vattnande lite si och så.

Måste erkännas.

Men trots det så kan jag nu gå och plocka famnen full med morötter!

De här är sk "gallringsmorötter".

Så himla goda! 

Och så den där känslan. Att få gå ut i trädgården och plocka in sin mat.

Utan att ändå sätta ner så himla mycket vare sig jobb eller tid på odlingen.

Att odla i lådor för husbehov är en riktig toppengrej!

tycker, 

SKOGSDOFT…

…och hela det där underbara köret av tystnad, stillhet, gässen som skvattrar i viken, 

kvällens mörker och så finns det svampar - i massor.

Ja, nu har jag då landat härute, mitt i naturen, där jag alltid upplever att jag blir

hel och lugn och på något vis ren och där jag alltid hittar min balans igen.

Det behövs inte så länge här innan jag känner att pulsen lägger sig,

andningen blir långsammare och djupare och i takt med att septembernattens mörker 

kryper inpå blir jag lugn. 

Ända in i själen.

Stundvis tänker jag att det är kanske här jag borde vara, ständigt?

Men det är inte möjligt. Det vet jag. 

Och kanske just den tanken gör mig så oerhört tacksam över att ha detta underbara

ställe att dra mig tillbaka till och hinna landa i mig själv.

Det är visst till och med helt vetenskapligt bevisat att om man vistas ute i naturen, 

inte ens nödvändigtvis så lång stund, så har det inverkan på både kroppen och själen.

Kanske förklaringen till det är att vi inte sen heller har utvecklats så himla

mycket sedan vi hörde ihop med naturen på riktigt.

Fast vi bor i städer, fast vi känner oss urbana, fast vi inte "behöver" naturen 

för vår överlevnad, så känner vi ändå ett speciellt band, en samhörighet, att komma hem?

Någonstans inom mig känner jag hur något uråldrigt väcks till liv när jag tar min svampkorg

och ger mig ut i skogen.

Nu är ju inte min eller min familjs föda fast vid om jag hittar något för oss att äta eller inte.

Men det väcks någon uråldrig tillfredsställelse i att hitta de där sopparna som jag vet

resulterar i något alldeles galet gott. Något som mättar.

Jag skaffar föda. Helt konkret.

Fast när jag går där i den där september-tysta skogen så tänker jag att bara det att få vandra

här är en ynnest i sig.

Att sedan hitta svamp är liksom bara bonus.

Och så kan det ju hända att man hittar något annat som också är bonus.

Hur underligt det än kan låta, så har jag aldrig tidigare stött på ett älghorn ute i naturen.

Renhorn i Lappland, jo. Hjorthorn någon gång, men aldrig älghorn.

Kanske har någon annan hittat det innan mig, kanske har mössen ätit upp dem.

Kanske har jag bara haft otur.

Men idag, bland alla soppar och riskor, stötte jag på ett tappat älghorn.

Kände mig lite barnsligt glad över det fyndet faktiskt.

Lite "kantstött" var det nog. Kanske hade bäraren skadat det i en kamp, vem vet?

Hur som helst, så kommer det här hornet att sluta sin väg i något som lillungen skall 

tillverka i slöjden i skolan. 

Något som hittades ute i skogen skall bli ett bruksföremål.

Känns bra! 

Något som också kommer att kännas bra, ja det är när jag får min hund

trimmad klar. Man kan tydligt se att jag sådär halvslarvigt har börjat med huvudet.

Ja, och så är resten av hunden då ett enda lurv av päls…

Jag brukar försöka hinna trimma henne i september, då hinner det precis 

växa ut ny päls tills det blir bister vinter.

Så, med andra ord…jag tror jag vet vad jag gör i morgon.

Operation "trimma hund" kör igång.

I morgon. När ljuset återvänt.

Just nu, i skrivande stund, är det bara svart omkring mig. 

Natten kryper närmare och närmare.

Sitter ute på terassen och skriver och jag kan inte se längre än en halvmeter från datorns ljus.

Resten är bara svärta.

Gässen tystnar så sakta ute vid skäret. Någon enstaka orkar opponera sig 

över sin placering i flocken. Eller vad det nu är som upprör dem?

I övrigt är det bara totalt tyst. Totalt mörkt. Och totalt underbart!

Så njuter jag idag.

ÄR JAG EN SÄKERHETSRISK...

…för min omgivning?

Här om dagen höll jag (igen) på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag läste

nyheterna. Det händer titt som tätt känns det som numera.

Världen vi lever i verkar ibland tappat kontakten med sunt förnuft!

Nå, men jag skall börja från början:

Här i Finland har vi en ekologisk butik som heter Ruohonjuuri 

(tänk Gräsrotsnivå här). 

Ruohonjuuri har varit ett "begrepp" sedan början av 1980-talet när det

här med ekologiskt tänkande började ta sina första stapplande steg även utanför

de mest engagerades kretsar.

I Ruohojuuris butiker har man redan ett antal år kunnat köpa bla tvättmedel

på det sättet att man tar sin egna flaska, burk eller vad man nu brukar ha sitt tvättmedel i,

går till butiken och får den påfylld.

Hur toppen som helst, ju! Bara tänk vilken mängd förpackningsmaterial man

kunnat spara här! 

Skulle inte butikerna vara så galet lång från var jag bor, skulle jag absolut

sälla mig till dem som tappar upp eget tvättmedel i egen burk.

Yes!

Men…nu har då vårt säkerhets- och kemikalie verk Tukes

dragit en bekymmersam ärta upp i sin näsa och vill med hjälp av

ett behändigt EU-direktiv förbjuda det här.

Och nej, det lär inte heller hjälpa att man i butiken klistrar på en

lapp om att flaskan, burken, innehåller tvätt- eller diskmedel!

Det är farligt…enligt dem.

Även om medlen är så ekologiska att det faktiskt inte händer något ruskigt även om man

skulle tvätta håret med diskmedlet. Tänk…

Sedan kan man ju tycka att det ytterligare är aningen komiskt att Tukes, förutom då

att de skall värna över vår säkerhet också skall värna om ekologisk hållbarhet i samhället.

Ja, just det ja...

Och det ÄR bra att de har koll på saker och ting, inget illa i det, men när går det 

för långt, förbi den där gränsen då faktiskt den lilla människan också borde

ha, och ta ett eget litet ansvar?

Nåja, här satt jag då och rörde upp ett litet förhöjt blodtryck vid mitt morgonkaffe,

då jag plötsligt inser att hjälp, jag är ju själv en vandrande tidsbomb i galet många risker

för mitt eget och förmodligen andras säkerhet. 

I alla fall för de stackare som vågar sig innanför mitt hems väggar.

Behöver bara svepa med blicken en sväng över mitt hem för att inse vidderna

av mitt ansvarslösa beteende!

Vi kan börja i badrummet:

När jag kommer hem med tvättmedel (pulver) så häller jag alltid över det i en

stor gammal glasskål som jag har stående på arbetsbänken breved tvättmaskinen.

Den är fin, lätt att ösa ifrån och så försvinner en del av den där stickande 

tvättmedelslukten efter ett tag. 

Varför gör jag så? Jo för att jag är ändå en liten estet, och färggranna (och stora) förpackningar 

uppfyller inte riktigt de krav jag har på den fronten.

Jag är också bekväm, och effektiv (ibland) och vill ha mitt pulver nära till hands när jag känner för att köra en tvättmaskin. Lite så.

Min hudkräm från apoteket som jag älskar köper jag också i rätt stor, och rätt ful

förpackning även den. Så vad gör jag? Jo, häller över en lämplig mängd i en vacker

glasflaska som jag gillar att ha framme. 

Samma med tvålen, om jag använder flytande sådan.

I köket då? Jo där häller jag över; kaffe, ris, mysli, spagetti, vetemjöl, havregryn, kakao,

socker, salt i gamla köksburkar av glas som får stå framme.

Och nej, jag skriver inte på vilken burk innehåller kaffe och vilken vetemjöl.

Jag tror jag ser skillnaden.

Diskmedel häller jag också över i en vacker pumpflaska, som förutom att den

är just vacker så doserar den diskmedel lämpligt (läs lite mer ekologiskt).

Hjälp, vad annat gör jag? Jo, jo jag saftar mina bär, och häller det i gamla

vinflaskor, jag häller över mjölken i en kanna, jag flyttar över smöret i en 

smörpyts, jag lägger mina torkade örter i små keramikkrus.

Ute i trädgårdsskjulet har jag blomgödsel i en gammal syltburk, bensin i en

kanister (det har jag minsann fått fylla på i en alldeles omärkt plastdunk…)

Listan kan göras rätt så lång. Och tänk! Ändå har faktiskt ingen, av alla

de människor som kommit och gått och bott i mitt hus, någonsin hällt 

tvättmedel i sitt kaffe, tvättat håret med vetemjöl, blandat tvål i gröten.

Ingen har heller hällt tjära i gräsklipparen, tack för det, fast dunkarna liknar 

varandra rätt mycket faktiskt, kom jag på nu.

Man har väl ett luktsinne, om nu synen

och det övriga skulle vara nedsatt? Eller om etiketten skulle

vara nerkladdad eller till och med helt saknas?

Så på det sättet måste jag ju nog börja se mig som en inte så liten säkerhetsrisk.

Enligt Tukes.

*

Till all tur verkar det som om även det bland tjänstemännen på det här verket finns

någon, eller kanske några, som har tänkt till lite. Kanske väckta av det ramaskri på

sociala medier som den här nyheten väckt.

Skönt åtminstone att veta att det var fler än jag som satte det där kaffet i 

vrångstrupen!

Nu skall det då undersökas och vändas på papper och funderas och vridas på

om det kanske sen också skulle finnas någon liten möjlighet att kringgå det här

rätt galna EU-direktivet som alldeles tydlig i någon semesterstädning dammats av

och hamnat högst upp i pappershögen av andra EU-direktiv.

För om man får tappa upp bensin i vilken dunk som helst så 

skall man väl ändå få tappa upp ekologiskt tvättmedel i en liknande dunk?

Det senare sker dessutom under övervakning av butikspersonal, 

vilket inte kan sägas om bensinstationer. Dem har personalen

övergivit för länge sen, ju.

Så som världen håller på att utvecklas kan jag bli lite mörkrädd över att man 

så lätt verkar tappa bort den där sunda förnuftet i sina beslut på myndighets

nivå. Tänk om det fanns större frågor att ta ställning till, hur gör man då?

För det finns ju nog större frågor.

Och större säkerhetsrisker än jag.

Så vill jag tro i alla fall!

Och ni som sticker er in här hos mig, kaffepulvret är brunt till färgen,

luktar lite småbränt och strävt, det är den andra glasburken från höger närmast

vattenkokaren, och där finns en gammal silversked som borde putsas.

Om du sen sätter kaffet i vrångstrupen, ja si det tar jag inget som helst ansvar för…

Ja, lite så idag från,

P.s. Om någon undrar; vitlöken är bara en vanlig vitlök som inte har annat med inlägget att göra än att den får symbolisera det här med gräsrötter och sundhet….;)

För visst är sunt förnuft också en sundhet?