HEMBYGDSNOSTALGI

Det är ju som det är, ju äldre man blir desto mer börjar man intressera sig för

sina rötter. Och visst har jag tidigare också snokat i lite varifrån jag

kommer, men har inte riktigt tänkt på att min egen uppväxt-tid skulle 

skapa nostalgiska känslor eller, ännu mindre, vara historiskt intressant! 

Och landa i en bok minsann! Och inte vilken bok som helst. Det här är ett

epos, vill jag nästan påstå, om Mårtensdal (Martinlaakso) och 

Vandadalen (Vantaanlaakso) som ännu för mindre än ett sekel sedan var rena rama

landsbygden, men byggdes ut från 1950-talet och framför allt på 1960- och 

1970-talet då byggboomen formligen exploderade. 

Boken har anspråkslösa knappa 400 sidor historia om en bygd som blev

till ett område dit det under de kraftigaste åren av inflyttning flyttade 

tvåtusen människor per år. 

Men vi får backa lite. 

Boken börjar faktiskt från stenåldern och visar hur markhöjningen efter istiden först

fick de berg jag också lekt på som barn att sticka upp som små öar. Svårt att tänka sig

att allt detta varit ytterskärgård en gång, men så är det. 

Men närheten till havet och möjlighet till både fiske och jakt lockade folk

att bosätta sig här tidigt. Så även om orten i dagens läge mest känns som en betong-

stadsdel så minns till och med jag en annan tid. 

Det var på 1950-talet som mina föräldrar, som då bodde i Helsingfors, började

längta ut till landet igen. Båda hade vuxit upp på en gård, även om de båda också 

valt en tjänstemannakarriär. Men riktigt inbitna stadsbor kanske de ändå inte var. 

Men min mamma var hemma från Ingå i Västra Nyland och min pappa från Lovisa 

i Östra Nyland. Nå de kunde inte riktigt bestämma sig om de skulle flytta västerut 

eller österut, så de valde mittemellan...Plus att de båda hade sina

jobb inne i Helsingfors centrum. Och med två vilda pojkar och en äldre pojke som

hade en CP skada och var förlamad från midjan neråt och en mormor som hade

liksom kommit lite "på köpet", men säkert var till stor hjälp med att passa barnen

medan mina föräldrar jobbade så kan jag förstå att längtan efter lite större yta

började gro. För att testa på detta hyrde de ett egnahems hus i Sockenbacka i 

norra Helsingfors, knappt ett stenkast från gården där jag i framtiden skulle 

hitta mitt öde. Men på den här tiden var jag bara en blink i min pappas ögonvrå. 

Huset de bodde i brann ner, eller upp, hur man nu vill säga. Alla klarade sig, men

en stor del av lösöret gick förlorat. Väldigt glad för att de hann ta tag i några

fotoalbum så det finns bevarat gamla bilder. Efter själva branden fann man bara 

en gammal mortel i gjutjärn som jag i dagens läge har som ställ för mina penslar. 

Kanske min förkärlek till gjutjärn är äldre än jag själv? 

Nåväl. Efter branden bodde familjen ett tag på hyra i Helsingfors innan de 

fick ordnat med ett banklån och kunde köpa sig en tomt i Stenbacka.

Stenbacka var en av de gamla gårdarna i det här området. Övriga var 

Erikas (en av mina bästa barnomskompisar är hemma därifrån), Övre Månsas (min 

svägerskas mans hemgård) Nedre Månsas, Guss, Smeds, Övre Nybacka och Nedre

Nybacka och Grönkulla. Ja och så Stenbacka då. De här var de större gårdarna.

Så fanns det också Sofieberg och Bokulla. 

Men på 1950-talet så beslöt unga husbonden på Stenbacka att sälja mark

till tomter, och bland de första köparna fanns mina föräldrar. De köpte Bergudd.

Erik och Helga. 

På bilden ovan ser man listan av de första "nybyggarna". För på den tiden var

allt detta bara åker och skog, mest skog. 

På den övre kartan har jag markerat med en pil var vår tomt låg. Den "stora" väg som syns 

på kartan är vägen från Helsingfors till Tavastehus. Då var den redan breddad, men då mina

föräldrar flyttade hit så var det bara en sandväg. Kartan ovan är från 1969 och då

har jag redan tassat på jorden i tre år. Men vi slinker tillbaka till slutet av 50-talet då 

mina föräldrar med familj landade här. Till en början byggde de snabbt upp en liten koja

på 21 m2 som de bodde i medan de byggde sitt hus. Tänk...mamma, pappa ett stycke

mormor, tre pojkar av vilka en förlamad - de andra hade desto mer spring i benen...

och en katt på 21 m2...Till julen hängde de julgranen i taket för det fanns inget utrymme

på golvet! Vi hade ju kvar stugan - kallad Pikku Mökki (Lillstugan) på tomten och

sommartid nästan bodde jag där. 

Efter ett tag kunde de flytta in i Stora huset, måste ha varit en lättnad för alla med 130 m2

TILL plus källare och garage och egen bastu vid skogsbrynet. För det

var just så det var ännu då jag föddes tio år senare. Bastun var där vid skogsbrynet, 

och man tassade dit på lördagkväll genom höga snövallar. Då var det rejäla vintrar...;)

Som man ser på kartan så byggdes det hus på en mängd tomtar i det området som skulle

komma att kallas Stenbacka. Och man hjälptes åt. Rörmokare Nyyssönen har nog dragit 

byns flesta vattenrör, Borgman öppnade strax en bybutik och i boken ser man 

bilder från hur alla grannar hjälptes åt då det behövdes talkokraft på något bygge. 

Körde idag en sväng där och blev lite nostalgisk. Där bodde Borgmans, Där 

Wasiljeff, Och Sacklen och Lahtinen, Swahn och Johansson. Många av husen finns kvar, 

så även mitt barndomshem. Däremot har någon senare ägare förstört proportionerna

på det fina funkishuset....

Oj, jag kunde kanske skriva hur mycket som helst nu när jag flummat in mig i en 

nostalgidimma, kanske jag skall spara mig (och er) och ta det i mina memoarer i

stället. Heh. Jo, jag har faktiskt tänkt på det. Att det skulle vara skoj att skriva sina

memoarer, trots att man är en alldeles vanlig, grå, vardags-trampare. 

(Heh...där var nostalgitrollet igen och knackade mig på axeln). 

På kartan ovan ser man hur området vuxit, blivit till en stadsdel. Detta från 2023.

Minns så väl när det i Mårtensdal (Stenbacka är alltså en del av stadsdelen Mårtensdal) 

öppnade ett köpcentrum minsann och jag och min bror skidade genom skogen (!) 

för att se på underverket. På sin tid var det faktiskt Finlands största köpcentrum

med sin matbutik, kiosk, bank, apotek, blombutik, fotostudio, och en 

kemikaliebutik (minsann!) och en restaurang fanns där också. Och post! 

Svårt att ta in det idag med alla giganter till köpcentrum...

Och ett klubbrum där man kunde ha olika kurser, och där jag om min kompis

Thomas drog en dramakurs eller två när vi var tonåringar. I samma utrymmen

kom det senare att öppnas ett dagis, där min äldre son gick för det

var närmaste svenska dagis, även om vi bodde rätt så långt ifrån. 

Men på den tiden hade jag min mamma kvar på Bergudd och många

var de gånger hon gick och hämtade honom till sig när vi föräldrar 

jobbade i sin tur. Så går det. Livets cykel. 

Och nu - nu skall jag gå och ta ut nostalgimaten från ugnen.

Kållåda, den finska varianten fast utan ris. 

Yngre grabben "råkade komma förbi" och snodde häften med sig, och 

det är just så som det är. Traditioner och nostalgier skall man ta vara på 

och låta de gå vidare. 

P.s På den första bilden ser man till höger Helsingin Sanomats ( Finland största 

dagstidning) och Iltalehtis (Finlands största kvällstidning) tryckeri. 

Då bygget blev klart 1977 var det som om en ufo landat mitt ute där i skogen. 

För så var det. Det var (och är) en gigantiskt byggnad, men då var det bara skog omkring. 

Numera omgivet av andra stora giganter men långa tider var den ensam där i skogen. 

Däremot var arkitekturen och hela upplägget absolut en föregångare. 

Fönstren som gick från marknivå till tak släppte in naturljus till tryckerisalarna

och eftersom personalen hade fått vara med och planera så fanns det för personalen

rätt så fina utrymmen - till och med en egen simbassäng, och detta på 1970-talet! 

Men nu vill jag äta, så jag säger: 

Kram från mig

LUSTEN ATT SMÄLLA EN PANNA I SKALLEN PÅ NÅGON

I morse när jag plockade fram en stekpanna för att steka en 

frukostomelett åt mig så kände jag när jag stod där vägde tyngden av 

en gjutjärnspanna i handen en ärlig och oförställd längtan 

att smocka till en viss president over there med den tyngsta stek-

pannan jag har. Jag trodde aldrig att jag, eller någon, skulle 

uppleva en så maktgalen och samtidigt totalt imbecill ledare för

något land som de nu har i USA. Och att det fortfarande finns de som stöder honom. 

Jag får en känsla av att jag är med i sagan om Kejsarens nya kläder. 

Och en längtan att smälla min panna i skallen på honom. 

*

Nå, det var egentligen gjutjärnspannor jag tänkte skriva om i och med

att jag läste en artikel om hur fler och fler överger teflonpannan för en

panna i kolstål eller gamla goa gjutjärnet. 

I mitt barndomshem fanns det bara gjutjärnspannor. När min mamma blev äldre och

svagare i händerna skaffade hon sig en teflonpanna och jag fick de gamla

av gjutjärn. Visst hade jag också i början av min vuxenhet en teflonpanna, men 

fattade aldrig riktigt tycke för dem. De brynte inte tex kött som jag ville och

har alltid känts lite "plastigt och konstgjort". Och så fick de lätt de där reporna, 

hur försiktig man än var, och så måste de kasseras. Och det skriker ju bara 

oekologiskt val. Nej, snabbt tog jag de gamla pannorna i bruk och dem 

har jag använt sedan dess. 

Har en jättestor i gjutjärn som är snäppet för stor för moderna spisar, men 

den var suverän om jag vill göra något på de vedspisar jag haft, eller

värma något i ugn - skaftet är också av gjutjärn. 

Den pannan är säkert mer än 100 år gammal. 

Den på bilden med träskaft har jag köpt som ny kanske på 

90-talet. Träskaftet har fått sin lilla brännskada då min äldre son i tonåren

skulle använda den till att steka nåt på grillen ute i trädgården. Träskaft

brukar generellt inte riktigt vara lämpliga för just det. Med skaftet har

hållit trots att det gått årtionden sedan den insidenten. Kvalitet, eller hur? 

Den lilla stekpannan har jag köpt på en antikmarknad för kanske 15 år sedan. 

Borde vara tillverkad någon gång i början av 1900-talet och är vår

favoritpanna numera när vi oftast är bara två som skall äta. 

Fick nog med fler gjurjärnspannor och -grytor från mitt föräldrahem, men båda

pojkarna har velat ta en "ordentlig och riktig", stekpanna med när de flyttat hemifrån. 

Isynnerhet lillungen har hårt fått försvara sin övertygelse om gjutjärnsstekpannans 

förträfflighet över teflon då han bott så att det funnits gemensamt kök. 

Han har stått på sig - och faktiskt till och med "omvänt" några som märkt att 

den faktiskt är bättre att steka i, och inte alls så svår att ta hand om som ryktet

säger. Och där de andra hamnat köpa nya teflonpannor så jobbar gjutjärnspannan på

som om ingenting hänt. Blir bara bättre med åren! 

Läste i artikeln att man har den tron att det är svårt och besvärligt att sköta sin

gjutjärnsstekpanna. Jag kan inte riktigt förstå det. 

Nej, det är klart jag kan inte tvätta den i diskmaskinen. Den skall egentligen bara

tvättas med varmt vatten och så torkas och oljas in med ett par droppar 

matolja så den inte rostar. Det tar 30 sekunder att göra det. 

Vi tänker inte ens på att det är ett extra moment. 

Så ja, gillar fasligt mycket mina gamla gjutjärnspannor, 

och hemskt gärna hade jag smällt en i skallen på Trump och hans gelikar. 

I övrigt är jag en fredlig människa. 

Kram från Maggi

 

EN GAMMAL GODING

 

När min äldre grabb var en liten knodd så åkte vi ibland på somrarna

och hälsade på hos hans kusiner som bodde somrarna på en ö i Saimen i syd-

östra Finland. Därifrån var det en bra bit till butiken och dessutom var

det en halvtimmes rodd innan man kom till stugan. Stugan hade inte el, men nog

både spis, kyl och en liten frys som gick på gas.

Ni hör...i sommarvärme är det inte läge att  transportera glass, inte ens i kylväska, 

så då kom jag på att om man köper vaniljsås som går att vispa och smulad Daim i påse

så med lite vispande (för hand) och en lagom lång väntan att det skulle frysa så fick 

man till någon slags glass i alla fall. 

Nå, under åren föll detta "recept" i glömska, men i julas när jag lagade en efterrätt som 

bestod av pepparkakssmul på botten, på det en klick kondenserad mjölk, på det

en klick vispad grädde och så lite frusna tranbär som pricken på i. 

Mycket gott - och enkelt - men det blev en del vispad grädde över

och också en halv burk kondenserad mjölk. Eftersom jag kände att

det vore synd att slänga - så gör man inte med mat - så rörde jag ihop

grädden och den kondenserade mjölken, hällde det i en liten frysask och

slängde in det i frysen. Och glömde bort den. 

Tills häromdagen när gubben gnällde över att det inte fanns nåt sött här hemma. 

Försökte påpeka att JAG fanns ju, men nu var det inte just den sortens sötma han var ute efter.

Nähe...men då kom jag ihåg vad jag hade i frysen! 

Serverade en skål med "hemlagad glass" och gubben spann värre än våran katt.

- Det här är ju den godaste glassen jag ätit på länge, hojtade han från sin TV-fåtölj. 

Och även jag, som inte är en stor glassvän, smakade på det. Och ja, men jaaaa! 

Det var ju knasgott! Just så där fylligt gräddigt som jag tycker glass skall

vara de gånger jag äter glass. 

Nu hade jag kvar en burk kondenserad mjölk i skafferiet och en vispgrädde som

strax skulle bli "bäst före" så jag fixade lite mer Mycket Enkel Hem-

lagad Glass. Den här gången hade jag i lite hackad Daim för att få lite krisp. 

Hade ca lika mängd grädde och kondenserad mjölk, vispad blir mängden kanske

dubbelt med grädde. Men det är nu inte så noga. Mer vispad grädde blir den mindre söt,

så bara att fråga sig hur mycket söthet man vill ha. 

Kan hända att jag är den sista personen på jorden som kommit på det här, 

men om det finns en till som har en trött vispgrädde i kylskåpet, men inte 

riktigt har lust att ställa till med bak- eller plättkalas, eller vad man nu gör

när grädden strax börjar surna. Ja, kanske det här är ett alternativ? 

Mycket lämpligt att ha i frysen. Just saying! 

Kram från Maggi

EN SVAL VILSAM TOMHET

Och ljuset som sakta återvänder. 

Jag brukar tycka att januari och februari är mina "jobbiga" månader. 

Det är kallt och mörkt och snö och...sade jag kallt redan? 

Även om jag är en person som gott klarar mig utan en massa "happenings" så

kan till och med jag tycka att januari och februari är smått sega månader. 

Här om dagen så bjöd kvällen på en fin solnedgång. Jag var på annat håll, och

hann precis hem för att hinna knäppa en bild av himlen från balkongen. 

Under den mörkaste tiden går solen ner bakom husknuten så att nu när jag igen kan 

njuta av det från balkongen betyder ju att ljuset återvänder. 

Man vet ju det, men lika fint ändå varje år. 

Det ligger en vilsam tomhet över hemmet. Julpyntet är bortstädat och

naturen därute andas också en stillhet, det är inte bara svalt, det är kyligt. 

Kallt.

Buketterna jag fick till min födelsedag är ändå ljuvligt puderrosafladdriga. Precis

så där som längtan efter våren är. 

På tall om blommor. Jag älskar alla vinterns lökväxter. Att se något

växa och utveckla sig till något blommande är alldeles underbart. 

Nu håller ju till exempel amaryllisen inte alla gånger samma tidtabell

som julen. Främst de man köper som skruttiga lökar bara, utan början

på synligt liv alls. Numera tänker jag mer på dem som vinterblommor, 

gör inte så mycket om de inte slår ut exakt klockan fem på julaftonen. 

Men oftast väljer jag amaryller som inte är så där jättejuliga. 

Då känns det inte så "viktigt" om de slår ut till jul eller i

medlet av januari. Kanske de till och med gläder en mer då? 

Och kanske jag kan tycka att de här blekare, de i rosa, 

är vilsammare såhär i det bleka vinterljuset? 

Nu skall jag ta och hasa mig mot köksregionen och börja med

middagen. Laksoppa skall det bli idag. 

Så dä säger jag bara: 

Kram från Maggi

ETT NYTT ÅRTIONDE...

Så är det, när man minst anar det så går man och fyller jämnt och tassar in

i en ålder som börjar på en sexa. 

Har som sagt aldrig upplevt någon åldersnoja, men det ÄR något speciellt i

att fylla 60 ändå, tycker jag. Lite osäker på om känslan tippar över åt 

det goda hållet eller inte. På något plan ganska neutralt, men ändå inte. 

Svårt att sätta fingret på det hela. Känslan. 

Det blev ingen stor fest och glamma, det är inte för mig. 

Längre fram blir det lite utfärder med tyngdpunkt på fotografering och natur som 

jag fick som gåva - och DET ser jag fram emot! 

Men välkomnar också vardagen. Idag är det en riktigt kall vardag. 

Termometern visar på -15°C så ganska så vanligt vinterväder i och för sig, 

men efter den varma hösten så biter det ju nog lite i kinderna. 

Eller skulle bita om jag gått ut idag, vilket jag alltså inte gjort. 

Min målarkurs började idag, men det är en som funkar över nätet, så vi

kursdeltagare målar hemma och skickar in bilder på våra halvfärdiga målningar

och får hjälp med att hur gå vidare och feedback också på de färdiga målningarna. 

Mycket smidigt system, tycker jag. De flesta är förmodligen pensionärer, eller som 

jag arbetslösa, som har möjlighet till att "offra" några timmar på att måla en vardag. 

Och man märker ju på kursdeltagarna att även de uppskattar det här med att 

kunna måla - var man nu råkar befinna sig. Hemma, på stugan, på Rivieran 

(låter skönt!) eller annars bara på resan någonstans i världen. 

Och med tanke på det här med ålder så märker jag att jag lätt slunkit in i 

gänget (började alltså mitt i förra terminen) och det känns helt hemvant.

Åldern gör sitt, heh! 

Och det är ganska skönt! 

Sextio är inte det nya fyrtio - och så skall det inte heller vara.

Allt - och alla åldrar - har sin tid. Och sin tjusning. 

Just nu är det så mysigt det kan bli. Har tänt ljusen på bordet, 

katten spinner i min famn och gör det lite utmanande att skriva,

men vem flyttar på en spinnande katt? Ingen. 

Gubben tar sig en efter-middagen-tupplur i soffan bredvid. 

Ur högtalaren strömmar lite vinter-klassiskt. Just nu R. Strauss. 

Det är frostrosor på balkongglasen och hela tillvaron andas 

lugn och ro. Fridfullhet. 

Det är nog så jag vill att mitt nya årtionde skall gå in i. 

En skön harmoni. 

Det önskar jag er alla därute också - var än ni är. 

Kram från Maggi

 

EN FARLIGARE VÄRLD...

 

...så uttryckte sig vår president Alexander Stubb under De villigas koalition i Paris. 

Man enades om gemensamma steg för att trygga Ukrainas säkerhet. 

Minns så väl morgonnatten då jag vaknade av ett WA-meddelande från min 

äldre son som skrev att Ryssland attackerar Ukraina. 

Pyh och pöh, tänkte jag nog då och där. Hade läst så många nyhetsartiklar 

där innan då "alla" talade mest om vapenskrammel från Rysslands sida då de

ryska trupperna samlades vi den Ukrainsk gränsen. Till och med den halvbekanta familj

som bodde i Kiev men då var hemma i Finland på vintersemester trodde

på att det var nåt mer än just vapenskrammel. Och att de kunde resa hem. 

Men tji fick de, tji fick vi, tji fick hela Europa. En riktigt rejäl skopa iskall snö 

fick vi slängt i ansiktet på oss. 

Sedan dess har det runnit mycket vatten under diverse broar och hur otrevligt och 

motbjudande det än är att ens skriva det så tror jag att vi europeer på något plan

"vant oss" med att det är krig i Europa. Större delen av mitt vuxna liv har jag nu och 

då förundrats över hur saker och ting kunde eskalera så som det gjorde innan andra

världskriget och varit i någon sorts naiv tilltro att något liknande inte skulle kunna 

hända igen. För människan, mänskligheten, hade väl ändå lärt sig något. 

Idag är jag inte längre så säker. 

*

Gubben och jag satt häromdagen vid middagen och talade om det här. 

Att just vår generation antagligen haft den mest perfekta tid på jorden. 

Han är 50-talist och jag 60-talist och det har aldrig gått någon större nöd på oss. 

Vi har alltid kunnat se framåt med tillförsikt och hopp som nästan varit en 

självklarhet. Allt blir hela tiden bättre, och över "vår del av världen" vilar

fred och förståelse och lugn och trygghet. 

Kanske var det blåögt men jag tänkte att det alltid skulle vara så. 

*

Vad jag insett att något som omvälver världen inte kommer över en natt. 

Nej, den kanske stundvis visar sig som en käftsmäll, men den stora förändringen

sker i det stilla där vi lite oförmärkt blir mer och mer toleranta mot förändringar 

som man inte för en tid sen kunde tänka sig att tolerera. 

Människan styrka är att vara opportunistisk, men det kan också leda till att man 

blir avtrubbad och glider in i en slags "nå det var nu inte så farligt för det hände 

inget åt mig"- fas. När ens egen tillvaro känns trygg kan man tillåta sig att ta in och

 känna för katastrofer och elände som händer långt borta. 

Ju närmare hoten om ens egen trygghet 

kommer, desto mer stänger vi ute de andra. De där längre borta. 

Må de klara sig på egen hand nu. Vi stänger om oss. Stänger gränser. 

Vi gör som vi alltid gjort. Vi försätter oss i försvarsposition. 

Och vi begriper att då världen glider in i en tid då regler och 

värderingar som vi anammat i årtionden får stiga tillbaka för maktbehov och rå styrka så 

kommer allt att ändra. Någonstans inom oss vet vi det, 

vi vill bara inte riktigt se och möta det. Än. 

Och vad kan vi göra? 

Vi kan bli bestörta över att Putin inleder ett regelrätt krig mot Ukraina. 

För vem har nu inte haft sina dubier mot Ryssland? 

Dem kan man inte lita på, det har historien påvisat. 

I Finland kände man skräck mot Novgoroderna sedan 1000-talet. 

Men när Trump anfaller Venezuela, må vara att dessa inte kan

jämföras, så blir jag än mer konfunderad. Är det bra att få bort en diktator från makten? 

Eller är det bara en dold agenda att komma åt landets olja? 

Att roffa åt sig rikedomar? 

Och så det här med Grönland. 

Det börjar ju komma riktigt in på skinnet på oss Nordbor. Skall det bli amerikansk bara

för att Trump vill och för att få en slags barriär mot - vadå? Ryssland? 

Är det inte då exakt det samma som gjorde att Putin ville ha Ukraina - som en barriär

mot - vadå? Nato/USA? 

Är inte de likadana kålsupare båda två? 

Och var landar vi i Norden, i Europa då? 

Vi saknar en stark ledare, och en slags enighet, som kunde på riktigt sätta

hårt mot hårt. Är vi i kläm mellan två maktgalningar? 

*

I övrigt är det vintrigt när ute. Några hade vågat sig ut på sjön för att pimpel-

fiska och någon annan skidade tvärs över sjön. Världen måhända kommer att bli farligare

men än är min tillvaro så trygg som den alltid varit, så som jag kommit att uppleva

den hela mitt liv. Inser att det gör mig privilegierad. Kanske nu och då

läge att tänka på det med en viss...tacksamhet? 

Sådana tankar i trettondagsnatten. 

Kram från Maggi

NU ÄR GLADA JULEN SLUT, SLUT, SLUT...

...julegranen bäres ut, ut, ut. 

Roade mig med att be AI göra om ett foto av Iris-katten men så att hon

skulle se totalt sliten ut efter allt julfirande. Ha riktig julkrabbis liksom. 

(krabbis är visst en finlandism och betyder dagen efter, baksmälla. Det kommer från finskans

ord krapula som i sin tur kommer från latinets crapula som 

också betyder berusning och att hälla i sig vin i överskott). 

Nåväl, jul och nyår har i den här kojan firats i mycket lugna tecken. Och skulle granen

inte tappat mängder gav barr så fort någon nös i dess närhet så hade den fått stanna

inne ett tag till. Men idag fick den finna sig i att bli amputerad på sina grenar och 

den proceduren gjorde att den på samma gång blev totalt avbarrad. 

Bara att skyffla barr i sopsäcken. 

Märkte också när jag skulle samla ihop julpyntet att det inte blivit så mycket 

julpyntat i år. Julhanddukarna till köket låg snyggt ihopvikta på sängen i gäst-

rummet. Jag hade glömt dem där...

Men det var en skön jul, en god jul. 

Adventsljusen är kvar ännu i fönstren, det får de vara till trettondag. 

Sedan åker de också in i garderoben och vardagslamporna åker fram. 

Och så är det vardag som väntar. Ett nytt år. 

För mig också på ett annat plan nytt år. Dagen efter 

trettondag byter jag nämligen årtionde. Jag blir sextio år! 

Exakt NÄR hände det? Nyss var jag trettio! Jag lovar! 

Har varit lyckligt besparad från all världens ålderskriser, och

kan inte påstå att jag skulle känna av det nu heller, men första 

gången nog som byte av årtionde känns...annorlunda. 

Jag skall idissla lite på mina känningar, kanske det blir ett inlägg vid något skede?

Men nu vaknade gubben som tog sig en eftermiddagslur här i soffan intill

och undrade om vi inte skulle passa på och satsa på lite hämtmat idag. 

Jag är inte svårövertalad! Inte alls! 

I morgon skall jag ge mig ut på en liten loppistur, har en

liten idé om hur jag skall fixa till fågelmatningen vid stugan. Eftersom 

vi inte åker dit så ofta så har jag stora behållare av frön där, men nu när det

utlovats rejäla köldgrader så behövs lite fett också. 

Och ja, jag har en idé. Men mer om den sedan. 

Allt gott! 

Kram från Maggi

 

GOTT SLUT...

...och förhoppningsvis en god början på det nya året till alla er

därute i slott och koja. 

Här har det börjat smälla i knutarna och strax skall

nyårsmiddagen dukas fram! 

Ta vara på varandra - också hela nästa år! 

Kram från Maggi

 

JULENS DOFTER

Under kvällen har jag roat mig med att måla några paketkort till julklapparna

och alldeles strax är det dags för julskinkan att åka ut från ugnen och efter en liten stund

kan man skära den där första jungfruliga skivan åt sig för att testa hur det smakar. 

Läste att julskinkans popularitet minskar från år till år, och jag kan förstå det. 

Det är väl inte helt problemfritt med uppfödningen och hela den biten. 

Under många år åt jag inte kött överhuvudtaget, och hela familjen har många år haft alternativ, 

allt från ren och hjort till kalkon men i just julskinkan finns något

som jag har svårt att släppa ifrån mig (efter att jag igen började äta kött). 

Det är smaken men också mycket är just doften.

När den sakta sprider sig i hemmet efter timmar i ugnen - då är det jul! 

Vi har också några år nu varit utan julgran. Det är liksom att det automatiskt blir att skala

ner när det blir vuxenjular då egna ungar vuxit upp och inte skaffat egna barn. 

Men i år var det faktiskt "lillungen" (28 år...) som undrade om vi inte kunde ha en

julgran i år - för doftens skull. Och lite för ljus-skenets också. 

Och så blev det, och visst kan jag erkänna att doften av en nyintagen gran

också pepprar på det där med julstämning. Så inkodat är det i våra minnen. 

Överraskande nog har ungkatten Iris lämnat pyntet ifred. Nästan i alla fall.

Numera delar vi inte ut så mycket julklappar, vilket jag personligen kan tycka

att är skönt. Vi vuxna har ju ändå det mesta vi behöver (och lite till) och ingen

av oss är speciellt ivriga prylsamlare. De jular det har funnits tid, vilket

inte alltid varit fallet, så har jag plockat fram mitt sigill-lack och lagt ett liten

"God Jul"-sigill på klapparna. Eller på en del av dem. 

Sigill-lacket har också en alldeles egen doft som jag tycker om, och som hör 

julen till. Det är något otroligt rofyllt att smälta lacket. Det tar ju den tid det tar och

en viss tillfredsställelse att klämma stämpeln i det mjuka lacket. 

En sigill på att nu är julen här

God Jul till er alla  från Maggi

 

EN VECKA TILL JUL

Gäääääsp!!! 

Okej, jag lägger mig ner. Har alltid varit en förespråkare för novemberdiset och det fina i gråväder, 

men nu...nu börjar till och med min fascination till det subtila krackelera så smått. 

Det har varit så grått, så o-ljus, så disigt och dimmigt så det nästan börjar påverka

mitt annars så strålande humör. Och humor. 

Till lucia-dagen plockade jag fram de första direkta julpynten för att lite pigga upp

mig själv, och det gör ju nog den här stjärngossen som de facto börjar ha sina

modiga trettio år på nacken! Det är inte klokt så åren går!!!

Kan inte låta bli att le lite när jag ser den då jag går förbi. 

Hjäper lite mot mörkertungmodet. 

Gubben min är lite mer svårflörtad, han hatar detta mörker och hotar sju gånger

i timmen att emigrera till vartsomhelstbarasolenskiner - ens någon gång. 

Stjärngossen ser onekligen lite sliten ut men det må man nu få om man varit med ett tag. 

Min äldre grabben gick alltså på tvåan och det var alltid tvåorna som hade 

lussetåg på julfesten i skolan. Vad vi föräldrar inte visste - och inte var förberedda på - var att

de pysslat sig själva under december, så det fanns ett till lussetåg uppställt i klassrummet

när vi föräldrar gick dit för lite pepparkaka och glögg. 

Vi var ett gäng föräldrar som hade otroligt svårt att hålla oss för gapskratt när vi

såg tåget och kunde identifiera våra egna avkommor. 

Fortfarande blir jag lika fnissig och på gott humör när jag plockar fram den här

stjärngossen och ser hur 8-åriga Daniel sett sig själv. Den ljusa luggen och de

blå ögonen är helt rätt. Lite knasig är den ju...

Denna grå december får den nu stå på vårt hallbord och välkomna 

gäster och få en och annan att dra på smilbandet. 

*

Och  n e j , jag har inte övergått till fejkljus. Är fortfarande en storkonsument av

stearin, men det här bordet står såpass på sidan av allt att jag vill inte ha levande ljus

brinnande där om Iris-katten skulle få för sig att låta svansen svepa för nära. 

I övrigt är hon van med levande ljus och år noll intresserad av dem, men

brukar ändå alltid ha levande ljus lite under uppsikt och här på det här

bordet har jag inte det. 

Visst ger dessa fejkljus också en helt okej stämning, men inte är det som 

levande ljus inte. Och inte så speciellt ekologiskt heller. 

*

Idag är det en vecka till julafton och jag har nästan allt under kontroll. 

Lite julklappsrim skall ännu krystas fram, men maten är planerad och

nästan alla klappar inhandlade - men inte paketerade. Det skall jag göra i morgon! 

I år skall vi, efter en paus på många år, ha en julgran. 

Det var först när jag redan reserverat den som jag kom på att vi visst har en 

ganska så "fysisk" ungkatt här hemma.....få se hur det går!?

Ingen av mina tidigare katter har brytt sig om julgranspynt, men det här

yrvädret kan vara en...utmaning. 

Återstår att se! 

 

TANKAR OM NATUR OCH FOTO OCH NATURFOTO

Slösurfade på Facebook och märkte att en av mina kurskompisar från

min naturfotokurs hade länkat till en intressant artikel om en doktors-avhandling 

(Tampereen yliopisto, YTM TaM Markus Sjöberg)

som handlar om naturbilder, eller foton på vår (finska) natur blir förvräng

i de sociala medierna. Har inte läst själva avhandlingen, 

enbart ett disputationsmeddelande, men det hela verkar väldigt intressant. 

Vill man delta i en naturfototävling åtminstone i Finland så finns det en hel del regler på 

hur man får redigera sina bilder, och de är faktiskt ganska stränga och man måste också skicka

in raw-bilden så domarna kan avgöra om man tagit bort, eller lagt till något som

inte fanns där i originalbilden. Men vad man gör med sina bilder innan man

lägger upp dem på sociala medier finns det ju ingen koll på alls. 

Och jag säger inte att det skulle behöva vara det heller. "Alla" gör något med sina

bilder innan de landar på Instagram. 

Många naturbilder som vi ser i våra flöden upprepar lite samma natur-skönhets-

ideal som våra nationalromantiker målade runt förra sekelskiftet. De förskönade nog

en hel del de med. Och vi fortsätter med det. Låter AI ta bort en störande kvist, eller en

telefon som blivit synlig på det där vandringsfotot. Kuksan i trä får stanna kvar på

bild, men telefonen får AI städa bort. 

Vi vill ha kvar den rena, oförstörda bilden av vår natur. Och ge en bild av att man

är ensam i naturen, enad med naturen. 

Har själv sett bilder i flödet som det facto är tagna från parkeringsplatsen till 

ett naturskyddsområdet, men man hade plockat bort P-skylten och dasset. 

Nå, vad gör nu de då? kan man tycka. 

Det är ju bra att fina bilder lockar man ur huset för att gå ut i naturen och röra på sig. 

Absolut, men det finns alltid en risk att instagramvänliga platser blir för slitna när

"alla" skall ta sig dit. Samtidigt kan man ju sprida en massa kunskap om natur med

hjälp av just naturbilder och kanske ge insikter om det som är problematiskt i vår natur. 

Försöker själv nu och då lyfta fram vikten av gammelskog bland annat, hur det påverkar

så otroligt mycket mer än bara träden i skogen då man avverkar skog för

mycket för att inte tala om att man kalhugger. 

Har jag själv förfallit i fällan att förbättra ett naturfoto med AI. 

Inte mycket, men jo...visst kan det ha hänt. 

Och just på det där problematiska sättet som tas fram i avhandlingen. 

Vilket kanske gör att jag fick en liten aha-upplevelse när jag läste vad

den handlade om. 

På bilden ovan har jag plockat bort en grej som störde mig. Bad familjen

att de skulle peka ut vad det var. Samtliga sade att jag gjort något med granen för

den ser knasig ut på bilden. Men det har jag inte. Den är bara en knasig gran vars topp

vid något skede brustit och en gren har börjat växa som en ny topp. 

Bilden är från min balkong ut över sjön och det jag gjort är att jag plockat bort ett

hus som man ser gaveln på till vänster om granen. Valde att lämna kvar resten av huset 

som syns till höger om granen för det var inte lika "störande". 

Så visst, jag har gjort just det som man tog upp i avhandlingen som lite problematiskt. 

Nu är ju nästan just så här som det ser ut från balkongen, och jag förväntar mig ingen folk-

vandring till balkongen min men ur ett större perspektiv så kan dessa förskönade

foton förstås påverka folket lite snedvridet. Som om naturen skulle må bättre än vad

den gör för att allt är så vackert, och allt som inte är det är bortstädat. 

Och så är det ju så svårt att på bild fånga det som är det verkliga problemet. 

Som klimatuppvärmningen. Bara som ett exempel. 

Nä, nu skall jag gå och sno ihop lite middag, skall på

möte senare ikväll och då vill jag vara mätt å belåten. 

Kram från Maggi

KONSUMTION I BLACK FRIDAYS ANDA

Eftersom jag börjar landa i den åldern, och kanske vara av

den generationen, att man har allt man behöver, och kanske

aldrig ens begripit att man behöver mer och mer hela tiden. Bara för att. 

Klart jag fattar begreppet Black Friday och kanske också till och med

hur det var tänkt ursprungligen, men när det numera oftare och oftare kommer

fram att företag höjer priset på sina varor en tid innan Black Friday för

att sänka priset till Black Friday så att det ser ut som om man fick en enorm rabatt.

Allt sådant där får mig att må lite dåligt på hur lättlurade vi är och hur enkelt

vi kan bli förförda av våra ha-begär. 

Det är lite samma med dessa TEMU och SHEIN och vad allt det finns. 

Hur kan en vettig, tänkande människa tro att man kan få typ allt för bara någon euro. 

Och att bara för att bilden ser bra ut att det verkligen skulle vara bra? 

Jag tror de flesta faktiskt tänker som jag. Men så finns det trots allt mängder av 

människor som handlar på dessa billigheternas-billighetsmarknader. 

Enligt finska tullmyndigheterna så köpte vi år 2022 ca 850 000 st försändelser från

områden utanför EU. Två år senare så TEMU och SHEIN kommit in på marknaden

är vi uppe i 28,2 MILJONER försändelser. Det är så förfärligt mycket att 

det knappt går att ta in i skallen på en. 

Mycket av det är sk snabbmode. Och på den fronten är jag urusel. Nästan som

en omedvetet vald "protest" så iklär jag mig nästan hela tiden i svarta byxor och 

en långtröja - oftast svart den också. Bara för att det är skönt och för att jag

gillar och numera som gråhårig också klär i svart. Och har tre tröjor och lika många

byxor som jag varierar med. När alla är smutsiga/ofräscha klär jag mig en dag

i gröna mysbyxor och en tröttrosa tröja och kör en tvättmaskin svart. 

Nu kan det säkert låta lite radikalt, men det har för min del bara blivit så. 

Åldern spelar säkert in där. Eller nja...jag har alltid varit lite smarsmakad i min klädstil. 

Men jag har svårt att tro att man på något plan blir lycklig av att beställa skräp och 

bara bli besviken. Och det blir man uppenbarligen för secondhandbutiker säger att 

det i dagens lägen kommer in mängder med kläder med prislappen kvar. 

Man har alltså beställt något som visat sig vara bara skräp och så kanske man

skäms lite för att man varit lättlurad men dövar sitt dåliga samvete som viskar att det inte

var ett så smart drag det där med tex TEMU genom att föra klädesplagget till en åter-

vinningscentral. Det är bara det att till återvinningscentralerna i bara huvudstadsregionen 

som Kierrätyskeskus tex så kommer det....håll i er....17 000 kg kläder I VECKAN. 

Det är alltså bara i huvudstadsregionen. 

Nu är ju inte allt vi shoppar i Black Friday från billigheternas-billighetsmarknader,

och visst kan man göra kap - säger inte det. Men som konsument behöver man bli

väldigt mycket mer medveten om sina val än vad vi människor någonsin behövt bli

så länge vi tassat på denna jord. 

Gubben min påpekade att jag minsann också gärna köper på nätet det jag behöver.

Och det är sant. Men skulle aldrig klicka hem något från dessa 

billigheternas-billighetsmarknader,

Jag gillar inte att gå i köpcenter, det är sant och beställer hellre på nätet. Erkänner. 

Men samtidigt som någon kan påpeka att jag då bidrar till transporter som förorenar så är jag 

lite av avvikande åsikt. Det kostar ju också att få varan körd till butik och om jag kör

bil till ett köpcenter är det ju också en sak som inte är bra. 

Det här är så komplext och samtidigt så intressant. 

Men nu skall jag gå och hänga två av mina tre svarta tröj-tunikan på tork. 

Den tredje har jag på mig. 

Och säger absolut inte att shoppa secondhand är "fel" bara man klarar av att hitta de

där guldkornen. Min kompis köpte i somras en fantastisk vacker klänning i silke

från 1960-talet. Visserligen på en antikmarknad men secondhand det också. 

Fantastisk kvalitet! 

Men vi behöver lära oss att bli bra på att skilja skräp från om nu inte superkvalitet

så semikvalitet. Sedan kan man ju fundera ett tag på alla de där billighetsgrejerna som till-

verkats, skickats runt jorden, aldrig använts, körs till en återvinningscentral som inte kan 

sälja den vidare utan tvingas betala för att föra den till avstjälpningsplatsen. 

(vilket i förlängningen betyder att de sätter den kostnaden på de secondhand-

grejer som säljs i deras butiker. Inte idkar de heller välgörenhet...)

Men ja, nu hörni! Skön första advent. Inte så juligt tema, 

men ack så viktigt ändå. 

Kram från Maggi