ATT INTE ODLA TOMATER

 

Magbobba - jag säger då bara. Ju äldre jag blir desto jobbigare känns det. 

Själva akuta skedet gick över rätt fort, men gudars skymning så trött jag var efteråt, 

bara att ta sig en sväng till butiken och så hem igen tröttade ut mig. 

Huuu....men nu börjar livsandarna återkomma. 

När jag inte riktigt var i skick passade jag på att öva på temat i målarkursen jag 

deltar i. Behövligt skulle jag säga, för att måla glas är en riktig utmaning! 

Svårt, men roligt! 

Vad har det här nu med tomater och göra, kan man undra. 

Allt och inget. Jag hade redan i fjol, eller året innan till och med, bestämt

mig för att inte odla tomater. Är ju större delen av sommaren på stugan

och där härskar tuffa förhållanden, där blåser typ alltid från något håll. 

Skönt heta sommardagar för oss människor, men tomaterna är lite mer...känsliga. 

Har väl lekt med tanken om ett växthus, men nja...det känns ändå lite att ta i.

Dessutom är jag mest orolig om det kommer mycket snö på vintern och

man inte kommer fram för att få ner snö från taket. Och så 

tänker jag att det får väl ändå vara någon gräns på hur mycket hem-

odlat får kosta? Så ja, jag skulle inte odla tomater! 

Men så finner jag mig peta på lite gamla fröpåsar i min frölåda.

De är lite överåriga, men man kunde ju ändå testa? Inte förlorar man något...

...och vips har jag ett gäng krukor innehållande tomatfrön. 

Hur gick det nu så här? 

Kanske var det bara våren som drabbade mig?

För nu är det vår i luften! Solen skiner, snön smälter.

Sjön ligger ännu istäckt, men isens utseende ändrar från dag till dag och

i går morse när jag försökte få upp mina trötta ögonlock hörde jag

sångsvanarna trumpeta medan de flög ett varv eller två över sjön! 

Hann inte ut med kameran innan de redan besvikna dragit vidare, men 

satte mig vid mitt målarbord och målade vinterns sista vintermotiv. 

För nu är det vår! 

Och jag odlar tomater - som jag inte skulle! 

Kram från mig

VI SKALL FIRA VÅRA MÄN OCH ANDRA TANKAR

Visste ni förresten att det tre dagar om året firas  

"mannen-har-alltid-rätt-dagar? 

De dagarna är 29, 30 och 31 februari. 

Det tycker jag är ytterst hyggligt! 

Visst skall vi kvinnor uppmärksamma det - eller hur?

*

Heh, nåja...men det man på riktigt kan fira är att vinter-

kylan verkar ha släppt. Det är vackert ute när det är kallt, det

kan jag inte förneka och att det är fult när det blir plusgrader

och regn och slask och den vita snön förvandlas till bajsbrunt. 

Men visst välkomnar jag plusgraderna, 

och med de ett litet löfte om vår. 

De första lärkorna har bongats redan i sydvästra Finland så visst 

sjutton är det något på gång! Regnet har gjort att snön på hemma-

sjön börjat smälta och blottar isen därunder. Nu ändrar isen

från dag till dag. Hörde en rapport från stug-grannen som kunde

berätta att havsisen ännu ligger tjock över fjärdarna. 

Samtidigt petar jag bland fröpåsarna och skall faktiskt i morgon 

vinterså ett gäng frön. De får leva sitt eget liv på balkongen. 

Börjar längta till stugan, men än är där för mycket snö för att ens

min fyrhjulsdrivna bil skall klara av den sista biten oplogad väg. 

Och har inte lust lägre att konka på vatten och mat och allt annat 

i och med att de numera synnerligen vuxna ungarnas pulka sprack

itu här för något år sedan. I brist på barnbarn har det inte varit

prio ett att skaffa en ny pulka eller kälke. 

Och med de elpriser vi har för tillfället så känner jag inte stor lust

att värma upp stugan heller. Blir bara att vänta snällt på mer vår. 

Tror också att Iris-katten börjar känna sig lite otålig med att bara

tassa omkring inomhus. Visst, hon har en stor balkong som hon kan 

vara på men det är inte samma som att få känna havsvinden i 

morrhåren och käka nyfångad fisk istället för Whiskas eller

någon annan kattmatsmärke. Vi varierar lite. 

På tal om katter - passade på att kludda åt mig ett nytt bokmärke

när jag hade lite färg som blev över från ett annat arbete. 

Och NU skall jag ta mig en dusch, krypa in i de skönaste byxorna som

ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig och den bylsigaste av alla bylsiga

tröjor jag har. Skall förbereda lite snacks till kvällens musik-kavalkad. 

Först UMK och sedan Mellodeltävling (hur månte har jag ingen aning om, heh)!

Storgossen och jag har en liten tävling här gällande snacks. 

Rädd för att han kommer att vinna för han har tydligen involverat sin

hustru att inhandla nåt fantastiskt från storstaden...

...rädd att jag inte når så högt med mina hemmapoppadepopcorn. 

Men jag har ändå ett hemligt kort! Spanskt salt som passar bra till fisk, 

men jäklar vad gott det är till popcorn också! 

Ha det i lördagskvällen! 

Kram från mig

EN VECKA KVAR AV OXVECKORNA

I vanliga fall brukar jag vara så utled på vintern vid det här skedet, 

och det är jag kanske lite nu också, men ändå tycker jag att 

dessa oxveckor i januari och februari gått överraskande fort detta år. 

Ofta brukar jag idka verklighetsflykt till diverse frö- och knöl-

butiker och odlat trädgårdsdrömmar i fantasin.

Mycket har jag målat vinter, men efter förmåga (en rygg som bråkar) har

jag också tagit mig ut i den verkliga vintern. 

Havsvattennivån har varit otroligt lågt denna vinter. Först kom det nordliga

vindar som knuffade vattenmassorna söderut här i mina vatten. 

Östersjön är ju som ett badkar, det skvalpar lätt åt ena och andra sidan. 

Men sedan efter de nordliga stormarna kom högtrycket som pressade ytterligare

på havsytan och "skvalpet" söderut kom liksom inte tillbaka. 

På sina ställen längs den finska kusten har vattennivån inte varit så här lågt

på 100 år! Bland annat bilfärjor, sk "lossin", mellan öar har på sina ställen 

fått ändra på hur många bilar de kan ta ombord per tur för att inte köra på grund! 

Nu när det har blivit mildare och högtrycket lättat kommer det att börja

rinna vatten tillbaka igen och vattennivån stiger. Det är nu som bryggor 

kan ta stryk. Isen sitter så hårt fast i byggnationer att när

vattnet stiger underifrån så kommer isen att lyfta och flytta på 

mången brygga. 

Vi förlorade vår bryggas yttersta kista för något år sedan just en sådan

isvinter då vattennivån åkte bergochdalbana. 

Det är enorma krafter som sätts i rörelse. 

När högvatten kommer in släpper isen också längs stränderna så 

plötsligt kan det vara svårt att komma ut på isen. 

Har själv varit med om att man på morgonen kunnat gå ut längs isen

till en holme, men när vi skulle hem på kvällen så fick vi

skutta över en ränna av vatten som dykt upp längs strandlinjen. 

Så kan jag tipsa om en mycket trevlig bok, när vi nu talar här om

skärgård, nämligen Mikael Kilpis fantastiska bok om Ejdern. 

Ejdern är den ultimata skärgårdsfågeln som hela tiden minskar i 

antal. Ejderhanens, gudingens, Oooo-ande vår vårarna är DET ljudet

man vill höra. Men det ljudet minskar år för år. 

Finns en hel del orsaker till det. Kanske skriver jag 

mer om det en annan gång. Eller så lånar man eller köper

boken. Mycket läsvärd om man är intresserad av natur. 

Idag är gårdsbjörkens grenar inte längre frostnupna. Kändes helt märkligt att gå

ut och det var bara någon enstaka minusgrad. Kändes nästan att jackan var överlopps! 

Om det inte hade blåst så förstås. Blåsten har också gjort att all den vackra snön som

legat på grenarna är nu borta. Det är naket och smågrått därute. 

Men bara en vecka kvar innan det är mars och man kan börja räkna

vårtecken så där på allvar! 

Kram från mig

 

FASTLAGSDAGS

Årligen uppstår diskussionen om det skall vara mandelmassa eller sylt 

i fastlagsbullarna. Personligen gillar jag sylt mer vilket inte är helt renlärigt,

om jag förstått saken rätt? 

Och i år tänker jag än mer töja på gränserna! Det gjorde jag redan i fjol, eller kanske det var

året innan det genom att baka rätt så små fastlagsbullar, för jag tycker de färdigt köpta är

rätt så stora och är liksom mer bulladeg än vad som sjunker ner i mig. 

Ja, ja...man kan ju tycka att varför köper jag det då överhuvudtaget? 

Eller varför jag inte delar bullen med någon? 

Bra fråga i och för sig, men mitt "dilemma" är att jag gillar att ta fasta på 

mattraditioner och vill inte riktigt släppa det här med fastlagsbullen. 

Men så råkade jag snubbla över en familj som "någonstans på de sociala

medierna" kom med ett tips som jag tänkte att det vill jag testa! 

Tyvärr minns jag inte var och av vem jag nu snott idén men tack till den

som kommit på detta! 

Det var hur som helst en familj som gått ut på en vintrig tur i naturen. 

Men i ryggsäcken fanns sådana där burkar av färdig croissant-deg. Lite

olja att fritera dessa i. Och en trangia förstås.

Och så sylt (eller mandelmassa om man nu är envist traditionell) och 

lite vispad grädde. 

Istället för att rulla ut den färdiga degen i typiska croissant-trianglar 

så rullas dessa i rektanglar som delas på hälften. 

Från en degtub får man sex "fastlagsbullar". 

Sedan är det bara att hetta upp oljan till ca 170 °C 

och fritera degklumparna ca 3 minuter per sida. 

Låt svalna och skär upp, lägg sylt eller mandelmassa och spritsa

eller bara klicka i vispgrädde och strö över lite pudersocker

och en lite annorlunda, men otroligt god "fastlagsbulle" att hugga

tänderna i har sett dagens ljus. 

Nu gjorde jag ju mina hemma i köket, men tänker att de här måste ju vara otroligt 

enkla och goda att fixa till ute i naturen med barn eller barnbarn. 

Lite program också på samma gång! 

Här i mina hoods är det sportlov den här veckan,  så 

varför inte testa det här? 

Kram från mig

 

STILL GOING STRONG,OCH VARFÖR SKULLE DE INTE DET?

Det händer att jag ibland använder min blogg som ett slags kartotek.

Till torsdagens målningskurs letade jag efter ett foto som jag visste att

fanns "någonstans" här i bloggens skumma gömslen. Och så hände

det som ibland händer när man skall "städa och rensa" i ett skåp eller i en 

garderob som man inte karterat på ett bra tag. Man blir fast. 

I nostalgi och i minnen. 

Så gick det för mig ja. Snubblade över följande inlägg från februari 2009, 

Man skulle ju snabbt tänkt kunna tycka att "det var ju alldeles nyss", men si om

inte min matematiska talang fullständigt spelar mig ett spratt så är det

faktiskt 17 (!!!) år sedan. Svårt att tro, men lär vara så! 

Då hade jag precis blivit frälst av den där chabby chic-stilen och förvandlade

det mesta som kom i min väg till ja...

L Ä S S J Ä L V (klicketiklick)

(Och nej, på den tiden hade jag inte full koll på tekniken i Blogger, 

eller så var Blogger bara så knepigt och outvecklat. 

Jag väljer att tro på det senare, heh). 

Och kanske jag aldrig ens riktigt släppt den stilen, och

märker att jag minsann har en hel del grejer kvar från den "eran" som

är i så gott som daglig användning hos oss. 

Glaskuporna har mirakulöst nog överlevt både vilda ungar, klumpiga

ungdomar med nollkoll på sina kroppar, katter och hundvalpar. 

Och ett par karlar med stora nävor också. 

 

Gjutjärn och tenn, mina favoritmaterial. 

Rejälare än så kan det inte bli. Det gamla inläggets vita urna

är par till denna svarta. Den vita finns på stugan, den svarta här hemma. 

Och skyddet för tändsticksasken - den används varje dag av mig när

jag tänder mina "kvällsljus". 

Det enda som ändrat sedan det gamla inlägget - om man nu frånser det lilla

faktum att det gått "något litet år" - så är att lillungen numera är minst lika

intresserad av gammalt, antikt och den "loppbitna stilen" som jag. 

Senaste fredag hade vi ledigt och drog iväg till Lahtis för att snoka

runt i några antikbutiker och ett par loppisar. 

Så med andra ord verkar det som om jag, trots min tvivel då 2009,

ändå lyckades omvända honom och så ett litet frö av kärlek till

gamla ting i honom. 

*

Hur det gick för den verbala "generalen" även kallad storungen. 

Ja, han har nog fortfarande koll på sina ord. Han och jag är de enda i familjen som

fortfarande är hårda Mello-fans och gör vårt bästa med att överträffa 

varandra verbalt i analys av bidragen. 

Numera via Whatsapp, så det gäller att låta tangenterna sjunga! 

Kan hända att det faktiskt är just det som är största charmen med Mello numera? 

Men Mello hör liksom vårvintern till. Så där som fastlagsbulle! 

Och även också en liten dos nostalgi hör till när man tappat bort sig i sin egen blogg! 

Ha en fin början på veckan! 

Det är måndag, men solen skiner! 

Kram från mig

RESTMAT PÅ RESTMAT PÅ RESTMAT

Vi har haft en märklig, men mycket god, matvecka här hemma. Inget speciellt i sig,

men när jag på torsdagen längtade efter risotto så blev det risotto. 

Och med risotto är det som med så mycket annat, det är knepigt att laga

små mängder. Mängder för två kråkor. Mig och gubben då. 

Så det blev över - förstås. 

Nu råkar ju jag gilla risotto, och italiensk mat, och italienare om någon

är väldans duktiga på att göra nåt ännu bättre av rester än någon annan.

Ta nu pizza till exempel. Gottgott - det förnekar nu väldigt få. 

Okej...vi har lite motsvarigheter här i Norden också, rotsaksgryta och så hade 

man i vad man råkade ha hemma i köttväg, pyttipanna...

Men nu hade jag alltså lite väl mycket risotto så det blev över och risottorester 

känns lite nja och hmm att bara värma upp på nytt, så jag kom ihåg att jag

några gånger ätit sådana där risbollar på någon resa och tadaaa...

Inte svårt alls att knåda (bokstavligen) ihop till ett gäng arancinis. 

De är försvinnande goda! 

Vilket ledde till att vi smällde i oss ett överdrivet antal och så blev det över av 

diverse skinka och korv och oliver och ost som jag plockat fram, som 

i sin tur gav dagens middag. Några småskruttiga rödbetor som hängt kvar i kylen 

sedan jul och så rester från igår och så har vi igen en smarrig måltid. 

Jag gillar när det går så här smidigt att den ena maträttens rester leder till

nästa rätt. Nu lyckades ju inte alltid och då får man leva med att det kan bli lite

märkliga ihopsättningar. Men vi är båda två sådana att vi ogärna slänger mat.

Gubben är mindre kräsen än jag och klarar utan större problem kombinationer

som osökt får mina ögonbryn att höja sig i ett lite onödigt utdraget:

- Jaha,jahaaa, du tänkte såååå?!???

Men ofta hittar man faktiskt en lösning på de rester man har i kylskåpet

och i skafferiet som blir riktigt, riktigt bra! Arancini är en sådan. 

Så koka lite extra mycket risotto nästa gång så att du har lite "rester" att ta av. 

Kram från mig

 

DEN ÅRLIGT ÅTERKOMMANDE

Man skulle ju kunna tro att en blogg skulle räcka för att spara

tankar och funderingar för eftervärlden, men si så är det inte alls. 

Gubben och våra gemensamma ätteläggar skulle aldrig hitta fram

till min blogg, även om de försökte. 

Inte för att den är speciellt hemlig, men för att det intresserar dem föga. 

Jag menar, jag delar ju mer än gärna mina små funderingar (och fågelmats-

kolosser) och andra viktiga och mindre väsentliga åsikter med dem 

var gång vis ses. Och vi gör ju det rätt så ofta i alla fall. 

Men det oaktat har jag nu de senaste åren klämt till med en årsbok.

Den äldsta jag hittar i bokhyllan är från 2009, så ganska samma tid som jag 

började blogga. För ca tio år sedan blev de mer "proffsiga" i och med att mitt 

fotointresse och kunskapen växte. I böckerna finns text som är mer 

direkt relaterat till familjen och släkten. Sådant som inte intresserar någon

utanför kärngänget. 

Samtidigt är det en helt annan grej att se sina fotografier tryckta på papper. 

Datorn, sociala medier och allt det där i all ära, men att kunna stryka handen över en

bild, där är något speciellt. Att se samma bild på skärmen framkallar aldrig samma

kontakt till stunden. Fråga inte mig varför, men det är så. 

Kanske en av orsakerna till att jag orkar och vill fortsätta 

blogga - och skriva årsböcker - är just det där med att lyfta fram det 

där mest vardagliga upp från sin "vardaglighet". För vi behöver kanske upp-

märksamma var vardag för att finna en slags förnöjsamhet i sitt eget liv. 

Innan jag började med att blogga, innan jag började skriva om

min, vår familjs, vardag samlade jag vardagsfoton i traditionella

fotoalbum. Så även om jag inte tänkt på det så har jag hela tiden fotat, 

även om det fram till för 15 år sedan som det var hellre än väl, om

man uttrycker det snällt. Men ja, i en av de allra första fotoalbum som 

kan räknas till att vara en vardagsbetraktelse finns ett foto av gubben som sitter

på sängkanten och har mina trosor på huvudet! För samtidigt som han böjde upp

sig efter att ha satt på strumporna råkar jag slänga iväg mina trosor mot sängen. 

Alltså de som jag skulle ta på mig efter duschen (ja, de var rena...hahahhaha) dit jag 

var på väg. Tydligen hade jag fått för mig att knäppa en blid av den något

komiska situationen. Minns inte alls att jag hade en kamera inom räckhåll, men

när jag ser bilden minns jag precis den stunden. 

Inget egentligen att spara för eftervärlden kunde man tro, men redan då

hade jag en lust att berätta historier om just vardagen. Och i dagens läge

får ju en sådan lite naiv bild oss, som var iblandade, att le och

minnas just den lite småkomiska händelsen. 

Just det är kanske inget som framtida folklorister, eller arkeologer, kommer att falla i 

trans för, men kanske det ändå berättar något om ett ungt pars vardag från

nyförälskade, till "nybyggare" ute på landet, till familj med barn och djur och

vardagssolstrålar och ditohöststormar fram till idag då man sakta börjar 

bädda för en pre-pensionärstillvaro. Tänk, jag har 40 år i vardagsbilder 

i någotsånär kronologisk ordning. 

I ett icke digitalt format dessutom. Det är nog det enda jag skulle försöka

rädda om det skulle börja brinna i knutarna, så där konkret brinna. 

Familjen bläddrar nog i albumen/böckerna även om de aldrig kommer att 

orka tugga sig igenom min blogg. Heh! 

Näe, hörni nu skall jag nog gå och plocka fram ett par sockor för 

även om mitt hem nu är ett bekvämt höghusboende så när

det smäller så här hårda köldgrader så känns det kyligt här i mitt soffhörn

som är precis intill ett gigantiskt fönster. 

Men det är ju vinter så...

Kram från mig

VARGAVINTERNS SMÅFÅGELGODIS

Brrr....nu är det rejält kallt därute. När jag vaknade i morse visade

termometern på -23 °C. Senast nu är det läge att fixa till lite 

extra gottgott till fåglarna. 

Tyvärr har vi här i husbolaget förbud mot att mata fåglarna på vårt område.

Väldigt synd, för även fåglar i bostadsområden med höghus är väl 

lika hungriga som på andra platser. Men...regler är regler, och

förbudet baserar sig ju på att fågelmatning onekligen lockar till sig

råttor och andra ovälkomna gäster. 

Dem vill många inte ha i knutarna, även om jag personligen aldrig

upplevt dem som ett större problem på platser jag tidigare bott. 

Men i en skog ett stycke ifrån är det fritt fram att hänga upp mat

åt fåglarna. Så bara att sätta igång. 

Min erfarenhet av att bara använda kokosfett är att det blir så 

otroligt hårt i lite tuffare köldgrader så jag mixade en egen blandning. 

Jag hade i: 

ca 1 kg kokosfett 

300 g lard 

50-100 g smör

och några rejäla matskedar jordnötssmör

Det har visat sig att den här blandningen blir ganska så bra. 

Mängderna är nu sådär mellan tummen och pekfingret, men har

märkt att ungefär hälften skall vara kokosfett, och de övriga fetterna 

som man råkar ha hemma så får stå för den andra delen. 

Av den här satsen blev det kanske 1,5 l färdig fettstång. 

Eller stång kanske man inte kan kalla det, mer som en koloss. 

En klump! 

Gjorde mina i urtvättade mjölkkartonger, 

men allt som är enkelt att riva av när fettet stelnat fungerar. 

Stack ett litet hål i botten på mjölkkartongen och trädde 

igenom ett snöre i samma storlek som hålet. 

Använder jag mindre formar tejpar jag bara snöret i botten. 

Man gör hur man vill. 

Jag tejpade ännu runt hålet för säkerhets skull så det inte skulle rinna ut. 

Snöret nertill har jag för att kunna fästa en pinne där när allt har stelnat. 

Hade bara lite skalade solrosfrön och lite nötter som jag lade i botten.

Till färdigt köpta fettkorvar har jag brukat sticka in chopsticks

eller liknande, men när jag gör egna blandningar så kan man 

aldrig riktigt veta om det funkar att köra igenom den stelnade

fettklumpen en pinne utan att riskera att hela alltsammans 

spricker itu. Har hänt nämligen...

Men här gick det bra. Värmde pinnen under hett vatten och så 

var det bara att sticka den igenom. 

Vad jag däremot INTE kom ihåg att göra var att se till att snöret i övre ändan var 

i mitten innan jag förde ut dem för att stelna. Det är nu mest bara en kosmetisk grej, 

Lika väl funkar den fast den hänger lite "på sniskan". 

Lillungen var här och åt middag med oss, och han fick också

med sig hem en fettklump att ge åt sina fåglar. 

Bara att ge fantasin vingar och göra sina egna bollar, korvar, kolosser.

Ett år gjorde jag små "bollar" i muffinsformar, och i fjol (klicketiklick) 

knåpade jag ihop små snögubbar av fettet. 

Att vintermata fåglar jag jag gillat att göra redan som barn. Där gubben min 

är mer intresserad av att bygga fågelholkar och hela den biten så är det

här med vintermatning mer min grej. Vi kompenserar varandra ganska så

bra där, eller hur? Det gör vi ju annars också - jag råddar ner i köket

(läs lagar mat) och han städar upp efteråt. 

Men nu skall jag nog gå och hämta lite kvällssnacks åt mig, 

för ganska snart kör ju Mello igång. Mello, UMK och Eurovisionen som 

är just så där oskyldigt fladdrig, tokig och underhållande och alldeles, 

alldeles extra allt av - allt! Så vi behöver det i en tid av turbulens. 

Ha en skön lördagskväll alla ni därute i stugorna. 

Mata fåglarna! Glöm inte det! 

Kram från mig

 

HEMBYGDSNOSTALGI

Det är ju som det är, ju äldre man blir desto mer börjar man intressera sig för

sina rötter. Och visst har jag tidigare också snokat i lite varifrån jag

kommer, men har inte riktigt tänkt på att min egen uppväxt-tid skulle 

skapa nostalgiska känslor eller, ännu mindre, vara historiskt intressant! 

Och landa i en bok minsann! Och inte vilken bok som helst. Det här är ett

epos, vill jag nästan påstå, om Mårtensdal (Martinlaakso) och 

Vandadalen (Vantaanlaakso) som ännu för mindre än ett sekel sedan var rena rama

landsbygden, men byggdes ut från 1950-talet och framför allt på 1960- och 

1970-talet då byggboomen formligen exploderade. 

Boken har anspråkslösa knappa 400 sidor historia om en bygd som blev

till ett område dit det under de kraftigaste åren av inflyttning flyttade 

tvåtusen människor per år. 

Men vi får backa lite. 

Boken börjar faktiskt från stenåldern och visar hur markhöjningen efter istiden först

fick de berg jag också lekt på som barn att sticka upp som små öar. Svårt att tänka sig

att allt detta varit ytterskärgård en gång, men så är det. 

Men närheten till havet och möjlighet till både fiske och jakt lockade folk

att bosätta sig här tidigt. Så även om orten i dagens läge mest känns som en betong-

stadsdel så minns till och med jag en annan tid. 

Det var på 1950-talet som mina föräldrar, som då bodde i Helsingfors, började

längta ut till landet igen. Båda hade vuxit upp på en gård, även om de båda också 

valt en tjänstemannakarriär. Men riktigt inbitna stadsbor kanske de ändå inte var. 

Men min mamma var hemma från Ingå i Västra Nyland och min pappa från Lovisa 

i Östra Nyland. Nå de kunde inte riktigt bestämma sig om de skulle flytta västerut 

eller österut, så de valde mittemellan...Plus att de båda hade sina

jobb inne i Helsingfors centrum. Och med två vilda pojkar och en äldre pojke som

hade en CP skada och var förlamad från midjan neråt och en mormor som hade

liksom kommit lite "på köpet", men säkert var till stor hjälp med att passa barnen

medan mina föräldrar jobbade så kan jag förstå att längtan efter lite större yta

började gro. För att testa på detta hyrde de ett egnahems hus i Sockenbacka i 

norra Helsingfors, knappt ett stenkast från gården där jag i framtiden skulle 

hitta mitt öde. Men på den här tiden var jag bara en blink i min pappas ögonvrå. 

Huset de bodde i brann ner, eller upp, hur man nu vill säga. Alla klarade sig, men

en stor del av lösöret gick förlorat. Väldigt glad för att de hann ta tag i några

fotoalbum så det finns bevarat gamla bilder. Efter själva branden fann man bara 

en gammal mortel i gjutjärn som jag i dagens läge har som ställ för mina penslar. 

Kanske min förkärlek till gjutjärn är äldre än jag själv? 

Nåväl. Efter branden bodde familjen ett tag på hyra i Helsingfors innan de 

fick ordnat med ett banklån och kunde köpa sig en tomt i Stenbacka.

Stenbacka var en av de gamla gårdarna i det här området. Övriga var 

Erikas (en av mina bästa barnomskompisar är hemma därifrån), Övre Månsas (min 

svägerskas mans hemgård) Nedre Månsas, Guss, Smeds, Övre Nybacka och Nedre

Nybacka och Grönkulla. Ja och så Stenbacka då. De här var de större gårdarna.

Så fanns det också Sofieberg och Bokulla. 

Men på 1950-talet så beslöt unga husbonden på Stenbacka att sälja mark

till tomter, och bland de första köparna fanns mina föräldrar. De köpte Bergudd.

Erik och Helga. 

På bilden ovan ser man listan av de första "nybyggarna". För på den tiden var

allt detta bara åker och skog, mest skog. 

På den övre kartan har jag markerat med en pil var vår tomt låg. Den "stora" väg som syns 

på kartan är vägen från Helsingfors till Tavastehus. Då var den redan breddad, men då mina

föräldrar flyttade hit så var det bara en sandväg. Kartan ovan är från 1969 och då

har jag redan tassat på jorden i tre år. Men vi slinker tillbaka till slutet av 50-talet då 

mina föräldrar med familj landade här. Till en början byggde de snabbt upp en liten koja

på 21 m2 som de bodde i medan de byggde sitt hus. Tänk...mamma, pappa ett stycke

mormor, tre pojkar av vilka en förlamad - de andra hade desto mer spring i benen...

och en katt på 21 m2...Till julen hängde de julgranen i taket för det fanns inget utrymme

på golvet! Vi hade ju kvar stugan - kallad Pikku Mökki (Lillstugan) på tomten och

sommartid nästan bodde jag där. 

Efter ett tag kunde de flytta in i Stora huset, måste ha varit en lättnad för alla med 130 m2

TILL plus källare och garage och egen bastu vid skogsbrynet. För det

var just så det var ännu då jag föddes tio år senare. Bastun var där vid skogsbrynet, 

och man tassade dit på lördagkväll genom höga snövallar. Då var det rejäla vintrar...;)

Som man ser på kartan så byggdes det hus på en mängd tomtar i det området som skulle

komma att kallas Stenbacka. Och man hjälptes åt. Rörmokare Nyyssönen har nog dragit 

byns flesta vattenrör, Borgman öppnade strax en bybutik och i boken ser man 

bilder från hur alla grannar hjälptes åt då det behövdes talkokraft på något bygge. 

Körde idag en sväng där och blev lite nostalgisk. Där bodde Borgmans, Där 

Wasiljeff, Och Sacklen och Lahtinen, Swahn och Johansson. Många av husen finns kvar, 

så även mitt barndomshem. Däremot har någon senare ägare förstört proportionerna

på det fina funkishuset....

Oj, jag kunde kanske skriva hur mycket som helst nu när jag flummat in mig i en 

nostalgidimma, kanske jag skall spara mig (och er) och ta det i mina memoarer i

stället. Heh. Jo, jag har faktiskt tänkt på det. Att det skulle vara skoj att skriva sina

memoarer, trots att man är en alldeles vanlig, grå, vardags-trampare. 

(Heh...där var nostalgitrollet igen och knackade mig på axeln). 

På kartan ovan ser man hur området vuxit, blivit till en stadsdel. Detta från 2023.

Minns så väl när det i Mårtensdal (Stenbacka är alltså en del av stadsdelen Mårtensdal) 

öppnade ett köpcentrum minsann och jag och min bror skidade genom skogen (!) 

för att se på underverket. På sin tid var det faktiskt Finlands största köpcentrum

med sin matbutik, kiosk, bank, apotek, blombutik, fotostudio, och en 

kemikaliebutik (minsann!) och en restaurang fanns där också. Och post! 

Svårt att ta in det idag med alla giganter till köpcentrum...

Och ett klubbrum där man kunde ha olika kurser, och där jag om min kompis

Thomas drog en dramakurs eller två när vi var tonåringar. I samma utrymmen

kom det senare att öppnas ett dagis, där min äldre son gick för det

var närmaste svenska dagis, även om vi bodde rätt så långt ifrån. 

Men på den tiden hade jag min mamma kvar på Bergudd och många

var de gånger hon gick och hämtade honom till sig när vi föräldrar 

jobbade i sin tur. Så går det. Livets cykel. 

Och nu - nu skall jag gå och ta ut nostalgimaten från ugnen.

Kållåda, den finska varianten fast utan ris. 

Yngre grabben "råkade komma förbi" och snodde häften med sig, och 

det är just så som det är. Traditioner och nostalgier skall man ta vara på 

och låta de gå vidare. 

P.s På den första bilden ser man till höger Helsingin Sanomats ( Finland största 

dagstidning) och Iltalehtis (Finlands största kvällstidning) tryckeri. 

Då bygget blev klart 1977 var det som om en ufo landat mitt ute där i skogen. 

För så var det. Det var (och är) en gigantiskt byggnad, men då var det bara skog omkring. 

Numera omgivet av andra stora giganter men långa tider var den ensam där i skogen. 

Däremot var arkitekturen och hela upplägget absolut en föregångare. 

Fönstren som gick från marknivå till tak släppte in naturljus till tryckerisalarna

och eftersom personalen hade fått vara med och planera så fanns det för personalen

rätt så fina utrymmen - till och med en egen simbassäng, och detta på 1970-talet! 

Men nu vill jag äta, så jag säger: 

Kram från mig

LUSTEN ATT SMÄLLA EN PANNA I SKALLEN PÅ NÅGON

I morse när jag plockade fram en stekpanna för att steka en 

frukostomelett åt mig så kände jag när jag stod där vägde tyngden av 

en gjutjärnspanna i handen en ärlig och oförställd längtan 

att smocka till en viss president over there med den tyngsta stek-

pannan jag har. Jag trodde aldrig att jag, eller någon, skulle 

uppleva en så maktgalen och samtidigt totalt imbecill ledare för

något land som de nu har i USA. Och att det fortfarande finns de som stöder honom. 

Jag får en känsla av att jag är med i sagan om Kejsarens nya kläder. 

Och en längtan att smälla min panna i skallen på honom. 

*

Nå, det var egentligen gjutjärnspannor jag tänkte skriva om i och med

att jag läste en artikel om hur fler och fler överger teflonpannan för en

panna i kolstål eller gamla goa gjutjärnet. 

I mitt barndomshem fanns det bara gjutjärnspannor. När min mamma blev äldre och

svagare i händerna skaffade hon sig en teflonpanna och jag fick de gamla

av gjutjärn. Visst hade jag också i början av min vuxenhet en teflonpanna, men 

fattade aldrig riktigt tycke för dem. De brynte inte tex kött som jag ville och

har alltid känts lite "plastigt och konstgjort". Och så fick de lätt de där reporna, 

hur försiktig man än var, och så måste de kasseras. Och det skriker ju bara 

oekologiskt val. Nej, snabbt tog jag de gamla pannorna i bruk och dem 

har jag använt sedan dess. 

Har en jättestor i gjutjärn som är snäppet för stor för moderna spisar, men 

den var suverän om jag vill göra något på de vedspisar jag haft, eller

värma något i ugn - skaftet är också av gjutjärn. 

Den pannan är säkert mer än 100 år gammal. 

Den på bilden med träskaft har jag köpt som ny kanske på 

90-talet. Träskaftet har fått sin lilla brännskada då min äldre son i tonåren

skulle använda den till att steka nåt på grillen ute i trädgården. Träskaft

brukar generellt inte riktigt vara lämpliga för just det. Med skaftet har

hållit trots att det gått årtionden sedan den insidenten. Kvalitet, eller hur? 

Den lilla stekpannan har jag köpt på en antikmarknad för kanske 15 år sedan. 

Borde vara tillverkad någon gång i början av 1900-talet och är vår

favoritpanna numera när vi oftast är bara två som skall äta. 

Fick nog med fler gjurjärnspannor och -grytor från mitt föräldrahem, men båda

pojkarna har velat ta en "ordentlig och riktig", stekpanna med när de flyttat hemifrån. 

Isynnerhet lillungen har hårt fått försvara sin övertygelse om gjutjärnsstekpannans 

förträfflighet över teflon då han bott så att det funnits gemensamt kök. 

Han har stått på sig - och faktiskt till och med "omvänt" några som märkt att 

den faktiskt är bättre att steka i, och inte alls så svår att ta hand om som ryktet

säger. Och där de andra hamnat köpa nya teflonpannor så jobbar gjutjärnspannan på

som om ingenting hänt. Blir bara bättre med åren! 

Läste i artikeln att man har den tron att det är svårt och besvärligt att sköta sin

gjutjärnsstekpanna. Jag kan inte riktigt förstå det. 

Nej, det är klart jag kan inte tvätta den i diskmaskinen. Den skall egentligen bara

tvättas med varmt vatten och så torkas och oljas in med ett par droppar 

matolja så den inte rostar. Det tar 30 sekunder att göra det. 

Vi tänker inte ens på att det är ett extra moment. 

Så ja, gillar fasligt mycket mina gamla gjutjärnspannor, 

och hemskt gärna hade jag smällt en i skallen på Trump och hans gelikar. 

I övrigt är jag en fredlig människa. 

Kram från Maggi