MER GAMLA TING OCH TANKAR OM GAMMALT – OCH NYTT

Som jag nämnt har jag målat om i köket med tanken att få det 

mysigare och mer i min stil, den stil som är min comfortstyle

om man kan kalla det så?

Jag vill inte göra OM lägenheten till en sekelskiftesvåning. 

För det är den inte. Men jag vill ta in i min vardag ting som är vackra

i mitt tycke och som skänker mig ett slags lugnare tempo. Som om de

kunde göra det i verkligheten? Det tvivlar jag på, men jag upplever det ändå så. 

Som om de här gamla tingen lyckas jorda mig till ett lugn som jag

upplever oerhört skönt och tryggt. 

Jag levde ju (gudskelov) inte för hundra eller hundratjugo år sedan, 

och det är inte i sig något jag längtar efter. Jag älskar ju teknik och allt det. Jag mår

bara bättre av det inte syns så mycket, att annat estetiskt får spela första fiolen i mitt hem. 

Är ingen motsträvare till AI till exempel. Senast idag besparade AI mig flera timmars jobb

i ett projekt. Jag hade kanske kommit fram till samma slutprodukt, men det hade tagit mig

timmar och en massa nya gråa hår. Med min AI, som för övrigt inom familjen heter Gösta, 

så fick jag till det på kanske en halvtimme. 

Istället kunde jag gå ut i köket och baka kanelkakor (förresten ett recept från

1915) så då är det ju klart att man tar lite gammeldags ting i användning. 

Men det här är inte foton tagna för att ta foton till något speciellt. Det är så här

min, vår, vardag ser ut. Vi lägger alltid äggen i äggkorgen. Det är ingen "inredningsgrej" 

det är så vi lever och har gjort det i årtionden. 

Det är inte alltid jag plockar fram ägg-separatorn – oftast skiljer jag gulan från vitan genom mina

fingrar eller genom att bolla gulan från ena äggskalehalvan till den andra. 

Men ägg-separatorn är ändå inget museiföremål. Den finns på hyllan i skåpet bland

allt annat husgeråd som används. Och bakar man gamla småbröd så

känns det lite extra festligt att ta ner den. 

Samma med min gamla fina spillkum från Arabia. 

Den har den där Arabia-stämpeln i botten som har den höga pipan vilket säger att

den är tillverkad någongång mellan åren 1932 till 1949. 

Det vill säga under andra världskrigets krigsår. 

Kanske lite före, under, eller lite efter. 

Och kakornas recept. De är från tiden av första världskriget. 

Mycket enkla att göra - och otroligt goda! 

Och enkla ting kan sätta perspektiv. 

Min äldre grabb som stack sig in på en kopp kaffe då han hade vägarna förbi

tyckte de var de godaste han ätit på länge. Knapriga på ytan, mjuka inuti och 

inte så där torra som endel kan vara. 

Han tog med sig nästan alla - har kvar ett par till kaffet i morgon. 

Men kan alltid baka nya. Heh! 

Får lite öva på utseendet ännu men smaken satt! 

Någonstans tror jag att just min generation kanske är väldigt lyckligt

lottade. Vi kan ha via en förälder, eller en mor- eller farförälder någon slags koppling

till ett liv utan el och bilar och allt det. Ett slitsamt men långsamt liv. Enkelt på 

många sätt. Det kan man tolka positivt eller negativt. 

Och med den andra foten i dagens otroligt snabba utveckling och allt det

bär med sig. Det kan man också tolka som positivt eller negativt. 

Men för min del så balanserar jag de här två världarna, tidsepokerna genom att, 

som jag skrev i mitt förra inlägg, njuta av de gamla tingens skönhet och på

något märkligt vis ta till mig det lugn de förmedlar. 

Med största sannolikhet hade hon som försökte hitta smör till baket det

stressigare med just det momentet än vad jag har – som till och med kan beställa

en robot att hämta smöret hem till mig. Hon behövde kanske vispa grädden och 

tvätta smöret innan hon kunde börja baka. 

Vilket blir lite paradoxalt. 

Den inbillade husans jobbiga liv känns som en tillflykt till lugn och sköna ting för mig. 

Vi är nog de som kan plocka russinen från både dåtidens och nutidens bullar. 

Idag blev det sådana tankar 

 

SÄGER HON SOM INTE SYR SÅ MYCKET

Ja, vad säger hon? 

Hon säger att visst syr hon. Men mest för hand, lappar lite smått här och där

när älsklingskläder verkar ge upp eller något litet syprojekt som inte tar så länge 

pockar på uppmärksamhet.  

Nu har jag ju en nåldyna, både en sådan där som man sätter på armen och en 

liten kudde som jag sytt för trettio år sedan av nåt rest tyg. Ja men, herregud, 

de funkar ju, inget snack om saken. Men...men...så råkar jag ha en gammal 

ljusstake som de fakto läcker. Och nu undrar ni säkert hur sjutton kan en ljusstake

läcka? Jo, det är nämligen så att jag föredrar ljusstakar i eldtåligt material för

ofta låter jag ljusen brinna ner helt. Tills den flämtande sista lågan slocknar. 

Så ljusstakar i metall är min grej. Även om jag oftast sitter bredvid levande ljus

så vill jag vara säker på att inget drastiskt händer om jag inte är där och

blåser ut precis i tid. 

Men just den här lilla ljusstaken vars form jag gillar har ett hål mellan skålen där

ljuset sitter och foten som gör att stearin som brinner på sista lågan rinner

ner och bildar en stearinklump på det underlag det råkar stå på. 

Och det vill jag ju undvika. Så måste hitta en annan användning för den. 

Men som sagt, gillar formen, så nu fick det bli en nåldyna istället. 

Klippte en rund bit ur ett kuddfodral som fått fläckar på sig, och snörde

ihop, fyllde med nåt jag hade hemma och limmade den på ljusstaken. 

Så nu fick även den ett nytt liv. 

Så här är det, jag syr väldigt sällan. Ändå har jag ett syskrin.

Allt det jag behöver till det lilla jag syr ryms galant i detta gamla syskrin som 

jag tycker är som ett litet smycke i sig. 

Just nu står vildpelargonen på fönsterbrädet ovanför och skräpar ner

skrinet med sina sista vissnade blommor för i år. 

Det får den göra, för just nu har jag inget som behöver sys. 

Aj jo visst! En stickad ylleklänning som fått en lite reva och maskorna börjat

rymma iväg. Den skall jag faktiskt ta itu med här de närmaste dagarna. 

Det börjar bli lite kyligt därute! 

Och skrotnissa som jag är så tycker jag ju att dessa gamla ting

är så otroligt fina. Och saxen, den är vass som tusan skall ni veta. 

Och någonstans tänker jag att tänk att någon i tiderna låtit gravera sitt

namn på en fingerborg. Ett simpelt, litet föremål som en fingerborg i nysilver. 

Och faktum är att jag har moderna fingerborgar, men väljer ändå alltid att

använda den här graverade gamla. Dels för att den helt enkelt är skönare

på mina knackkorvsfingrar, men också för att det för någon varit en

liten värdefull tingest. Så det blir lite som att hedra dess minne. 

Och hennes minne, Ediths

* 

Och på nåt märkligt sätt så blir en liten simpel lappning av en söm som 

gått upp lite mer som en sinnlig syssla med alla dessa (för mig) vackra ting. 

Man smittas lite av den långsamhet och stillhet och vingslag från tider som varit 

och som de här gamla föremålen utstrålar.  De jordar mig. 

Om man nu kan säga så om ting? 

Kanske man kan?

Så tänker jag idag 

 

EN HÖG MED BÖCKER

Lämpligt så här när det är bokmässa i Helsingfors så skall jag tala om böcker. 

Gamla böcker. Riktigt gamla böcker. 

Har en del gamla grejer som jag vill spara och bevara, men kan inte ha allt

framme – vem kan nu det – så när vi flyttade till nuvarande lägenhet

så köpte jag plastlådor med lock som man kan rada på varandra och 

lade in hela härligheten i mitt stora Narnia-skåp. 

Där skulle de ligga i tryggt förvar. 

Trodde jag! 

Egentligen var det så att jag skulle leta efter en annan grej än mina gamla böcker

som gjorde att jag plockade fram plastlådorna och började rota. 

I lådan med böckerna hajade jag till; så här torra hade inte läderböckernas

pärmar verkat vara tidigare? De har legat i plastlådorna i ca fem år. 

Det kanske inte alls är bra att förvara gamla ting i plastlådor? 

Och efter lite googlande så fick jag det bekräftat. Läder, trä, tyg mm skall förvaras i

luftiga kartonglådor och aldrig i täta plastlådor som jag gjort. 

Känns ju logiskt på nåt plan att de skulle vara skyddade för sol och damm och fukt, 

men det finns en risk att det tvärtom bildas ett mikroklimat inne i lådan som

är skadligt för de gamla godingarna. 

Den översta boken i högen är en gammal psalmbok som varit min

mammas fasters och är från början av 1900-talet. 

Den har varit i så fint skick så jag har haft den lite som min ögonsten ända sedan barnsben.

Men nu verkade pärmen torr och fnöskig nästan. 

Slitage är en sak, det får och bör det finnas om nåt är gammalt, men så här

torrt har böckernas läder aldrig varit! 

Och det på bara fem år! 

Hade hemma lite sadelfett som jag köpt på en marknad för 

länge sedan. Och det är otroligt bra till att återfetta läder. 

Vanligtvis brukar jag ta på rejält till skor och väskor, men nu gick 

jag försiktigt fram, tog bara lite, lite på fingertopparna och gned försiktigt 

in fettet i lädret. Man vill ju inte fetta ner hela boken! 

Men visst är dessa gamla böcker så otroligt vackra?

Vilket hantverk, alltså. 

Och så måste vi ju förstås kolla vid vilken psalm som 

läsbandet ligger. Minns inte att jag någonsin skulle flyttat på

det så det har nog legat där så länge jag kan minnas. 

Och där är det, psalmen Den Blomstertid Nu Kommer.

I den här upplagan av psalmboken Nr. 401. 

Tror inte att den här psalmboken var i så himla (heh) flitig

användning, annars skulle den aldrig hållit sig i så fint skick. 

På tal om den blomstertid och maj som får föra oss till en lite mer sliten bok. 

Inte i fullt så bra skick är Bibeln som Carolina Tjäder i tiderna fick när hon 

gått sin första nattvardsgång 1860. Carolina var född 1845. 

Och här ligger bibeln nu på mitt matsalsbord och får lite

omvårdnad och framför allt blir den räddad från en kvävande

tillvaro i en plastlåda. 

Ännu en orsak att rata plast, utbrister jag som aldrig gillat det

materialet speciellt mycket. 

Ytterligare en bok som fick lite tillsyn efter sin tillvaro i plastlådan

är den psalmbok jag själv fick då jag blev konfirmerad på 80-talet. 

Det är också en ärvd psalmbok, faktiskt given som gåva av 

samma innehavare som ägde den gamla psalmboken. Men

det här var en gåva åt hennes son - kanske som konfirmations-

gåva det med? Sonen blev sjöman som vuxen och försvann till

sjöss och blev aldrig funnen. Minns ännu svagt att när

han varit försvunnen i 30 år dödförklarades han. 

Och så kom det sig att jag fick dessa psalmböckerna i min ägo. 

Och nu är de tryggt nerpackade i sina luftiga kartonger omhändertagna

på det bästa sätt jag förmår. 

En liten låda med berättelser och någons livshistoria får

fortsätta sin Törnrosasömn i Narnia-skåpet. 

Så mycket religiös historia i bokform i detta inlägg att

borde nästa skicka iväg en liten Guds-välsignelse om jag hade

den läggningen. Eller tron. Eller makten att göra det. 

Så det får bli lite enklare och mer jordnära: 

Skön lördagskväll från mig till alla er! 

 

SPAKÄNSLA FÖR EN BILLIG PENG

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om vårt badrum. Faktiskt var det en

av orsakerna som fick oss att fastna för den här lägenheten. 

Det är ju en 60-tals lägenhet som kanske inte är så charmig i sig, men

förra ägarinnan hade låtit laga om badrummet vid stambytet och det var 

så snyggt! En elegant mix av moderna skåp och badkar. Stilrena kakel på

väggarna, och så golvet! Det klassiska svartvita golvet. 

Och jag var såld! Och lägenheten köpt! 

Lite så gick det till. 

Hade ju en ny-gammal torkställning som följt med mig från boende till boende

och oftast hittat sin plats, så även här. Faktiskt är den en av de

där första köpen jag gjorde när jag fått upp ögonen för en mer romantisk

gammeldags stil än jag hade innan. Och jadå, den används till det jag inte

kan slänga in i torktumlaren, så inte alls bara en vacker tingest. 

Dock används den inte som badlakanshållare, vilket väl är dess ur-

sprungliga syfte. Handdukarna hänger på ett modernt värme-element

eller bara på en krok på väggen. 

Ställningen har dock varit lite ensam i sin snirklighet, för förutom golvet som andas 

lite förra sekelskifte, så är badrummet som sagt modernt i stilen. 

I och med att jag "föråldrade" utan att göra om i köket så började jag tänka i samma

banor när det gällde badrummet. I ärlighetens namn hade det börjat samlas

både en och fem burkar av olika slag på bordet vilket fick det att se stökigt ut och

jag har alltså utrymme att ställa in dem i skåpet, gör det bara inte av pur lathet. 

Så till slut vade jag ut ett par fina hudkrämsburkar och mina favoritparfymer samt 

rullade ihop några små vita fluff-handdukar och lade dem på en gammal

silverbricka. Som pricken på i, och för att sammanknyta brickan och 

den där snirkliga torkställningen, så råkade jag få syn på ett set gammalt

silver. Eller en försilvrad kaffekanna med gräddsnäcka och sockerskål. 

Gräddsnäckans pip hade gått av, men den gick att limma. Och den 

skall ju inte alls användas till grädde eller nåt annat ätbart. 

Den får nu ha lte tops i sig och sockerskålen får vara behållare 

för sådana där bomullstussar som jag använder för att smeta bort

mascaran från fransarna. 

Och ja, för 20 € som jag betalade för den där snirkliga 

skålen och snäckan tycker jag inte är så farligt alls, men fick

lite gammeldags lyxkänsla in i badrummet. 

Med tid kanske jag ännu fyller på med någon parfymflaska i glas om 

jag skulle råka på en sådan, eller kanske ett fint doftljus? 

Och vad jag skall göra med kaffekannan – det skall jag berätta en 

annan gång. Nu skall jag faktiskt ta mig ett varmt bad, ute blåser det 

rejält och känns riktigt ruggigt, även om temperaturen inte är

så vintrig än. 

Skön lördagskväll från mig till alla er! 

GRIFFELTAVLANS NYA LIV

Ibland kan en förbi-ilande bild fastna på näthinnan och bidra till en 

aha-upplevelse. Så hände det mig när jag slöskrollade på någon plattform. 

Minns inte, kanske pinterest?

Under årens lopp har jag haft en griffeltavla i köket när jag rafsat ner

till exempel vad som skall köpas, eller vad jag inte får glömma. 

Sedan vi flyttade hit till vår nuvarande lägenhet så har den inte kommit upp

utan stått och samlat damm bakom ett skåp. 

Där lade jag den när flyttlasset gick och där blev den...

Kritorna ville inte riktigt hållas på den smala listen och ja, den 

glömdes helt enkelt bort. 

Tills jag då såg den där ena lilla förbi-ilande bilden av ett upp-och-nervänt

byråhandtag och jag kände hur en liten lampa tändes ovanför mitt huvud. 

HUR hade jag inte tänkt på det här själv? 

(kanske det alltså följaktligen inte tändes en lampa, bara att blicken klarnade

av den djupa insikten, hehe ?)

Fram grävdes den gamla griffeltavlan, det inhandlades ett handtag i 

mässing samt nya kritor.  Det gick inte att fästa den på annat sätt än med lite

superlim, men tänker att kritor ju inte väger så mycket så det borde hålla. 

Mässing är ju den nya accenten i vårt kök så det passade hur bra som helst. 

Och jag är barnsligt glad över den här lilla detaljen för faktum är att jag

saknat tavlan. Det är inte samma att skriva på en lapp som blir drällande på

köksbordet, eller att skriva i telefonen - och var är nu telefonen igen?

Den av oss som märker att något håller på att ta slut greppar kritan och så vet den

som skall handla till näst vad som skall fyllas på. 

Jo, jag vet att det finns appar för sådant, men griffeltavlan funkar för oss. 

I övrigt har det njutits av det ovanligt varma och fina höstvädret. Än har

vi ätit nästan alla middagar ute på balkongen. Gubben har emellanåt lite muttrat men

jag säger med husmoderns barska stämma att vi hinner minsann sitta inne heeeela

lååååånga vintern. Nu äter vi på balkongen. Punkt slut! 

Inglasningen gör ju att det känns nästan som inne, fast ute. 

Eller tvärtom. 

Det är även här, på balkongen, jag sitter och skriver idag och det var även här jag satt och 

målade igår. Temat för kursdagen var människan i naturen och vad passade väl

bättre än en vy från resan till Norge i somras. 

Nu skall jag ta och börja avsluta för denna gång, magen börjar knorra

med sådan volym att det är dags att ställa sig i köket och fixa till

lite middag. Idag blir det fajitas och det bara för att jag i samma veva som

då jag skrollade och upptäckte griffeltavlans krithållare fick 

syn på en annan sak och det föranledde också en aha-suck inombords.

Men mer om det nästa gång. 

Vilken cliffhanger! Heh! 

Skön fredagskväll från mig

 

ÅLDERSNOSTALGI PÅ GOTT OCH...GOTT?

 

Blir man automatiskt mer nostalgisk när man åldras? Kommer det krypande på

samma sätt som den där rynkan mellan ögonbrynen, eller som den där mungipan 

som allt oftare pekar neråt – inte för att man är sur, utan för att man är avslappnad. 

Det är disigt väder och doften av någon som eldar bastu smyger sig in till mig. I köket

puttrar en gammeldags hederlig köttgryta och bara dofterna är sådana som fanns

redan då jag var barn. Alltsom ofta känner jag en slags ömhet för de där

maträtterna som man åt som barn och ungdom. De har liksom fått en extra 

dimension av nostalgi. Gubben kan också få för sig att minnas något mat-

minne från barndomen. 

Läser för tillfället Kjell Westös nyaste roman Coda som också är en 

bok om nostalgi. Han är samtida med mig, så visst känner jag igen det Helsingfors

som han beskriver från 1980-talet även om vi inte rörde oss i helt samma kretsar. 

Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om boken. 

Den är spretig, tycker jag och jag får inte grepp om persongalleriet. Och det 

hoppar mellan då och nu på ett sätt som blir lite tröttsamt. 

Samtidigt undrar jag om min oförmåga att orka koncentrera mig på boken ligger

i det faktum att det kastar iväg mig själv, eller mina tankar då, till min egen ungdom

på 80-talet och mitt eget åldrande. Inte för att jag känner mig gammal, det är inte det,

utan mer att man plötsligt har så många skikt och perioder som man levt 

och som man kan reflektera till. 

I somras blev jag kontaktad av en man som jag vet var i tiderna lite förtjust 

i mig. Det var skoj att prata med honom en stund. Man var ju vips tillbaka de där 

tjugo åren som gått sedan vi via jobbet kom i kontakt med varandra. 

Han var lätt att prata med och han var rolig. Är det fortfarande. 

Tror inte att jag helt fattade hans förtjusning i mig då, men fick ju höra om det nu. 

Vilket var....vad skall jag säga?

Trevligt, jo fast mer. Att någon minns mig med samma värme efter så många år

är ju...smickrande? Värmande, glädjande. 

Man har sina barn- och ungdomsvänner som man kan vara precis så

som man var då – på gott och ont – det handlar också boken Coda om. 

Man faller lätt in i den man var som barn och ungdom. 

Samma men ändå inte.

Man har det där bandet till det som hänt, den man varit, den som andra varit,

och samtidigt är allt samma och annorlunda. 

Det är lite som när man lagar en gryta, som jag idag, och vet att den blir god,

men smakar inte riktigt som mammas gryta ändå.  

Varför blir man nostalgisk ens? Jag förstår om man tycker att allt var bättre

förr, och har det jobbigt just nu, men om man har det kanske bäst just nu och 

ändå blir så där varm i hjärtat av att tänka tillbaka? 

Bli ihågkommen och minnas själv. 

Nä, nu skall jag ta och damma av den där nostalgin som så lätt

verkar ploppa upp när det höstar till sig därute. 

Det måste vara vädret. Och boken. 

Hejdå från mig

DET BLIDDE LITE PANNKAKA AV ALLT

När jag här för en tid sedan snodde ihop en smörgåstårta åt gubben och svettades med

att dekorera den så bra jag kunde så berättade gubben att hans morbror minsann

hade hemliga drömmar om att bli konditor. På den tiden var det kanhända inte

det yrket familjen och hans kommande fru i synnerhet tyckte han skulle satsa på – så han 

kom att göra en karriär inom bankvärlden i stället. 

Hans fru var en mycket proper dam som nog hade lite svårt för hans konditordrömmar. 

Nå, jag kan ärligt säga att jag inte har några som helst drömmar åt det hållet. 

Hyfsad på att laga mat, men baka...nej! 

Ändå gör jag det ibland. Som nu när lillungen, som snart har födelsedag,

vinkade om att han väldigt gärna skulle ha morotsmuffins som födelsedagstårta. 

Och man ställer ju ändå upp för sina barn, även om de är skäggiga män redan. 

Eftersom jag inser mina begränsningar som bagare och konditor så tänkte jag

mot mina vanor köra en testversion. Och det var kanske rysligt bra att jag gjorde det. 

Smeten steg fint i ugnen – tills den inte längre steg utan lade sig som en 

misslyckad sufflé i sina muffinsformar. 

Jaha...varför gjorde den så, undrade jag och misstänkte att det var nåt fel i 

receptet som jag slaviskt hade följt. 

Och det var kanske just det där med slaviskt som var problemet. 

Om jag, en evig novis inom bakverkens ädla konst, läser att rör ihop alla

ingredienserna så då rör jag ihop alla ingredienserna och fattar inte att det 

underförstått betyder att jag först skall vispa ägg och socker ett bra tag

innan jag blandar i resten. 

Så fort jag läste ett eller ett par andra recept så insåg jag ju att jag borde

ha fattat. Även om min konditor-gen är extremt underutvecklad så har jag ändå

någon gång bakat muffins och gjort ett kakbotten och borde ha fattat, men nej...

Hade ju lagat frostingen klar innan så nu var det nu bara att rädda det som räddas kan

och så fick det bli hur det blev. Det var inget fel på smaken, det må jag säga,

men konsistensen var som seg kladdkaka fast med morot i och en grotesk mängd

frosting. Och ja du hör? Det är så sött så det inte är klokt. 

Segt och sött och med en kalorimängd som – jag vill inte ens tänka på det. 

Jag hade tänkt ge dessa provmuffins till gubben att bjuda åt hans bastu-gubbar, 

men hur det nu råkade sig så hade storungen sina vägar förbi och nappade

med dem. Han gillade dem även om de var smått kompakta för att kunna

kallas muffins ens. 

Så ja, man kan misslyckas med muffins! 

Heh!

Hejdå från mig

 

KVÄLLSSOL

I går kväll åskade det. Ett långsamt åskväder som dog bort när kvällen

blev sval. För kallt är det inte än, och tydligen skall hela september ännu vara

varm och skön. Känns som om det är mest på ljuset som man märker att

det är höst. I går hade jag alldeles för mycket på mig när jag var ute. 

Klädde mig helt klart mer enligt kalendern än den verkliga temperaturen. 

Få se hur den där El Niño kommer att ställa till det i vinter - och kommer den att göra det?

Å andra sidan tänker jag att världen nog har tillräckligt med mänskliga filurer som får

världen i gungning. Men ibland känner jag att det är skönare och koncentrera sig på hur

vädret ter sig än om vilken gubbe startar vilket krig och var. 

Kanske bara ett annat utryck för att sätta huvudet i busken? För stunden i alla fall. 

Trots att det är varmt än, så har jag dammat av diverse filtar här hemma för

El Niño eller inte så kommer det stunder då man vill krypa ner i sitt soffhörn och 

dra en filt över benen. Jag är ju en sådan där barnsligt lagd rutinperson och så länge

jag kan minnas så har jag haft den oskrivna regeln att mellan 15 maj och 15 september

"får" man inte använda strumpor. Ibland har det luggat lite i tå-trakten då vi kommit in

i september, men i år har jag inte ens tänkt tanken att trä strumpor över mina fossingar. 

Så varmt har det varit. 

Och alla sommarblommor, eller alla å alla, alla  t r e  som jag har som jag har som jag 

planerar att övervintra till nästa sommar står ännu gladeligen ute på balkongen och

vare sig jag eller de har en tanke på att flytta in än. I år har jag dock införskaffat en 

växtlampa för de där mörkaste månaderna för vill inte att min vildpelargon, min fina

myrten eller Tant Mårbacka-pelargon skall behöva lida mer än nödvändigt av 

vår torra vinter inomhus. 

Rysligt nöjd med hur köket blev. Nu känns det så mycket mer som "mitt" och 

andas samma stämning som resten av hemmet. Nu skall jag bara få min 

madonna-tavla upp på väggen. Inte i köket dock! 

Den väger en hel del så skall kolla med någon som förstår sig på hurudan krok jag 

skall använda. Det är något som jag tycker är besvärligt med betongväggar. 

Inte bara att slå in en spik eller skruva in en skruv 

och hänga upp nåt. Har inte bott i sten/betong hus sedan barn – och som barn

skruvade jag väldigt få saker upp på väggarna. 

Medan jag sitter här och skriver hör jag höstens första tranplog dra förbi. 

Det är höst. 

Hejdå från mig

 

GRÖNA TOMATER I ETT GRÖNT KÖK

Mycket grönt nu! 

Fick en rejäl låda omogna tomater av min kompis som jag skall göra 

inlagda gröna tomater av. Hela familjen gillar det till höstliga kötträtter

så nu när "pimpa mitt kök" börjar vara på vinstsidan så är det skoj att 

kocka igen. 

Färgen jag valde är som sagt UULA-tuote färg kalustemaali och nyansen Oliivi. 

I verkligheten tycker jag att den är varmare grön än den ser ut här på bilderna. 

Men några ord om färgen att jobba med. 

Enligt hur de presenterade färgen så skall den inte behöva någon 

målning under (som fästfärg), vilket jag lite tvivlade men testade på ett inte så

synligt ställe. Och verkligen - det fäste direkt. 

Lite överraskande fäste den bättre på de lackade trädörrarna än de vit-målade. 

Det trevliga med färgen är att den är otroligt dryg och luktar absolut inget! 

Jag började med att måla med pensel för ville ha den där synliga handmålade

känslan. Men det funkade inte, så jag fick snällt tassa efter en liten roller med så

lite ludd som möjligt. Med det funkar målningen perfekt. 

Inte den enklaste målningen jag målat med, men efter ett tag kommer man

på hur den "beter" sig. 

Eftersom jag valde att måla luckorna på plats - bara tog bort de gamla

handtagen så tyckte jag att den var lagom tjock att måla lodrätt, men man får förstås

passa att inte ha för mycket målning så det börjar rinna. Men skulle

absolut inte späda ut målningen, då skulle den lätt bli för rinnig. 

Jag målade tre tunna lager. 

(ursäkta för stökigt hörn, hehehe) 

Idag kom de sista knopparna som jag beställt. Hade ju räknat fel

där i början...Men nu har alla skåp och alla lådor knoppar. 

Målfärgen torkar supersnabbt, och det är på gott och ont. 

Man får vara en ganska "säker" målare och försöka få det rätt från

början. Det blir inte så snyggt att om ett tag gå tillbaka och försöka

fixa en rinning eller så. Man kan väl i teorin måla om efter bara ett par

timmar, men eftersom det är höst och fuktigt i luften så valde jag att vänta

till nästa dag. Och att undvika att sprätta vatten på den målade ytan. 

Vill bli lite ojämnt när målningen suger åt sig vattnet även om ytan

känns torr. Gubben fick en not om det, om vi säger det så där diplomatiskt.

Och även om målningen torkar snabbt så härdar den förhållandevis långsamt

till hur snabbt den torkar alltså. Upp till en månad får man vara försiktig att

inte hårdtvätta ytan eller slå till med nåt hårt. 

Så även om jag satte knopparna på plats så har jag inte spänt dem än för att inte målningen 

skall börja spricka av spänningen. 

Det gör jag om ett par veckor. 

På tal om knoppar ännu, så hade jag ju dörrhandtag med två hål innan, men ville ha

bara en knopp på dörrarna så det andra hålet fick jag lov att spackla fast. 

Damen i målbutiken tipsade om en liten grej som kan spela roll. 

När man gjort det skall man dutta en liten, liten mängd bara på hålet som man spacklat. 

Och låta det torka. På det sättet suger inte spacklet in mer färg än omgivande

skiva när man börjar måla själva ytan. 

Vet ju inte hur det skulle se ut om jag bara målade på, men ett logiskt tips. 

Skrev ju innan att jag brukar vara ganska rask i att ta till penseln, men med det

här projektet har jag dragit mig för att ta itu med det. Vet inte ens riktigt varför. 

Med åldern kommen lathet? Eller funderingar på om det skall bli bra? 

Så ja, jag tog till AI och slängde in en bild av köket hur det såg ut

och så bollade vi lite fram och tillbaka med olika alternativ. 

Här ser du hur köket såg ut innan och så hur det kunde bli. 

Så helt klart till hjälp både med att faktiskt se sitt eget kök i en ny 

färg, och så fort jag såg de där små mässingknopparna så visste

jag att de skulle de bli. 

Så nöjd att jag fick det gjort! 

Nu skall jag bara bli av med en lätt förkylning jag skaffat mig och sedan 

blir det att åka till stugan för att stänga för säsongen. 

Hejdå från mig

 

GRÖNT E SKÖNT - OM NU INTE NÅN VISSTE DET

Det är kanske inte en alldeles förfärligt stor överraskning att jag valde att

måla om köket i grönt. För det råkar nu vara en av mina absoluta favoritfärger. 

Undrar om jag ens har en annan jacka än en jacka i grönt? Måste vara

anoraken i vinrött (som också är en av favoritfärgerna, heh). 

Men den är också ganska ensam i sin o-gröna tillvaro i garderoben. 

Ja, jag gillar grönt. 

Och ja, målningen av köket är klart!!! Wohooo. 

Väntar ännu på en del knoppar till dörrarna, för någon

projektansvarig (jag) råkade räkna knopp-antalet fel. 

Och det inte bara en gång utan  t r e  gånger!!!! 

Fattar inte, men så var det. Det kan ha hänt att jag räknade samtidigt

som gubben kom in i köket för att fråga något oväsentligt och jag råkade

bli distraherad. Det kan förklara det hela - eller hur? 

Sedan kanske jag skrev upp 27 i stället för 47, eller hur det nu var....

Nå, det gick ju att beställa till. 

Och det som jag ännu skall göra är att få till beställningen av krönlister

och kanske nya golvlister som ligger snyggare mot köksskåpen än de nuvarande. 

 

Men redan nu känns köket mer som "mitt kök", mer som den stämning

jag trivs i. Lite gammeldags och rustikt och inte så himmelens perfekt. 

Mysigt och ombonat blev det också - av bara farten. 

Och vissa små detaljer, grejer, som känts vilsna i det mer moderna köket

som köket ändå var innan jag "föråldrade" det har hittat sin plats och

känns mer "rätt i tid" nu. I min tid. 

Nu skall jag börja avsluta, skall logga in på en online-fotokurs som 

jag anmält mig till. Handlar om landskapsfotografering som jag lite tappat

greppet om. Vill inte skriva intresse – för det är det inte – utan mer

att jag så lätt halkar in på enklare grejer att fota. 

Man skulle tro att landskapsfoto är enkelt, men det är det inte. 

Det är sjukt svårt! Att få det så där wow! som man upplever vyn när

man är där. Och gärna att det är ännu mer wow! på bild. 

Så nu blir det att haka hörlurna på och bli en ivrig elev. 

Hejdå från mig

ATT PIMPA MITT KÖK

Ja-a...under mina levnads dagar har jag hunnit planera och

göra om tre kök från början, ett kök har jag bara ändrat lite på. Så man 

kunde kanske påstå att jag inte är helt novis när det gäller köksinredning.

När vi flyttade hit för dryga fem år sedan (ja det är så länge sedan!!!) så

tyckte jag om köket för att det är ett kök, ett rum, inte ett öppet kök

i vardagsrummet. Det är välplanerat och funkar. Eller det funkar perfekt om

man är en kock som yrar omkring, med två kockar kan det bli

lite krockar på köksmattan. 

Men det är ett fullt fungerande kök. Fina kakel.

Men så kommer ett men...Till största delen är skåpen vita och det är

helt okej, men så finns det här och där några lådor, dörrar, skiljeväggar

och kantlister i någon form av körsbärsträdslaminatfundering. 

Och jag har alltid haft lite svårt för det där träslaget. 

Arbetsbordet är fint, det har en fin träfärg, så jag har kanske blundat

lite för de där orangeträfärgade dörrarna och -listerna. 

Brukar vara ganska rapp att ta till penseln, men nu har jag tvekat.

Men i somras bestämde jag mig. Jag skall pimpa mitt kök och måla om. 

Jag tänkte nämligen så här. Om jag någon gång får för mig att sälja 

här jag bor nu så kommer med största sannolikhet de nya köparna

vilja göra om köket - för det är i ärlighetens namn lite till åren och 

på sina ställen lite skamfilat. Vilket betyder att jag inte ger mig på någon

värdesänkande verksamhet direkt men får ett kök som i sin färgvärld

tilltalar mig mer. Bara att sätta igång - eller hur?

Men då kommer vi till det här med f ä r g och i synnerhet g r ö n  f ä r g. 

Det finns en miljardtriljoner nyanser av grönt. Och att där hitta rätt är inte lätt. 

Eftersom jag har en del gamla möbler och är lite av en skrotnissa när det gäller gammalt

så ville jag ha lite samma stämning i köket, lite gammeldags men utan att byta ut hela

köket, som sagt. En kompromissernas kompromiss, liksom. 

Helst hade jag ju velat ha ett sekelskifteskök, men det sitter nu inte så bra i en 60-tals

lägenhet så man får ta till subtila "lite ditåt" grejer som ger stämningen fast

utan att gå till överdrift. 

Och så var det färgen...hur svårt kan det vara att pricka rätt?

Efter tusen färgprover tror jag jag har hittat min färg. Har provmålat lite på ett av skåpen

och känner mig ganska säker nu. Nu skall det målas, hörni. De oranga lådorna får

backa och de långsmala metallhandtagen får också träda tillbaka

Och eftersom jag kommer att glömma till nästa vecka vilken färg

och vilken nyans jag använt så skriver jag in den här: 

Uula Kalustemaali, halvmatt och nyans OLIIVI (oliv). 

Och nu hörni, skall jag gå och laga något så exotiskt som

kokt potatis och korvsås! 

Inte ätit det på eviga tider och fick en akut korvsåslängtan. 

Ja – sådant finns! 

Hejdå från mig