Ja, så blev det att jag packade ner alla levande varelser i mitt hushåll förutom katten och styrde bilens nos mot sommarstugetrakten. Det hade utlovats finfint väder, och det tackar man väl inte nej till att få möta ute i skärgården, när möjlighet ges.
Att få landa här på fredagskvällen, hälla upp ett glas rött i glaset och bara njuta av en sol som sakta dalar ner bakom skogen där på andra sidan viken. Nä, det finns nog inget finare, inget lugnare, inget mer banalt och förutsett, men ändå så in i hjärtat underbart!
Har sett dem förut, solnedgångar i tusental, och ändå. Jag menar, det finns nu inte så mycket som slår en solnedgång på finaste stället, en fredagkväll å allt. När våren äntligen liksom är här på riktigt och det till och med utlovats temperaturer som får sommarlängtan att slå i toppen.
Men natten var kall. Undrar om vi inte kröp ner under nollsträcket. Okej, det ÄR ju faktiskt bara medlet av april, det är helt okej att vara minus nu och då. Man blir bara lite snurrig när isen aldrig varit och solen värmer på ett sådant där smekande behagligt vis.
Inte bara en själv blir till sig av våren. I vassen (eller i vassens frånvaro - den har ju inte vuxit en endaste cm än) så sker ett och annat frieri.
Det är knipor och ejdrar och svanar och skrakar och en hiskelig mängd måsar som seglar och simmar och flänger och far fram och tillbaka i viken på sitt ändå rätt så stillsamma och tystlåtna sätt.
Lite som att; ena stunden är de där - och så vips! är de borta.
Jag fullkomligt älskar den här tiden på våren. Nästan mer för varje år, när jag lär och upptäcker mer om naturen än jag vetat året innan. Känns som om våren varje år, trots att jag tycker mig vara förberedd, kommer åt att överraska mig och plötsligt bara finnas där på en gång, på alla kanaler, med full styrka.
Det går tre steg framåt och så ett bakåt. Så där som våren gör. Ena dagen är det sol och värme och andra dagen vräker det lite slask i nacken och man suckar av glädje och vinter-lesshet lite om vartannat,
och vet inte riktigt var man skall stå och vara och känna.
Det är väl vår, visst är det?
Lite så tror jag nog knip-killen här tänkte här idag också, han visste nog stackarn inte heller riktigt ut och in. Ena stunden lade sig knip-tjejen längs vattenytan, vilket på knipiska betyder; jag vill såååå ha dig! Du är nog den finaste knip-killen i mitt liv min vår.
Och så när han nästan, nästan vågar sig nära henne så tar hon och dyker. Ett stilla *plumps*, och så är hon borta.
Inte alltid så lätt det här med kommunikation…;)
Fast oftast får de, fåglarna, väl ändå till det. Förmodligen bra mycket enklare än vad vi tvåbenta tassare på jorden gör. Ingen krånglar väl så bra till det i parbildningen som vi? Där borde vi väl ändå vara världs-bäst? Men vi tvåbenta kan ju passa på att göra det lite enklare för de där övriga att få till det.
Vi har dragit vårt lilla strå till stacken när det gäller det och hängt upp en massa nya, fina, fågelholkar här i närmaste skogsknuten. Eller det har nog varit mest konvalescenten och sonen då. Jag hejade mest på och sysslade med helt andra saker (som ni får ta del av i ett annat inlägg).
Och de här holkarna är bara sååååå fiiiiina! Det är en lokal underbar "gubbe" som snickrat ihop dem, och om man nu kan klämma fram en stämning fågelholkar, så lyckas han med det. De är bara så fina de här!
Och tro mig, det har vandrat en hel del fågelholksbyggen genom mina händer under år…tionden.
De här är fina!
Så nu har vi nya skrakholkar, uggleholkar, holkar för trädkrypare (som det finns en hel del av här har jag sett) och helt vanliga raktuppochner-starholkar.
Många har nu nya lägenheter att flytta in i. Vassego´!
När holkarna är fixade bär vi ner stolarna till den nedre terassen. Jag har målat på annat håll och är rätt nöjd med vad jag åstadkommit. Vi har inte hunnit så mycket njuta terass om man säger så...Dagen har varit årets varmaste, så egentligen borde det ju varit här man borde hittat mig. Men nej...Nästan sommartemperaturer har det ju varit. Jo! Hann aldrig ner innan sommarlöftet hade smulats sönder.
Solen går i moln och det börjar bildas dis över havet. Molnen kommer formligen rusande över himlen och på en liten stund går vi från klaraste "sol-och-(nästan)-sommar-hejsan-väder" till "ingen-sikt-alls-väder".
Det är ingen solnedgång i kväll alls. Bara dimma. Och dis. Och en kyla som är tillbaka igen.
Och en vår som ger och lovar och tar tillbaka och nekar. Och håller på…
Och ändå…..åh, det här är en så underbar tid…..det här med vår. Må vara att det ibland är både tomma löften och lite luftslott. Men det finns en hel del fakta och verklighet som för varje dag stärker och bygger på. Det är vår. Igen och äntligen! Tack för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar