När påskledigheten började sakta luta mot den där kända sista versen så fick grabben och jag för oss att ta oss på ännu en liten sväng i naturen innan vardagen igen tar över och jobb och skolor är verklighet igen.
Nu kunde man ju tro att det är tjo och tjim att släpa en tonåring ut på tur. Så är det ju ingalunda alltid. Oftast möts jag av grymtanden, som kunde tolkas lite negativt sådär, uppkomna någonstans djupt under varma filtar och täcken, men sen ändå när det gäller så kryper han fram ur sitt ide.
Ibland sover han i bilen, men när vi väl är framme brukar det vara idel leenden och man ser ju att grabben, som annars gärna hade mantalskrivit sig vid sin dator för all framtid, ändå njuter av att med milt våld släpas ut i naturen. Ibland kan en smarrig matsäck ha en bidragande orsak till att det är lockande. Och inget fel i det. Naturen skall väl inte behöva upplevas med blodsmak i munnen. När man kan köra med Pulled pork-semla-och sallads-smak i stället. Jo, det kallas också mutor på sina håll…
Nå, hur som helst. Idag blev det Hangö för vår del.
Vi valde Uddskata för vår utfärd. Eller Tulludden. Det är snart ett år sedan naturstigen på Tulludden öppnades för allmänheten. Idag var vi där.
Bara uddens historia är intressant så det förslår. Under århundraden har Hangö udd varit av militärt intresse. Bara läs om det HÄR.
Under en lång tid var det inte möjligt för allmänheten att ta sig ut till Uddskata, som alltså är den sydligaste spetsen av Finland man kan nå till fots.
Uddskata är en del av Tulludden som är en frihamn för bla importbilar.
För ett par år sedan byggde företaget Finlands frihamn ett staket mellan sin importbilspark (som är stooor) och den del av Tulludden som Forstsstyrelsen och Hangö stad ägde just med tanke att en del av udden skulle kunna öppnas för allmänheten.
Och det tackar vi för. Det är fint där. Riktigt fint.
Kommer inte på någon annan plats där man faktiskt gående kan ta sig till det som är typiskt för ytterskärgården. Och bara det är en fin sak för alla som inte har tillgång till båt.
Bara tänk att få breda ut sin lilla matta här och köra ett yogapass, eller en liten meditation. Kan det liksom bli finare? Friare?
En del av udden är naturskyddsområde, just på grund av fågellivet här och att området så länge befunnit sig i en slags törnrosasömn så både djur- och växtlivet har sluppit människor, om man säger så.
Det är alltså helt okej att gå en sväng ut på udden, men man bör hålla sig till den utmärkta stigen. Och det gör man gärna. Den är fin!
Och så varnas det för att området kan ha granater från andra världskriget utspritt lite här och där, och bara det gör ju att man kanske inte är så sugen på att klampa runt hejvilt…typ.
Absolut inget större fel på stigarna, som sagt! Här traskar man mer än gärna! Och att gå hela svängen ner till yttersta udden och tillbaka går på knappa 7 km.
För det mesta är stigen finfin också för dem som är lite rörelseförhindrade. Barnvagnen och rullstolen skulle kanske ändå bli lite kämpigt. Och den sista biten fram till självaste sydudden är nog en hel del klättrande på klippor och nästan lite balanserande på smala stigar.
Som sagt, en del av udden är naturskyddsområde och dit har endast fågelringmärkare och forskare tillträde. Men man behöver inte oroa sig, det är helt tydligt utmärkt var man får gå och vart man inte skall gå. Och jag tror att de flesta vill ju ge proffsen på natur arbetsro. Det finns nog ändå för oss natur-amatörer och dito-avnjutare.
Precis här, så där på tal om ingenting, så hittar vi änden av den enorma åsen som fick sin början under istiden. Salpausselkä-åsens sista svanstipp landar just här. I den här viken. Eller så är det här den beräknas börja. Vilket som.
Och här är inget mindre än två hav som möts. Här möts Skärgårdshavet och Finska viken.
Vid klart väder kan man härifrån se ända till Bengtskär fyr, som är en "bit" ut i havet.
Också det i och för sig värt ett besök. Några år sedan jag varit där senast, och lite sugen på att övernatta där faktiskt! Sydligare än så kan man inte bo.
Om vi lämnar fyrarna nu, så har de här två sten"gummorna" nog den sydligaste utsikten i Finland de.
Idag var vädret så där halvsoligt, men lite disigt så det fanns nog ingen chans att se Bengtskär inte...
Som sagt, så har området en riktigt intressant historia. Längs stigen så stöter man på några fallfärdiga hus, där har i tiderna funnits ett fångläger.
Under fortsättnigskriget byggde tyskarna här baracker för soldater som var på väg på permission.
Efter andra världskriget var ju också det här ett av de områden som Sovjetunionen kom att arrendera enligt fredsvillkoren. Hangö udd och Porkala parentesen hörde ju till de områden.
Precis efter kriget var det fångar som skulle skickas tillbaka till Sovjet som förhördes här.
Från 1948 fram till 1960-talet var det ett kvinnofängelse. Främst kvinnor som var dömda för lösdriveri och rattfylleri hamnade här.
Idag är byggnaderna så gott som totalt ihopsackade. En del har redan fallit ihop totalt, bara grunden finns kvar. Men man kan se galler innanför de få ännu intakta glasrutorna och det blir en märklig kontrast i promenaden. Å ena sidan sjöfåglarna i viken, fågelsång i alla buskar och så ruiner av hus efter hus som bär på en så tung historia i sina balkar och bräder.
Men skrak-holken på yttersta sydspetsen är nog ändå Finland sydligaste koja. Det är jag helt säker på!
Vi går vidare, eller tillbaka. Vi har svängt på den sydligaste spetsen och så är det att tassa tillbaka samma väg som vi kom. Samtidigt som ju det här är en helt underbar naturstig att gå så blir det lite tassigt att under större delen av stigen faktiskt ha ett gigantiskt lager av importbilar ett stenkast ifrån.
Havet med utsikt till Estland på ena handen och en megapark med bilar på den andra...
Men om det är värt ett besök? Absolut! Knappa sju kilometer havsluft är väl ändå aldrig fel?
Alldeles i början av stigen stöter man på det som är resterna av skeppet Palawan, det är de två första bilderna här i inlägget. Skeppet byggdes 1918, men 1932 började det brinna och brann till havsytan. Det kunde dock bogseras till grundare vatten. Sedanmera lär det olycksdrabbade fartyget stött på en mina ytöver alla andra motgångar, och delar av skeppet har som sagt spolats upp på stranden på Tulludden, där den finns än i dag.
Snacka om fint virke - och häftiga spikar - kolla bilderna! Och det är åttio år sedan den spolades på land! Långt innan slit- och släng kulturen liksom. Åttio år i saltvatten och vågor! Tänk!
Så det blev en rätt mångfacetterad promenad. Sjöfåglar var det väl sådär. Många säger att det kyliga vädret har fått fåglarna att stanna upp i sin flytt, men några, som kanske aldrig ens stack från Finland hittades guppande i strandvattnet. Paret Storskrake, på bilden enbart Herr S. Frugan tyckte mer om att ligga lågt under ytan.
Det om det. Idag. Nu börjar det kännas att man vistats ute vid havsbandet en stor del av dagen och ögonlockens tyngd talar sitt tydliga språk.
Go'natt. Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar