Och som jag inte verkar tröttna på alls, någonsin...
Jag har (igen, kunde man tycka) en period då jag rätt kritiskt går här hemma och pillar och vänder och vrider på mina saker som jag samlat på mig under år och årtionden. Även om jag är en person som rätt friskt låter saker gå vidare så finns det en och annan sak som fastnar, och fastnar och fastnar.
Som sådana här saxar till exempel. De är så himla vackra att vila ögonen på, så är de faktiskt riktigt bra att klippa med också. Nu och då vässer jag dem själv, och någon gång har jag fört dem till en skomakare som vässt dem till riktig skärpa.
Jag kommer knappast någonsin att godkänna en sax med orange plastskaft i mitt hem. Någonsin.
Så länge har jag levt med de här som funkar finfint och är fina att se på - också.
Och så äggkorgen. Den har redan en massa, massa år på nacken och fortfarande tycker jag att det är lika njutningsfullt (!) att plocka upp äggen från pappkartongen och lägga dem i korgen.
Den är en del av, om nu inte mig, så mitt kök. Den får fortsätta vara med.
Sen kommer vi till en sak som kan kännas lite märkligt att man kan haka upp sig på, jag vet!
Disktrasor.
Varför skall det vara så svårt att hitta snygga disktrasor som man känner att är helt okej att de får hänga där på kranen. För de flesta hänger väl sina trasor där ändå. Eller?
Så då kunde de ju vara fina, när man ändå både skall se och använda dem dagligen.
Och eftersom jag inte har hittat några riktigt fina (i min smak, då) så stickar jag egna. Hittade ett bambugarn i en butik som skulle vara ett toppengarn till disktrasor. Återstår att se hur det funkar bara jag testat dem en tid. Just så där fina som jag vill, det är de i alla fall.
Och det här då?
Jo, det är så att trots att jag inte vill släpa hem en massa saker från mina resor, allra minst typiska souvenirer (jäk) så kan jag ändå inte riktigt låta bli att ta med mig något hem från en resa.
Även om saken kanske inte har något alls med resmålet att göra.
Det här är en textilstämpel. Från Indien. Köpt i Wien. Och i sommar tänker jag testa om den funkar.
Något i det där mönstret säger mig att det kunde bli en jättefin sommarbordduk att trycka en bård, eller varför inte hela tygstycket fullt av slingrande blomstänglar.
I blekt grönt. Eller turkos? Eller cerise?
Jag är ju lite inne i en period då jag vill mata min själ med lugna naturfärger, så det kanske blir blekt grönt. Grågrönt kanske?
För det mesta brukar jag inte ordna om så ofta här hemma. Inte numera. Det mesta är liksom på något sätt okej som det är. Och jo, det här är en åldersgrej, inte tal om annat.
Ännu för något år sedan så skulle jag ha hunnit (läs brytt mig/orkat) möblera om sjutton gånger sedan jag flyttade in här för snart tre år sedan. Skrämmande många möbler står där jag placerade dem då. Och det är hur okej som helst.
Men en liten hylla har jag som brukar få nya saker att bära lite nu och då.
Senast upp är lite gammalt stuff från mitt barndomshem. Min pappa var en ivrig fri-idrottare så här har vi hans gamla diskus och kulan han stött lite många gånger.
Och där breved står Psalm Boken från 1904. Så galet vacker. Den är min mammas fasters och så
välhållen och fin. Kanske den får en bättre presentation något tag. Det är den kanske värd.
Och trots att den, och diskusen och kulan kanske inte direkt hör till de saker som jag har så där rysligt nytta av i mitt liv, så lär de få bli kvar. Snabbt stryker jag fingrarna över dessa saker och låter min städa-ut-iver gå ut över andra saker.
Den här gången är det här saker som får stanna. Också morteln som överlevde branden av mina föräldrars första gemensamma hem, stämpeln från Wien-resan, och Book-book, skyddet till datorn.
Det som ser ut som en gammal bok och som jag inte heller tröttnat på.
Men i morgon kommer jag att fortsätta gå fram med hård hand och tuffa tag i mina skåp.
Dags att rensa ut lite igen.
Men de här får stanna. För att.
Visst är det märkligt hur man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som gör att saker får stanna och att saker får gå vidare till någon annan. Och hur endel har det här i sig att kunna släppa och andra bara samlar på och samlar på och samlar på fast väggarna kommer emot.
För en tid sedan stack jag mig in hos en bekant för att hämta en liten grej som hon lovat låna åt mig.
Jag blir så förvånad över hur mycket sk.., allt möjligt människor ändå samlar på. Jag menar vem behöver På Riktigt tjugotre lakanset - för två personer? Trettiotvå badhanddukar? Sjuttiotvå sockor?
För att inte tala om fyra hela omgångar med kärl för 12 personer och ja, listan kan göras lång…
På tal om det. Nu är det nog dags för mig att packa ner de serviser jag inte använt en endaste gång sedan jag flyttade hit. Det jag inte använt på 1000 dagar - det är inte hemskt viktigt i mitt liv.
Lite så tänker jag.
Även om jag har utrymme att förvara så känner jag att det tynger mig att ha en massa onödigt i mina knutar.
Kan en grej inte motivera sitt varande i mitt hem genom att vara antingen praktiskt behövlig, nästan oundvikligt viktigt eller oemotståndligt vacker, ja då skall den veck.
Eller så har jag bara drabbats av vårens stora städmani - och det ja, inte en dag för tidigt ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar