STACKARS STOCKMANN...

Som den lilla varelse med finlandsvensk identitet jag ändå är så kan jag inte annat än tycka lite synd om det anrika varuhuset i Helsingfors som kanske tappat bort sig lite och hamnat ut på lite svag is. 

Som den finlandsvensk jag ändå är så har jag stämt träff under Stockas klocka otaliga och otaliga gånger. Jag har kramat vänner, kysst underbara män, skakat hand med både affärs- och annars bara bekanta under den klockan. Alla vet platsen.

Jag har köpt mina första läderhandskar där. Då var jag fem. Jag har burit en ansenlig mängd böcker hem från bokavdelningen, Akademen, i mina dar. En massa godsaker från Delikatessen, och det fanns en tid då jag kunde Stockmanns avdelningar som mina egna fickor. Och det var inte den tiden då jag jobbade där, för det har jag också gjort. 

Under en period som studerande i medlet av 80-talet drygade jag ut studie-kassan genom att jobba på Stockmann. Personalhissarna, de utan dörrar och som aldrig stoppade på någon våning, utan bara åkte upp-ner-upp-ner i maklig takt. och där man bara hoppade ut när man var på rätt etage, blev från att ha varit ett, för mig, synnerligen exotiskt fenomen till en alldeles vardaglig sak. 

Och ändå är det hissarna jag minns bäst. De anrika. Det som bär på en historia. Bygget av Stockmanns varuhus påbörjades 1921. Är hissarna från den tiden, det vet jag inte, men fina var de då, på 80-talet. Hoppas de finns kvar, förresten. 

När jag som ung mamma åkte till H:fors för att shoppa, var Stockmann det självklara valet. Det bara var så. Det där lilla extra fanns där. 

Jag minns barndomens varuhus, ungdomens varuhus, ungmamma-varuhuset, men sedan hände något.

Senast någonstans i början av 2000-talet var förtrollningen bruten. För min del.

Jag vet inte ens riktigt vad som hände. Jag bara tappade intresset.

Och jag tror att många gjorde som jag...

Tänk, varuhuset är ändå Nordens största, och Europas femte största. Och ändå knäar det….

För att man inte märkte när de där som var som jag och bara tyst försvann någon annanstans. För att vi inte längre fick det magiska som vi vuxit upp med, och för att vi inte heller behövde det. Vi kunde sakna det, jo, men vi behövde det inte. Vi behövde inte få vår identitet bekräftad genom att shoppa på ett visst ställe. Många fortsatte, endel inte.

Vi var inte så synliga, vi som hoppade av, men vi var rätt så många… 

Sen är frågan…kan, och skall, ett varuhus faktiskt erbjuda upplevelser, identitet, samhörighet, klasstillhörighet, språktillhörighet, eller är den tanken totalt förlegat? 

På något plan hoppas jag verkligen att det är så yesterday att man inte ens skulle orka bry sig. 

Att individer äntligen skulle inse att det är sak samma VAR man shoppar VAD man shoppar och OM man shoppar….

Och samtidigt, jo…jag blir riktigt fånigt tudelad av nyheterna av att det står risigt till med Stockmann.

Det är ändå på något personligt-känslomässigt plan mer än bara ett varuhus. Alltså även om jag kan räkna mina besök de senaste åren i varuhuset på min ena hands fingrar. Det blir exakt ett. På flera år! Jo, jag skämtar inte! Det har bara blivit så. Någonstans för ett par år sedan stack jag in med en väninna som skulle köpa sig ett schampo. Det var något år sedan. *rodnar*, men så här är jag…

Sedan kan man ju förstå att det är lite att ta i, att kräva att ett varuhus, hur anrikt det än är, skulle kunna skruva till det hela så extra att, en tids-pressad jakt efter en lämplig huppare (munkjacka) skulle kunna bli en upplevelse, på något plan alls. Är den tiden bara något som vi aldrig någonsin får tillbaka? Att vi har tid - och lust för upplevelser av det här slaget. Hur mycket man än nu väljer att satsa på kundservice och allt det där har det tåget ändå redan gått? För sista gången? 

Om vi ändå hellre sätter oss bekvämt i vår soffa, häller upp ett glas rött och surfar in oss i den ena drömtillvaron vackrare än den andra och väljer där genom ett slött klick på Enter? Tänk om det faktiskt är så?

Kommer här osökt att tänka på en av de mer Gigantiska elektronikbutiker som vi har här i vårat lilla land. Och i många andra nordiska länder för den delen. För en tid sedan hade jag fördelen att vara på en föreläsning där en av föreläsarna var en butikschef i nämnda butikskedja. Han hade aningen svårt att dölja sin frustration över att människor i verkligheten kommer in i den (fysiska) butiken för att tenta/fråga ut/kolla in/ känna på varan som man är intresserad av. När de fått svar på sina frågor åker kunderna hem och beställer valda vara från nätbutiken för någon euro billigare. 

Men det värsta är…också för snabbare leverans!

För i den "riktiga" butiken fanns ju varan naturligtvis inte heller i lager, utan måste beställas från samma lager som när kunden beställer varan via nätbutiken. Bara det att som nätbutikskund får man varan hem. Som stenfotsbutikskund måste man ta sig till stenfotsbutiken En Gång Till för att avhämta sin vara. 

Och hur väljer man här? Hur väljer de flesta? 

Hur många åker tillbaka till butiken för: "må-vara-hur-god-service-som-helst" eller "hur-mycket-status-som-helst" skull? Med handen på hjärtat? 

Hur många vill inte hellre ha sitt paket bekvämt hem i postlådan och att tiden som blivit över kan utnyttjas till roligare aktiviteter? 

Som känt, så åker jag så där en miljon gånger hellre hem, och bjuder familjen på lite god mat, än att jag tar mig till ett fysiskt varuhus för att shoppa. Sorry, Stockmann och andra! 

I synnerhet som jag oftast klarar av att göra båda två på ett angenämt sätt.

Jag lagar mat, vi äter, och jag hinner med lite vardagsmotion och social samvaro med la petit familia och så när jag betat av den biten - DÅ kan jag sätta tid på att shoppa nödvändigheter till familjen jag just gett min "värdefulla" tid till. Sent på kvällen då alla butiker i världen redan har stängt, då mycket bekvämt uppkrupen i det skönaste av soffhörn shoppar jag. Ibland ny-duschad efter ett yogapass, ibland smuttande på ett glas rött som nu eller ja…det finns liksom så himmelens många tillfällen till att snabbt smyga ut på nätet för att skaffa det man behöver. Tråkigt, snabbt, effektivt och totalt utan större entusiasm och upplevelser. Men tids-effektivt och ofta förmånligt och bekvämt, det är det ju. 

Och visst, jag kan sakna barndomens upplevelser av hissvärdinnor med pillerhatt (jo, just så gammal är jag) , av rulltrappor i maklig takt, av julfönster som bara är Det Julfönstret. Av ungdomens iver bland bokhyllorna i Akademen och en kopp kaffe och äppelbakelse i cafét, där man dessutom fick röka…Av tiden att som ung vuxen hitta det där som inte fanns någon annanstans.  

Och idag klickar jag hem smycken från Italien, hotellvistelse i Wien och petar på yogaresor till Sri Lanka. 

Och tycker lite synd om Stockmann. 

Av hela mitt hjärta faktiskt.

Även om jag är hemskt liten, och Stockmann ändå rätt så stor.

Så känner jag att det liksom inte är jag som lider här…Det är liksom inte jag som blir utan...

Bara måste komma med ett litet exempel på hur det kan, men helst inte skall, gå till:

I början av december (2014 för tydlighetens skull) så meddelade min son i Österrike att han skulle vilja ha en bok till julklapp. Som första alternativ så väljer jag just det anrika varuhusets bokavdelning. Jodå, boken finns där. 

Jag försöker ringa och chatta (på hemsidan meddelas att chattpersonalen precis är tillbaka på plats, bara på en kort paus….) Då jag inte får svar på endera, så skickar jag ett mail för att kolla upp om de kunde skicka boken i fråga  till ett av Stockmanns varuhus 15 km bort, som jag skulle besöka påföljande veckoslut. Det här var en tisdag i början av december. 

Får inget som helst meddelande under hela veckan, vare sig att boken är skickad, mottagen eller ens att min mail blivit mottagen. Checkar att jag skickat till rätt mail. Jodå.

På veckoslutet besöker jag varuhusets "filial" och kollar om boken, trots mail-tysthet skulle ha kommit. 

Möts av en rätt oförstående blick och ett nej…

Beställer boken från en rikssvensk nätbutik (engelsk bok, så språket är inte avgörande här) får den på posten några dagar senare, skickar den till grabben i Österrike, som tar boken med sig till Tokyo och läser den där och i sin tur skickar den vidare till en kompis i Finland…och just nu vete tipporna var boken är. Men från Stockmann har jag ännu inte fått ett endaste första svar…

Och det gör mig både ledsen och beklämd och sorgsen…

Och tycker att det är lite synd om Stackars Stockmann!