TID...

...ja, oj hoppsan vad tiden går!
I övermorgon är det april, och jag tycker att det var precis just jag satt här och jublade över att det var första mars! Och så går det då några dagar då solen skiner, någon dag då snön vräker ner, och någon dag då dimman ligger som gröt runt en och så vips ligger april där och väntar på en!

Det får mig att tänka på vad det är man sätter sin tid på. Den där lediga tiden, alltså.
Under stora tider av mitt liv, under min lediga tid, har jag renoverat eller byggt hus. Det har blivit en livsstil lite utan att jag medvetet ens valt det. Jag bara har råkat där - och trivts.

Nu har jag inget speciellt för mig när det gäller den biten av det som blivit min livsstil.
Och märkligt nog så har en hel del av det där lite småhysteriska förhållandet till inredning gett med sig med åldern. Man har inte samma behov av att förnya sig - och sitt hem.
Jag kan faktiskt emellanåt bara känna att det är rätt bra just som det är.

Vad är det då jag sätter min tid på - om jag inte renoverar, inte inreder och inte (än) kan påta i trädgården.
Jo, jag har faktiskt tagit itu med att ta hand om en annan boning.
En boning som man bär med sig hela livet.
Min egen kropp.

Nu har jag inte ett ont ord att säga om den boningen.
Jomen, klart, den har väl sina skavanker, och är absolut inte perfekt på något sätt.
Men det är en boning som jag faktiskt är rätt nöjd med i alla fall. Den har följt mig genom alla skeenden i livet, och skänkt mig två underbara ungar.
Det har varit och är, en bra boning. Den har funkat häpnadsväckande bra utan att jag någonsin tagit speciellt bra hand om den. Den har bara funnits - och funkat. Utan att ens hicka till någon gång.
Så, jo, jag är väldigt glad och tacksam över den boning som är jag.
Men!

Jag har sakta börjat inse att även den hyggligaste kropp, hur bra den än tjänar mig, hur problemfritt den än funkar, hur få bekymmer den än gett mig under alla våra gemensamma år, kanske kunde må bra av lite service och lite omtanke.

Så när jag inte har något gammalt hus att ta hand om, så väljer jag att sätta ner lite tid på mig själv.
Kanske för första gången i mitt liv.

Och jag är plötsligt väldigt ödmjuk över att min kropp faktiskt stått ut med mig under alla år då jag prioriterat något annat fram om mig själv, min egen boning.
Den har liksom bara fått hänga med.
Kroppskrället.
På alla mina påhitt, haft överseende över mina konstiga prioriteringar av min tid.

Men nu får den hänga med...
...på yogapass, på löprunda.
Jag känner att det är dags att ge något tillbaka.

Just nu tackar den mig med lite småsjuka muskler, men det kanske bara är hennes, kroppens, sätt att påpeka att det var då på tiden...?

Bäst att muta kroppen med lite smarrig sushi såhär på fredagkväll.
För det är hon värd!

Kroppsskrället :)