SEGT MELLAN SYNAPSERNA...

...är det i min stackars skalle. Ett helt litet snorsamhälle har tagit över min tankeverksamhet varför jag ärligt och uppriktigt är glad över att jag förutom dunderhostmedicin också fick utskrivet några dagars sjukledighet. I ärlighetens namn skulle jag förmodligen gjort mer skada än nytta på jobbet dessa dagar...

Så vad gör man? Att släpa sig ut på en promenad är alltför ansträngande. Att sitta inne när höstsolen ger sitt allt därute känns fel. Alltså virar jag tröjor och filtar och halsdukar och benvärmare och gud vet vad omkring mig och sätter mig i trädgården med en bok om hundskolning. Även om jag haft hund hela mitt vuxna liv, så är det i allafall femton år sedan jag varit med valp senast så en liten uppdatering är inte fel alls!

Och man kan alltid lära sig något nytt!

Men oj, vad roligt det skall bli! Visserligen fick jag en liten känsla när jag läste böcker om valptiden att hjäälp, vad har jag gett mig in på! Men nej, på allvar skall det bli så himla skoj! Jag kan knappast vänta!

Fast å andra sidan är det hiskeligt bra att det dröjer ett tag ännu.

Jag skall faktiskt hinna bygga en ute rastgård innan valpen anländer.

Det är nämligen så hos oss att vi alla är hemskt förtjusta i att alltid ha ytterdörren öppen (läs: mest månader då det är plus-grader). Jag tycker att ett hus med dörren på vid gavel, det ser så inbjudande ut. Och vi har alltid haft hundar som stannat på gården. Men att plötsligt ändra på det för att det kommer en valp - det funkar kanske inte, och det vill vi egentligen inte heller. Vi trivs med öppna dörrar.

Så då blir det att bygga staket runt en del av tomten. Enkelt!

Nu har jag aldrig tidigare byggt staket, så vi får se hur det går. Bara förkylningen har gett med sig skall jag (eller sonen då med sina Obelix-muskler) banka ner staketstolpar i marken. Nu är det bara att hoppas att allt är gammalt havsbotten som det borde vara och att det inte lurar något litet urberg eller en bautasten under ytan...

Att sedan trädgården är sådan att för att kunna ingärda en del av den OCH fortfarande kunna röra sig till de övriga delarna av trägården UTAN att behöva traska runt en massa buskage, rabatter etc kommer det att behövas inte mindre än 4 portar!

Och då kan man ju fundera om det ändå skulle vara smartare att försöka komma ihåg att ha EN dörr stängd istället för FYRA portar...?

Visserligen är det ju meningen att hunden skall skolas till att hållas på tomten. Men tills vi kommit så långt känns det tryggare med ett staket.

Och när staket-tanken, från hundsynvikel, slagit rot i min skalle - det var innan synapserna började bli sega - så strax kom jag på att det nog kommer att se väldigt trevligt ut - OCKSÅ.

Det blir ett tydligt trädgårdsrum till. Och det kommer ju att skapa nya möjligheter i trädgården som skulle vinna på lite uppdatering.

Så där kan jag hålla på, att spinna på tankarna och vända och vrida på funderingarna tills jag lyckas vända en aningen märklig idé, vars praktiskhet man kan ifrågasätta, till en alldeles ypperlig lösning...

(enligt mig då, hihiii....)

Så när funderingarna sedan har kommit så långt som till en skiss, om inte på papper, så i huvudet i allafall...hur slött är det sedan att inte kunna hugga i direkt!

Dels sätter förkylningen stopp, dels är allt material fortfarande och väntar på mig i järnvaruhandeln. Jag älskar ju att gå i sådana butiker - mitt problem är att jag inte är så bra på detdär tum-språket som killarna på virkeslagret talar...Jag får alltid stå där och vifta med händerna och försöka göra mig förstådd, och hoppas på att komma hem med rätt dimension och mängd virke.

På ett ungenfär åtminstone!

Och det kommer att bli så fint så!

Tänk ändå, vad en liten hundvalp kan få till stånd, innan hon ens satt den minsta lilla tass här?

(vad annat valpar kan få till stånd väljer jag att inte tänka på - just nu iallafall...hehehe)

Nu skall jag läsa vidare om borderterriers - för det är en sådan hon är

lilla Aida!

Och glöm inte: nys i armvecket!

Prosit!

M.