STRESS...

Jag hör till dendär fåniga generationen som var ung på 80-talet, som var med när det gick fort och det var lite trendigt att vara stressigt!

Ni vet när man lite himlade med ögonen och suckade att man har det så stressigt, så stressigt och så rusade man vidare nånstans för att verka vara viktig och behövlig. Och ändå, nu när jag ser tillbaka på den tiden så var den ganska bekväm, sorglös och inte alls så stressig. Egentligen.

Ibland undrar jag om vi 80-talister har blivit kvar i den fällan? Vi springer och springer mer och mer, fortare och fortare för att vara oersättliga? Men vem lurar vi egentligen. Oss själva?

Om jag ser på den arbetsmängd jag hade då och den jag har nu, och om jag tänker att jag skulle ha haft en kristallkula då som berättat mig hur det skulle vara i arbetslivet i dag, så skulle jag förmodligen ha tuppat av i blotta förskräckelsen. Och nu är det ju inte bra jag - utan väldigt, väldigt många med mig.

Och vi som är vana att kunna presentera bra resultat, som går lite igång på stress (i lagom mängd då) vi börjar känna oss otillräckliga bara för att vi inte klarar av att göra ännu på ännu kortare tid än man redan gör. Och det är inte bara åldern...

Helt galet!

Det slog mig när jag satt i bilen efter mötet förra veckan, då vi alla fått meddelandet om att vi måste söka våra tjänster på nytt, att hela situationen är ganska perplex.

Samtidigt som jag i huvudet förberedde mig att försvara min plats, min kunnighet, min motivation kände jag en märklig frihet.

Samtidigt som jag kände en liten oro kunde jag andas friare än på länge.

Samtidigt som jag vet att jag är bra på det jag gör kände jag ett litet tvivel - tänk om jag inte räcker till?

Och ändå vet jag ju att jag gör det, jag vet att det för min del med största sannolikhet är en teknisk grej, men ändå. Detta lilla tvivlet att inte räcka till? Vad är gott nog? Varifrån kom det?Är det bara något jag själv har skapat för mig själv? Att man hela tiden skall klara av litelite mer? Litelite fortare?

De är lite främmande dessa tankar för mig, för jag har aldrig egentligen tänkt att jag hör till de kvinnor som allt skall vara så "perfekt" för. För det är det inte! Inte hos mig! Jag har alltid kunnat slappa och strunta i saker - men det gäller bara mitt privata jag.

Kanske det är därför jag tycker om att hemmet inte är så modernt, kanske jag därför gillar dessa gamla ting som utstrålar en annan rytm? De skavda tingen som inte är perfekta. Kan det vara så att jag helt undermedvetet skapat en stressfri zon här hemma?

Och vad är stress? Är det något jag bygger upp själv? Vad händer om jag struntar i saker och ting och bara rycker på axlarna när jag inte hinner? Märker nån det - egentligen?

Min stress sätter sig oftast mellan skulderbladen. Inte så mycket annat. Jag sover som en stock, jag skrattar lika mycket, jag tuffar på som ett pålitligt tåg. Men mellan skulderbladen känns det som om någon kört mina muskler i för hög värme i torktumlaren. De krymper.

När det känns så finns det för mig bara ett knep att ta till. Yoga.

Efter ett par yogapass känner jag hur det löser sig. Om det sedan är de mjuka rörelserna eller tiden att bara vara och andas som gör sitt, det är egalt. Förmodligen en kombination. Huvudsaken att det funkar - för mig.

Och vad glad jag är att jag har det. Haft det sedan det stolliga 80-talet, då det minsann inte var trendigt att yoga! Då var det alldeles för flummigt för alla i stresshjulet...;)

Nu funderar jag på om inte just denna flummighet, denna starka känsla för hemmet som "Trygghetens Borg", den lite bohemiska livstilen som räddar mig när stressen vill bli mig övermäktig?

Och om någon ännu skulle förklara för mig vad man egentligen vinner på att få människor stressade? Kan nån det?

Fundera ni, så kastar jag mig i snarklådan.

Sov gott alla!

M.