FIRA IN DET NYA

Vet ni hur ett riktigt, RIKTIGT vuxet nyårsfirande går till? 

Näh, gissade väl det! Man packar sig in i en bil, också hunden. 

Hemmet och huset överlåter man till en yster skara ungdomar som vill ha någonstans 

att på sitt sätt ta emot det nya året och nya årtiondet. 

Så tar man en liten skogspromenad, rör ihop en smarrig gryta på sjökräk

och delar en flaska bubbel med någon. Njuter brasa och lyssnar på stormen som brusar utanför. 

I takt med att brasan falnar och bubblorna minskar drar sig 

den ena hälften av det uppsluppna sällskapet till sängs en dryg timme innan tolvslaget.  

Han kämpade ändå hårt med att vara vaken så länge. 

Vid något skede hörs en vilsen nyårsraket smälla på håll. 

Från sängen hörs ett sömnigt: 

. - Vem kommer på idén att skjuta raketer mitt ute i skogen? 

Här är ju ingen! 

Ler för mig själv. Nej, här är ingen. Några dammiga skogstroll 

som flytt till stugan bara. 

Och möjligen någon annan också. Som gillar nyårsraketer. Någonstans. 

Men efter några smällar tystnar skogen igen. 

Till all tur har jag en hund som inte kunde bry sig mindre

ifall det smäller raketer eller något annat, men vet ju hur jobbigt det kan vara med 

sådana djur som genomlider nyårs-smällarna i full panik.

Det är en kvart kvar till det nya året. Jag är ju ändå ett fasligt häftigt partyanimal 

som minsann skall kämpa mig fram till tolvslaget. 

Snart där......puh! 

Sedan skall jag krypa ner bredvid gubben vars andhämtning, 

hör jag ner till soffan där jag sitter och skriver, 

redan blivit tung och så där mysigt sovig. 

Strax är ett nytt år här! 

TÄNK - ETT NYTT ÅRTIONDE

Jag har sagt det förr, säger det igen. 

Gott folk, skriv dagbok, gör anteckningar - upprätthåll en blogg. 

För det är både intressant och skoj att kunna "bläddra bakåt" och ja, minnas.

Om ett par dagar har vi ett nytt år och ett nytt årtionde! Det är helt 

galet att tänka att det gått 20 år sedan vi bytte årtusende - det var ju just! 

Jag vägrar tro att jag är den enda som tycker att tiden rusar iväg. 

Satt precis och drack en kopp kaffe med mina pojkar och lyssnade på

deras funderingar om vad som kommer att hända 2020. 

Kina, Ryssland och/eller arabländerna kommer att hitta på nåt fult. 

Trump kommer antagligen att klara sig och få fortsätta sitta på makten.

Klimat. Olja. Naturkatastrofer. Flyktingar. 

På något sätt kände jag en liten beklämmande klump i bröstet. Det är klart, 

de är unga och har sin radar inställd på bra mycket bredare front än vad jag 

numera orkar och ids. Eller stundvis ens vill. Blundar jag för verkligheten? 

Knappast, men jag orkar inte heller riktigt ha allt världens elände 

ständigt närvarande i min vardag.

Känner mig lite svag som, om nu inte total-blundar så,

stundvis ser bort i alla fall. 

- Du då, mamma? 

Kände att jag blev lite ynklig och fånig då jag sade att jag bara tänkt sträva 

efter att vara mer snäll. Mot mig själv och andra. 

Berömma mer, mig själv och andra. 

Kände hur det lät lite ihåligt och tunt. 

Mycket riktigt fick det till stånd ett par överseende leenden och ett:

- Lejm!

(Från Slangopedia: Lejm: Kan stavas lite hur som helst, tex lame, lejm, läjm.

Från engelska ordet "lame". Betyder något pinsamt, långtråkigt, utan stil...

...att anstränga sig för att vara häftig, men det uppfattas som töntigt, då har man varit lejm.)

Och...jag kan faktiskt hålla med! Det är lite lejm. Lite som att önska

fred på jorden och allt det där...som om det nu någonsin skulle komma att ske. 

Jag vill ändå att bra saker skall hända nästa år - nästa årtionde. 

Sorg, oro och saknad undkommer ingen, det ser livet till. 

Men man kan ju försöka anstränga sig lite för att tillföra

de fina saker man kan i sitt liv, i de nära och käras liv. 

Sen må det vara hur lejm som helst! 

JULANNANDAG

Oh ja...vet ni, det blev en enkel jul - och jösses så skönt det var. 

Och det här säger jag trots att det inom mig ändå bor någon form av julmänniska! 

Problemet med julen - för de som nu upplever att det är ett problem - är att man 

kanske helt enkelt vill för mycket? 

En del av mig vill ju luta fisken och salta skinkan själv. Helst skall jag ha fiskat upp fisken och 

föda upp grisen. Odlat kålrötterna och hantverkat alla julklappar. 

Okej, det kan vara att ta i men ni förstår? 

Hade jag en häst så skulle jag sela den framför en släde som skulle ta oss

genom vackert vinterland till julkyrkan som inte skulle tävla med tusen andra aktiviteter.

Ja, men ni förstår? Det blir så himla lätt att man håller i de gamla traditionerna och

tillför nya utan att rensa bort...

I år blev det verkligen att banta ner, det hade jag bestämt, och även om 

jag ett tag där innan fick lite "kalla fötter" så körde jag välja-bort-racet till slut. 

Julpyntet hade reducerats till mest bara ljus. Julmaten upplevde en verklig

förändring - och det blev godkänt av de flesta. Tror att min brorsa kanske 

hade hoppats på mer traditionell julmat, 

men mina barn däremot uttryckte sin förtjusning! 

Den äldre över förrätten den yngre över huvudrätten. 

Men alla lät sig väl smaka. 

Berättar i ett annat inlägg vad det var vi åt. 

Som eventuell inspiration för någon annan och som "kom-ihåg" åt mig själv. 

Idag var det traditionell lutfisk på menyn, men eftersom jag inte precis

faller i trans av lutfisk rörde jag ihop en vegetarisk pasta mest åt mig själv men

även den gick faktiskt bättre åt än lutfisken...

Så kanske lagom tid att "våga" bryta historiska trender och byta ut traditioner? 

Hade man aldrig gjort det, hade vi väl ännu idag käkat grisfötter och syltor?

Inte så många som har det på sina julbord? Tänkte väl det! 

Lutfisken är väl det som har längsta traditionen 

och som hållit sin plats på julbordet längst? 

*

En annan lite annorlunda grej med julen var att i år var

min hund (!!!!!) den mest otåliga då det var dags att öppna paket.

Jag skojar inte! Hon sprang mellan de personer som stod "i tur" att 

läsa sitt julrim på paketet och öppna sin gåva. 

Hon betedde sig som en otålig treåring. Hunden min alltså. 

Så vi skrattade åt henne! 

Lyckan hennes var total när hon sedan äntligen fick öppna sitt paket och 

däri låg en pip-mjukis-bäver som snabbt hamnade ut för en rätt så

radikal och inte speciellt ömsint behandling. Men det är ju så det skall vara. 

Då en terrier får nåt att, helt konkret, hugga tänderna i, då händer det grejer! 

*

Och så i efterdyningarna av den något annorlunda, nedtonade julen, 

beslöt vi att familjen drar söderut nästa jul. 

Det är läge för det nu. 

Den heliga julkamelens rygg är bruten. 

Och det var inte ens speciellt svårt....! 

JULHÄLSNINGEN

DAN FÖRE DAN...

Här sitter jag i köket med mitt morgonkaffe och myser. 

I stolen bredvid ligger min hund och ser ut att ha det rätt bra, hon med. 

Familjen är ute på vift, och det är bara lugnt i hela huset. 

Jag håller på att få lite "kalla fötter" gällande min nedbantade jul...

...jag har inget att göra! Helt plötsligt är det så. 

Jag "borde" ju göra tusen saker på en och samma gång.

Kocka i köket så ångorna - mina och matens - tränger ut genom

fönster och skorstenar. Listan på ogjorda saker lång

som fattigåret och avbockade saker alldeles för så. 

Men så är det inte i år. 

Granen har jag tagit in, den är nog den finaste lilla granen i byn. 

Sparsmakat dekorerad och enkel står den och förgyller 

tillvaron. I mitt barndomshem tog man aldrig in granen innan julafton. 

Så stolligt egentligen. Varför kunde den inte få komma in i godan

tid och sprida sin doft och stämning? 

Några paket ligger redan under granen. Omsorgsfullt inpackade och med

kluriga ( i mitt tycke....;)) rim på korten. I år har vi som sagt dragit "upp" på 

julklappar efter att i något år kört en noll-julklappslinje,  

men många paketen innehåller mest något med en skämtsam twist. 

Inget dyrt. Inget trams. 

Läste en tänkvärd artikel om det här med konsumtion och julen. 

Den kan kan du läsa HÄR. 

Givetvis skall man inte heller förminska givandets glädje. För den

vill jag ännu tro att den finns! Och mottagandets glädje också, förstås. 

Den kanske också ännu finns? 

Även om jag ibland får känslan att det på många håll kan vara som i artikeln:

"Där sitter vi och öppnar julklappar, sliter i pappren, noterar prylarna och 

fortsätter till nästa paket. Glädjen drunknar i varorna, planeten slits och 

begäret mättas. För stunden, för efter jul är det rea och varumärkena trycker ut nya 

telefonmodeller och klädtrender. 

Plötsligt vill vi ha något annat än det vi nyss gladdes över.

Om ens det förresten, som liten var jag mest sur över saker jag inte fick, 

snarare än glad över det jag fick."

Nu verkar det ju som om min familj på något märkligt sätt ändå fått en 

"anspråkslöshets-gen" som liksom skyddat oss från större besvikelser. 

Jag har släktingar som alltid, då jag frågar dem vad de vill ha

till julklapp, svarar att de inget behöver, de är nöjda med att få komma och 

äta julmiddag med oss, de vill faktiskt inget ha. Själv vet jag att jag otaliga gånger under

årens lopp svarat; "snälla barn", då mina ungar frågat vad jag vill ha till julklapp. 

Kanske snäppet frustrerande om man ändå skulle vilja ge något?

De som artigt avböjt från julklapps-önskemål är inte sådana som på något

sätt skulle ha lyckats med konststycket att redan samla på sig allt. 

De har absolut inte allt, men de saknar däremot inget. 

Och på något plan tror jag att det är där lycka och tillfredsställelse bor. 

I förmågan att njuta av det man har. Att släppa behovet av att ständigt ha, 

få eller skaffa mer skapar någon form av lugn. 

Och lugn, det har mitt lilla bantning av julen gett mig. Än så länge i alla fall. 

Jag har stundvisa tvivel - dessa "kalla fötter" - på att det verkligen blir "rätt" julstämning då 

jag så radikalt ändå skruvat ner på sk måsten och också helt

kallt strukit bort en del grejer. Främst från julbordet. 

Med spänning väntar jag på den reaktionen årets julbord

kommer att åstadkomma. 

Är jag för radikal i min förenkling av julen, eller blir det

ett välkommet nytänk? 

Återstår att se....