NY PRESIDENT OCH KAOS I LIGHTROOM


 Efter tolv år av president Sauli Niinistö blev det dags att byta ut honom. Hade man frågat
det finska folket så hade han säkert kunnat sitta ett sex-års mandat till, men lagen här i vårt
avlånga land är sådan att man bara kan sitta två perioder á sex år och sedan är det läge att ge
stafettpinnen vidare. Vi hade två bra kandidater till andra omgången, och ett historiskt jämnt val. 
Skulle inte den ena, Pekka Haavisto, hört till en sexuell minoritet så skulle han förmodligen 
tagit hem jobbet som president. Nu skiljde det knappa hundratusen röster mellan kandidaterna och 
när man ser hur folket har röstat så är det främst i "bibelbältet" i Österbotten (som av religiösa skäl har 
svårt för homosexualitet) och i vissa delar av den konservativa landsbygden (som av just konservativa
tankar har svårt att rösta på en homosexuell) som rösterna delat på sig.  
Det är tragiskt att det fortfarande 2024 är så. 
Det kanske inte var just den enda orsaken, kanske också det att han hör till de gröna 
som får en del att se rött. 
Kanske är de färgblinda??? Heh...
Nå, oberoende så fick vi nu en president från högersidan, 
Alexander Stubb, och även om han inte var mitt val, 
så kommer jag nog att sova gott även med honom som kapten på skutan Finland. 
Både Haavisto och Stubb är liberala, kunniga politiker, så inte så stor skillnad
för Finland vem som hade blivit vald av de två. 
Stubb är bara mer impulsiv medan jag personligen i en rätt så turbulent
världssituation hade önskat att få en mer eftertänksam ledare. 

*

Större turbulens i mitt själsliv skapade dock Lightroom. 
Lightroom som är hemmet för alla mina bilder. Och som jag är lite väl slapphänt med
att backup:a. Eller jag gör det, men rätt sällan. Och nu hände det som jag vet att många
säger att kommer att hända. Inte OM det kommer att hända utan NÄR. 
Skulle göra en uppdatering i programmet och brydde mig inte om att ladda ner en
sista backup innan uppdateringen för det tar sådan plats på hårdskivan. 
(visste ju att jag hade sparat en backup för inte sååå länge sedan). 

Men så skulle jag då öppna Lightroom på nytt efter uppdateringen och...
...det visade sig att min senaste backup var "trasig". Gick inte att reparera. 
Så eftersom jag ändå på det sättet är lite noggrann så att jag alltid har de två senaste backup:na 
sparade så blev jag tvungen att ladda upp den föregående. Och den var från.....
.....sjätte december i fjol.

Med andra ord var alla mina bilder från över två månader puts väck. 
En del har jag sparat på andra filer i min dator, men de flesta är gone. 
Borta. Försvunna. 

Till all tur hade jag nu inte fotat något alldeles fantastiskt och oersättligt. 
Inga resor, inga once-in-your-lifetime-bilder, inga bröllop eller annat som är
lite utmanande att ta om. 
(och då jag fotar åt andra så sparar jag också originalen direkt på extern hårdskiva, 
nu var det bara mina privata just-for-fun bilder som försvann). 

Så ingen katastrof direkt, mest bara att det harmar.
Och en bra påminnelse att sådant här sker. 
Som sagt inte om utan när. 

Nu var det min tur. 
Och ja - jag har nu uppdaterat hur ofta jag skall säkerhetskopiera. 









NÄSTAN EN HALV LIVSTID



Jag måste börja med att erkänna en sak. Jag är inte speciellt romantisk av mig. 
Ändå känner jag en alldeles speciell romantisk vibration i luften just i dag. 
Idag, för 35 år sedan sade jag ett alldeles speciellt JA i en medeltida kyrka.
Utan en aning om vad som komma skulle. Och visst har det kommit en hel
del under dessa år. Ett par barn, en massa husprojekt, en separation som efter ett par år
blev en återförening och som det är nu en djup och innerlig kärlek-vänskap-totaltillit. 
Jag älskar att vakna, stiga upp och när jag öppnar sovrumsdörren höra ett glatt Godmorgon!
(en av oss är mer morgonpigg, om man säger så....)

Visst har vi haft våra ups and downs - vem har inte det under 35 år? 
Men nu finns det samma lugn som i en vintervit skog eller i en stilla sommarkväll vid havet. 

 

Låter det tråkigt? Inte alls - det är ett skönt lugn som jag uppskattar varje dag faktiskt. 
Jag kanske, som jag sade, inte är den mest romantiska människan på jorden, men 
jag fattar ju att vara glad och oerhört tacksam över all den kärlek jag fått till mig under mitt liv. 
På finska finns ett uttryck att man blivit hållen "som en blomma i handen", det vill säga
att ingen velat en illa, klämma åt, eller krossa en.  
Har bara mött ett ömt, snällt, respekterande och 
kärleksfullt bemötande av de personer som betytt mest i livet. 
Vilket jag bär i mitt hjärta hela tiden. 

*

Igår var jag med hela familjen och tittade på den fantastiska berättelsen om
Stormskärs Maja. Den åländska tonårsflickan som i medlet av 1800-talet mot sin vilja
blev bortgift till en fattig bondpojke utan jord att ärva. Men hur de, där ute på ett ödsligt
skär i den åländska ytterskärgården blev lyckliga, mötte motgångar, men övervann dem. 

Om det bara finns en chans att se filmen så gör det. Den är vacker, berörande och 
baserar sig ju på en sann berättelse. Och musiken. Så vacker. 
Musiken komponerad av Lasse Mårtensson 1977 (tror jag). Lasse Mårtensson var 
en strålande tolkare av hav och skärgård i musikens tecken. 
Och den här nytolkningen är guld! Musiken, orden - allt! 


*

Min länk till Åland är från mina barn- och ungdomssomrar då jag och min familj 
alltid var där. Under många år hyrde vi samma stuga på en ö mitt i havet mellan Åland och 
Finland. Sista sommaren jag var där var sommaren då jag på våren hade träffat
mannen som jag skulle komma att gifta mig med. Jag hade haft en arbetsdryg vår
och försommar och när jag hade ett par veckor ledigt smet jag iväg till
vår Ålands-stuga. Mannen "hotade" med att komma efter mig med flyg. 
- Jep, jep, svarade jag! Ses i augusti! 
Och så vinkade jag av honom och styrde bilen mot Ålandsfärjan - m/s Gudingen hette den. 
Och den verkar tuffa på än mellan öarna i den Åländska skärgården. 

En eftermiddag när jag hade varit i bastun och stod vid stranden och sköljde schampot 
ur håret så snurrade en Cessna ettrigt över viken, och inte mycket senare gled det lilla
flygplanet in i viken och lade till vid vårt båthus, där mellan lilla roddbåten och 
den något större inombordaren. Och min tanke var - är det här på riktigt? 

Men ja, det var det. Han som skulle bli min man hade övertalat (och förmodligen betalat) en
kompis med flygcertifikat att "kasta honom till Åland" och resten är som sagt historia. 

Historien hade med största sannolikhet slutat på samma sätt även om denna lilla
flygplansincident aldrig skett, men det är ju onekligen en bra story! 
Hade nämligen redan på midsommaren innan insett (vi firade helgen på olika håll) 
att det var dumt val av mig. För kände hela midsommaren att jag var på "fel plats". 

Så ja, en liten lovestory så här Korallbröllopsdagen till ära. 



Och nu har jag varit bra mycket mer romantisk än jag brukar vara. 
Måste vara filmen Stormskärs Majas fel....
Heh! 







FINASTE LILLA HÖSTCYKLAMEN

 


Nu kickade den in. Vintertröttheten. 
Både mentalt och fysiskt. Fysiskt mest för att jag åkt på halsfluss, 
men den mentala biten är på nåt sätt jobbigare för den är så 
återkommande varje år den här tiden. Värst är det dagar som
de som varit rådande nu ett tag. Mulna, mörka dagar, kring noll grader. 
Det är bara fult och råkallt och halt. 

Nog klagat! 

På mitt soffbord har jag en liten fin höstcyklamenknöl som 
legat där på sitt fat sedan oktober och från slutet av november 
levererat blomma efter blomma. Den är så outtröttlig så jag skäms
nästan lite över att vara så vinternegativ själv. 

Känns vääääääldigt långt till vår och det där med att så och
plantera ut sommarblommor, och ändå är det det jag tänker på. 
Lika knasigt att fundera och planera det nu som om man skulle börja
planera julen i augusti. Men jag vill. Drömma mig till sommaren. 
Lite grann i alla fall. 

Aldrig bläddrar jag lika ivrigt i trädgårdsböcker som under
dessa oxveckor i januari och februari. 
 Det är något med detta dagdrömmande som är så skönt. 
I dessa drömmar finns inga ogräs, eller larvangrepp. 
Inte sniglar heller. Eller störtregn. 
Till och med komposten doftar gott. 

Kanske det egentligen är ganska skönt att befinna sig i den 
där drömbubblan ett tag? 
Tror jag gör det. 






VINTERMAT AV EN FUL FISK


Det hade varit kallt rätt länge och jag hade varit sjuk en tid
men var redan på bättringen, men inte så att jag kunde gå till skolan. 
Istället fick jag följa med min mamma till hennes jobb och roa
mig med att stämpla med olika stämplar som fanns där på
kontoret och knåpa ihop långa halsband av gem. 
När vi skulle åka hem valde mamma bussen "åt fel håll", dvs in
mot centrum istället för hemåt strax utanför stan. 
- Vi skall till saluhallen och se om de har fått någon lake redan, sade hon. 

*

När jag igår stack mig in i en fiskbutik fick jag denna flashback till barndomen 
då jag såg de där fula, men ack så goda fiskarna ligga där i disken. 
Så idag blev det laksoppa hos oss. 
Jag minns inte hur den tillreddes då jag var barn, men det minns jag att det
kokades en slags buljong på fiskrenset och att levern stektes i rikligt med smör. 

Nu frågade fiskhandlaren om jag ville ha med huvudet och levern på den 
flådda laken. Tvekade en sekund innan jag nickade - Absolut! 
Mindes att jag i samband med en kurs på Svartå slott ätit en gudomligt god laksoppa
och då fått receptet, vart jag nu hade lagt det...?

Men jag hittade det! Och nu får det landa här på bloggen så att jag hittar det
nästa gång jag blir sugen på laksoppa. För det här blir bara så galet gott! 

Lite pyssel med att fixa till en egen consommé, eller mer rejält - egen fiskbuljong. 
Men det steget är alla gånger värt att ta istället för att ta till fiskbuljongtärningen. 

Så här gör man: 

(Be att de flår laken i butiken för det kräver lite övning och en del styrka 
att få den flådd. Man kan också be att de filear den, men be att få med 
huvud, ryggraden och levern). 

Köp hem en rejäl lake - räcker för 4 pers
Eller ta två mindre - den här soppan vill man inte skall ta slut för tidigt! 

Jag valde att filea fisken själv - kunde ha blivit bättre att låta proffsen göra det, 
men det gick. Och i soppan ser ju ingen hur undermåligt jag behärskar fileringskniven...heh! 

Finbitarna, som jag skurit i munsbits stora bitar 
läggs åt sidan i kylskåpet, liksom lak-levern i väntan på själva sopp-kokandet. 
Skölj både levern och fiskrenset väl i kallt vatten. 

Sedan börjar vi med att laga consommén. 

Skala och hacka grovt 1 lök
Dela också grovt 1 fänkål

Fräs dessa i en kastrull i smör och lägg efter ett par minuter i
fiskhuvudet och ryggraden. Renset liksom. 
Fräs ännu ett par minuter. 

Häll över ca 3 dl vitvin och låt puttra någon minut. 
Häll sedan på kallt vatten så att fisken/grönsakerna täcks helt. 
Ha i några (jag hade i åtta, ish) vitpepparkorn och ett
lagerblad. Låt allt koka upp, sänk sedan värmen och låt sjuda
på låg värme i en timme ungefär. 
Sila bort allt och låt den färdiga consommén stå i sin kastrull tills 
du börjar med själva soppan. Den här smakar inte så mycket än men salta inte
i det här skedet. 

När du är redo att börja tillreda själva soppan så skalar du potatisen
 (hade i 6 normalstora potatisar) 
och skär i skivor eller bitar - smaksak. 
Skala och skär en lök i små bitar. 
Fräs både lök och den råa potatisen i en rejäl klick smör någon minut. 
Häll på ett par dl vitt vin och låt koka en stund innan du häller på 
consommén. Hacka en kruka dill och ha i den också. 
Låt allt koka tills potatisen är mjuk. 
Häll i ca 4 dl grädde och låt koka vidare ännu ca 10 minuter. 

Under tiden kan man börja steka levern i ganska rejält med smör
i en stekpanna så att den får en fin stekyta. Krydda med salt och peppar
Sänk värmen och låt levern eftermogna i låg värme så den inte blir torr. 

Jag serverar själva levern skuren i tunna skivor på mörkt bröd, det finns ju 
de som inte känner sig helt bekväma med att äta lever så sätter inte det i soppan. 
Vill man däremot utmana sig själv (eller sina barn) att smaka på lever så är
lak-lever kanske det bästa att börja med! Mycket mild smak och ser mest
ut som hönsfilé. Och har nästan samma konsistens, fast mjukare. Inte så trådigt. 

När soppan kokat ett tag med grädden tillsatt så häller man fisken i. 
Lake tar lite längre tid än andra fiskar att bli klar, men som den torskfisk den är
så håller den ihop bra. Nu smakar man av soppan med salt och vitpeppar. 
Det är just det som gör den här soppan så god att den är så "ren" i smaken. 
Inte en massa kryddblandningar hit och dit. 
Å andra sidan är det väldigt få saker som inte blir goda om det tillreds med
smör och grädde. Den här soppan är som bomull för gommen. 

Lite pyssel, men så värt det! 

Och en alldeles ypperlig rätt när man vill ge den där vintermaten en liten eloge. 

Lake fiskas enligt tradition mest på vintern. Det är en torskfisk som vill leva i 
kalla vatten och därför är bottenlevande största delen av sitt liv. Den är också den
enda torskfisk som lever i sötvatten. Men så här på vintern så stiger den 
upp, nästan till ytan för att leka. Och är därför enklare att fiska än under andra årstider. 

Nu är jag så mätt, så nöjd och har både delat med mig och sparat för mig själv
det godaste receptet på laksoppa jag vet. 


EN KLAPP PÅ AXELN


Jäklar vad man kan få känna sig som den präktigaste husmodern ibland. 
Och då måste man ju få klappa sig själv på axeln lite och hälla upp ett glas vin åt sig. 
Det tycker jag! 

Har under några dagar nu haft ett alldeles fasligt städ-behov. Så där som förr, då 
innan klimakteriet, när hormonerna satt igång och ens reptilhjärna sade åt en att 
börja boa och ha sig - denna månad igen. 

Nu händer det här ju inte så regelbundet och per automatik numera så 
när den där städivern och ordningsglöden kickar in är det bara att 
utnyttja det - gudarna vet när det händer nästa gång. 

Det började redan i veckan på jobbet då jag rensade upp bland all mappar 
på min dator och fixade till ett rent arkiv inför det nya arbetsåret. 
Det är rentav barnsligt skönt att få det rensat på hårdskivan. 

Hemma då? 
Nu är det ju inte några större stordåd som jag åstadkommit, det måste medges, 
men jäklar vad skönt det är att få kyl och frys, skafferi och alla matlager 
rensade och checkade så det inte ligger en massa överårigt och dräller i skåpen. 

Vi lever i oroliga tider, och myndigheterna uppmanar att man skall ha
ett "nödförråd" så man klarar sig i 72 timmar om nåt skulle hända. Man får ju hoppas
att det aldrig börjar regna bomber i nacken på en - bara tanken känns absurd! 
Men det finns onekligen en del annat som talar för att ha lite extra i skafferiet. 
Det kan vara snöyra - som nu - eller så kan det vara sträng kyla - som det varit
här och tex frös mina bildörrar fast. Och även om jag nu bara har någon 
kilometer till matbutiken så är en sådan promenad i -20 °C inget jag direkt 
ser fram emot. Eller så kan man bli sjuk. Bara en rejäl influensa eller magsjuka
och tanken på att behöva lämna hemmet är inte direkt lockande. 

Okej, vid det sistnämnda är kanske inte mat heller det första man tänker på. 

Till min glädje fanns det inte mycket som direkt måste slängas. Lite torkade
örter som jag inte ens kunde dofta mig till vad det var, än mindre att de skulle till-
föra något till maträtten om jag skulle använda dem. 
Lite linser vars bäst före datum var - krhmmm - länge sedan. 
Även om jag inte är nitisk med det där bäst före-datumet så har även jag mina gränser. 
Har en del mjöl som bör användas upp asap. Jag är en sådan där som blir ivrig
brödbakare en tid. Sedan svalnar intresset, och jag har kanske hunnit bunkra upp lite
väl mycket mjöl. Så ja, det blir att baka här snarast. Inser jag. 

Uppenbarligen verkar jag vara glad i att köpa hem olivoljor. I fina flaskor. 
Men sååå mycket olivolja går det inte åt hos oss. Tyvärr blev det att kassera ett
par halva flaskor av dyrgripen. De doftade inte speciellt dyrt längre, om man säger så. 

Men summasummarum så blev det inte så mycket som hamnade i soporna. 
Vilket ju är bra, för vem vill egentligen slänga mat? Ingen. 
Men nu är matförråden uppdaterade och städade och det känns så 
himla präktigt och skönt! 

Skål!