INTE SÅ MYCKET FÖR PEPPARKAKOR


 Oj, det blev lite boudoir-stämning över den bilden, 
fast det bara är en enkel kökshandduk och hemlagade godis som
det föreställer. Men visst är det lite lyxig "sammet och konfekt"-stämning
över det hela? 

Men det är alltså mycket enkla julgodis.
Tre ingredienser, enkelt att få till och så är de ju så vackra! 

Jag har för om åren gjort motsvarande med andra smaker, men i år blev det med pepparkaka.
Dels för att mitt förhållande till pepparkaka är lite tudelad. Älskar doften av pepparkaka och
kan gott äta av degen, men just pepparkakan som sådan är...njah! 

Men här är det nästan som att äta en chokladpralin som smakar pepparkaksdeg, 
fast inte så skarpt utan mer som en hint bara. 
Vad skall jag babbla här. 
Här kommer receptet: 

200 g pepparkakor
(jag tog Annas (tunna) pepparkakor som 
är enkla att mosa till smulor) 
ca 100 g Philadephiaost. 
150-200 g vit choklad + några bitar mörk choklad
(eller mjölk- eller mörkchoklad, precis som man vill) 
1 pepparkaka smulad till dekoration

Smula pepparkakorna så fint det går. Tillsätt philadelphiaosten, börja med 
knappa 100 g och arbeta ihop en slags lite torr deg. Tillsätt ost tills degen hålls ihop 
då man kramar den till en boll. 
Rulla bollar, av den här satsen blir det ca 15 praliner. 
Lägg bollarna på ett fat och ställ svalt medan du smälter 
chokladen över vattenbad. 

Jag brukar använda lite mer choklad än i receptet, det går enklare att doppa de 
där sista bollarna då, och det som blir över kan man ju spritsa ut i olika former
till senare bruk (eller bara äta upp det...;))

När chokladen har smultit så sticker jag en tandpetare/grillpinne i 
bollen. Doppar den i smält choklad, låter rinna av lite och sätter dem 
på ett tallrik. Dekorera med tunna strimlor av en annan choklad, 
och eller lite fint smulad pepparkaka. 
Sätt dem i kyl, eller för ut, för att svalna. 

Precis lagom för en som inte är så mycket för pepparkakor men 
ändå vill ha lite av det till jul! 




EN VECKA TILL JUL


Det är fantastiskt vackert därute. Snö på alla träd, meterhöga vita gnistrande högar av kritvit snö. 
Som ett riktigt julkort är allt. 
Kölden kniper så där lagom i kinderna och snön knarrar under stegen. 
Kan det bli vackrare en vecka innan jul? 

Knappast. 
Tyvärr har det utlovats några varma plusdagar med regn, så få se hur julen ser ut
så där ur väderperspektiv. 
Men oberoende om det vackra därute får sig en törn av ett varmt vädergudsandetag
så blir det jul ändå. Sällan, om aldrig, har jag förberett julen så lite som i år. 

I år har jag tänkt stiga ett steg tillbaka och låta resten av familjen ta mer plats. 
Heh, det låter nu som om jag varit ett riktigt köksmonster men det har bara blivit så
att jag ensam ordnat julmiddagarna sedan jag var typ 25 år - och det är Något Litet År 
sedan dess och ja, jag är en estet, en wanna-be-gourmand och lite av en perfektionist. 
Inte så att min värld rasar samman om inte allt är perfekt, men att det är bra att 
sträva ditåt i alla fall och om jag själv är den som håller i trådarna så vet jag vem som 
man kan "skylla på" om det inte blir som man tänkt sig. Sedan är jag begåvad med
en familj som inte har fullt samma krav på perfektion, så även om det minsann
inte alltid blivit som jag planerat så har alla ändå varit sådär lagom hänförda, glada, 
nöjda och mätta. Kanske just därför har ingen heller ställt sig på julbarrikaden och 
krävt att få ta över? 

Inte förrän i år. 
Och inte har någon krävt nu heller, men vid något skede blev det bara så 
att vi faktiskt för första gången någonsin delade in vem som gör vad. 
Tycker det är allmänt töntigt att dela in saker i manligt och kvinnligt, men tror nog att 
det faktum att min familj utöver mig själv består av typer av manligt kön spelar en viss roll att
julförberedelserna har landat på mitt bord sedan år ett.  


Julmaten har under de senaste åren diskuterats, och under årens lopp också uppdaterats, 
endel har kommit istället, och annat tagits bort. Ändå har det 
av inbiten vana blivit jag som stått i köket och svetsat ihop julmiddagen. 
Väntar med spänning på hur det blir i år. Min något spontana förstfödde
vill tillreda förrätten. Och han är en mycket bra kock, det är han verkligen. 
Något spontan som han är gissar jag på att han går till matbutiken på julafton
och glömmer häften av vad han skall ha och kollar sedan i vårt kylskåp om där finns
något man kan ersätta något med. Det är så han funkar - och det brukar bli bra! 
Missförstå mig rätt, jag avundas lite hans förmåga att trolla fram smakliga
saker av vad det nu råkar finnas. Jag vill gärna ha det betydligt mer välplanerat. 
Även om det kanske inte riktigt verkar så, eftersom vi är så olika typers kockar, så
trivs vi ändå överraskande bra tillsammans i samma kök. 
Kanske vi kompenserar varandra? 

Gubben kockar alltid hellre än väl och det är samtliga familjemedlemmars
gemensamma önskan att han håller sig borta från köket om han inte vill ta
sig an disken. Vilket han i och för sig gärna gör. Han gillar att diska nämligen. 
Och den andra sonen då? Nå, hans egentliga matintresse ligger lite i sin 
vagga än och får kanske växa till sig och bli lite mer finslipad innan ansvaret 
för en julmiddag landar i hans famn. 
Men imponerad som han är av sin storebrors (obs! inte sin mors, hahaha!) 
kok-konst tar det nog också fart småningom. 

I morgon kör jag nog igång med lite julmats-kockerier. 
Vi får se vad det blir av det. 

SÅ VART DET SNÖ


 Av olika orsaker blir det nu så att jag postar här en bild från balkongen 
två gånger efter varandra. 
Av den enkla orsaken att det är ungefär så långt jag rört mig den senaste veckan. 

Var visserligen med mina kolleger på jullunch till en mycket trevlig restaurang, 
med en omgivning som sakta fylldes med snötyngda träd. 
Men hade inte kameran med mig. Och är fånigt dålig på att fota med mobilen. 
Men snö var det, vackert var det. 
Och så har det hållit på, träden har dag för dag blivit alltmer snötyngda. 
Och glad och tacksam är jag att jag inte har mer att skotta än bilplatsen. 
Med en rygg som är ungefär lika stabil och stark som en daggmasks
och med en gubbe som är på resa i Ecuador så har det varit precis lagom utmaning. 

Blir knasig om jag inte får ordning på ryggen snart! 

Men om man frånser vissa praktiska utmaningar, så är det ju fantastiskt vackert nu. 
Må det hålla över jul, för vad är vackrare än vintervit natur? 
Här i huvudstaden har vi närmare 50 cm snö nu. 
I fjol hade vi denna tid 4 cm. 
Skall bli intressant attest hurudan snövinter det blir denna gång. 

Det som är avsevärt annorlunda är att i fjol så frös sjön till is innan snön kom,
men i år hann det knappt frysa alls innan det kom ett snölager på så mitt 
förnuft säger att isen i år måste vara mycket svagare än i fjol. 





SJÄLVSTÄNDIGHET OCH MINNEN


Finns det något mer finskt än granar, tallar och en insjö? 
Och en björk, fast så här vintertid är den lite - avskalad i sin framtoning.
Det här är utsikten från vår lägenhet, och en av de mest vägande skälen
till att det blev en lägenhet för vår del. Har inte ångrat en sekund! 
Och inte heller tröttnat på utsikten. Inte ens en smått grå decemberdag. 

Om ni undrar vad dessa streck på isen är, så hände något med isen då
pumpen som skall hålla vattnet öppet nere vid vinterbadsvaken intill vår strandbastu
startades. Dessa streck spred sig över hela sjön. Såg helt galet ut. Antagligen bildades det 
någon form av strömmar (?) som gjorde att det kom vatten upp på ytan. 
Isen är ännu alldeles flortunn. 


Det är Finlands självständighetsdag idag. Med tanke på vad som pågår i
Ukraina tror jag varenda kotte i Finland tänker lite mer på vad denna dag verkligen betyder
än man gjort annars? Vi har ju liksom också känt av den tokiga ryssen, om man säger så. 
Firar dagen ensam hemma, utan desto större riter. Har till och med lite 
vardagligt bestämt hem pizza, för det är ju så himmelens tråkigt att laga
mat åt sig själv. Så jag gör inte det. 

Däremot skickade lillungen en bild på hur de där i sitt gemensamma kök
med de andra hyresgästerna (det är ju några ungdomar som tillsammans hyr ett
egnahemshus) förbereder självständighetsdagsfirandet med risgrynsgröt, tända ljus,
filmen Okänd soldat (som sänts på TV varje sjätte december 
så länge jag kan minnas) och glögg. 

Glögg! 
Jag borde nog ha någon kvarglömd flaska från i fjol i något skåp. 
Och visst fanns det! Och så gräver jag fram mitt glögg-glas, 
tar det med ut på balkongen och tittar en stund på det där, 
i denna tappning något urbana national-landskapet. 



Lite motstridigt med tanke på mitt förra inlägg då jag osade på om all världens onödiga
prylar här i världen så inser jag att det nog sitter starka minnen i grejer också. 
Min glöggmugg - finns bara en kvar av ursprungliga sex stycken - är en kär
julpryl. Eller kanske mer vinterpryl, för jag dricker gärna en vin chaud från den
under kalla vintermånader. Det måste ha varit i början av 1990-talet, för jag hade redan 
ett eget hem, ett nybyggt stort hus som var lite tomt på grejer. Jag var med min
mamma till ett köpcentrum här i Esbo, numera ganska nära där jag bor. 
Minns min hänryckning och totala förälskelse då jag såg dessa glögg-glas. 

 

Min mamma tyckte väl att jag inte skulle köpa dem just då och där - kanske hon insåg en
potentiell julklappskandidat i dem, men jag ville ha dem
nu-nu. Som NU-NU. Kanske representerade de den lite gammaldags stilen som 
då hade börjat utkristalliseras att bli min stil, och som jag inte någonsin kom att överge helt. 
Med åren har den kanske blivit mer rustik, mer raklinjad, men lite snirkligt kan man behöva? 

Glaset är flortunt, som isen på sjön, så det är nog försvarbart att 
fem av dessa har gått ett tragiskt öde till mötes, men än finns ett glas kvar. 
Och med den en hel del minnen från trettio år. 
Sparade rätt länge metallkopparna, med den fåfänga tanken att jag skulle
hitta glas som passar, men det gjorde jag aldrig och så vid någon flytt insåg jag 
att de nog inte längre skall fylla mina skåp. Så kvar blev denna ensamma. 

 Den må vara udda, men bär på en massa jul- och vinterminnen. 
Undrar om inte den spökat på både ett och annat foto här i bloggen under årens lopp. 

Nu skall jag ta och fylla på mitt glögg-glas, sätta mig i det där soffhörnet
och glo på någon film. Blir inte en krigsfilm - jag har minsann sett på 
Okänd soldat i mina dar, men på det sättet kan jag tycka att det är bra att den
sänds i repris, för det finns alltid nya generationer som behöver bli 
påminda om vilket elände krig är, vilken uppoffring de som måste
försvara sitt land gör. De skall aldrig glömmas bort. 

Slava Ukraini! 

ANDRA ADVENT


Det är förmiddag, andra adventssöndagen, och jag tassar ännu omkring i min pyjamas. 
Ingen bråttom någonstans. 
Ute faller det små snöflingor. 
Hyacinterna har slagit ut och fyller hela hemmet med en
svag doft av jul. Jag tänder mina adventsljus och sätter på lite julmusik,
den där samma som jag kört med hela veckan nu. 
Stilla pianoklinkande i bakgrunden. 
Inga ord, inget tjo och tjim - de sångerna kommer väl sedan närmare
självaste julen. Antar jag? 

I morgon skall jag åka efter den sista julklappen från ett av postens
utlämningsställen. Det är en bok om sjöfåglar till gubben. 
Även de övriga julklapparna har jag i år skaffat via nätet för att jag
för varje år avskyr mer och mer julkommersen i butikerna. Stora köp-
center har jag undvikit redan i många, många år. 
De ger mig helt enkelt ångest. 

Att julen närmar sig märks på att paketen man beställt landar i 
postutlämningställen lite här och där. Allt längre bort. 
Och ett av mina paket skulle jag hämta ut på en post i samband med en
återanvändningscentral - Finlands största faktiskt. Läser på deras sida att 
den är totalt 7000 m2, av vilka 3000 m2 är själva butiksytan. 
Vilket betyder att där finns 4000 m2 lagerutrymme där grejer är lagrade på varandra,
tätt, tätt. Ganska så tätt, tätt är det också i butiken. 

Missförstå mig rätt, jag tycker det är fantastiskt att man återanvänder och att 
någons "skrot" är någon annans "skatt", men den mängden grejer, som någon
vill bli av med är hisnande! Och det ger mig nog ångest det med. 

Nu är ju säkert hälften av mina möbler här hemma gamla och grabbarna mina
har minsann under sina studie-budjet-år frekvent besökt återvinningscentraler. 
Isynnerhet min äldre som bodde i en studentby - granne till en annan 
stor återvinningscentral - hade nog alla möbler utom sängen från den platsen. 

Så återanvändning är bra! 

Ändå blev jag överraskad över min starka reaktion över mängden
grejer. Allt kan ju inte hitta ett nytt hem, en människa som vill ha just
det där härliga semesterminnet från Mallorca 1976? 
Hittar en artikel om dessa återanvändningscentraler, och det besannar mina
tankar. Av allt det som hämtas till dessa centraler är det bara dryga hälften som 
är "helt och rent" nog att ens komma till försäljning. Hur mycket som 
förblir osålt och på det sättet ändå till slut hamnar på soptippen hittar jag inga uppgifter om. 

Men specifikt denna central besöks av i snitt tusen (!!!) personer per dag. 
Både sådana som hämtar grejer dit och sådana som köper grejer därifrån. 
Så behovet av en sådan central är ju obestridbar. 

Ändå blir jag beklämd över denna mängd grejer! 
Och allt detta har redan en gång stått i en butik och pockat på att bli
uppköpt. Läser vidare; varje år säljs det i dessa butiker (i huvudstadsregionen finns
det sju butiker) 2,7 miljoner grejer. Utöver det doneras det 1,4 miljoner prylar. 
Varje år. 

Tänk!