SÖTT EFTERÅT...

Vi hänger kvar ett tag i midsommarstämningar ännu. 

Middagen dukades upp på glasverandan för busvädret utanför bjöd

ju inte direkt på hurra-rop om att sitta ute i pergolan.

Tydligen blev det tema-orange, fast det absolut inte var planerat av 

några som helst inblandade.

Så kan det gå ibland.

Orange är en varm färg i den övrigt kylslagna midsommaren...

Tyckte riktigt synd om alla midsommarfirare ute i stugor och kojor.

Nästan sju veckor av värmebölja, så några midsommardagar med kyla 

och regn, och så nu värmebölja igen! 

Ja, ja...orättvis är världen!  

Men det var inte alls vädret jag skulle prata om utan efterrätter! 

Jag är inte alls något kakmonster eller ens en sockerråtta, men

något i receptet av den här efterrätten tilltalade mig.

Måste ha varit moroten, osten, och knäckebrödet...

Haha...

CHEESECAKE - WANNA - BE

Till 6 personer

TOPPING

40 g knäckebröd

0,5 dl pumpakärnor

0,5 dl mandel hackad 

(jag böt ut det till andra nötter - gillar inte mandelsmaken så värst)

1 tsk bortlade kardemummakärnor

1 msk smör

2 msk flytande honung

1 krm flingsalt

MOROTSMARMELAD

250 g morötter

1/2 citron, finrivet skal och saft

1 dl vatten

2,5 dl syltsocker

FÄRSKOSTKRÄM

200 g färskost (typ Philadelphia

2 dl vispgrädde

1 tsk vaniljsoker

Börja med MARMELADEN:

Skala och finriv morötter

Blanda morötter och citron med vatten och syltsocker 

och låt koka utan lock ca 10 minuter.

Häll marmeladen i varma, rena glasburkar.

Den här marmeladen är riktigt god till annat också! 

Sedan till TOPPINGEN:

Krossa knäckebrödet och blanda med pumpakärnor, mandel (nötter) 

och kardemumma. Stek stulet i smör och honung med lite salt

någon minut bara. Strö ut på ett fat, eller en plåt och låt svalna.

Och sist FÄRSKOSTKRÄMEN:

Vispa färskosten fluffig med grädde och vaniljsocker.

Enkelt eller hur?

Sedan är det bara att skeda upp lite marmelad på botten av ett glas,

så på med ett lager färskostvisp och högt på toppen lite crunch.

Så rackans gott! 

MINGELMAT...

En älskar rårakor. Det är bara så.

När jag sedan snubblade över det här receptet på nätet så tänkte jag

att dessa måste jag bara testa på någon gång.

Den gången var nu på midsommar! 

Och eftersom jag är en mästare på att tappa bort anteckningarna

på diverse riktigt goda receptfynd, så har jag valt att 

samla dem här i bloggen. 

Så jag - och kanske någon annan - kan ha glädje av det en annan gång.

*

Till ca 15 stycken sötpotatisflarn behöver du:

1 stor batat (sötpotatis) eller ett par mindre - ca 300 g

1 ägg

1 tsk salt

Olja till fritering

Skala och riv bataten grovt.

Krama ur överflödig vätska ur den rivna bataten och 

blanda det sedan med ägg och salt.

Skeda upp matskedsstora, eller hur små/stora du vill ha små högar som du

kramar ur och sedan plattar till med tex en stekspade. 

Värm upp 2-3 dl olja i en kastrull och fritera två eller tre batatplättar åt gången.

Jag friterade dem ett par minuter/ sida.

Låt rinna av på hushållspapper.

Man får lite känna efter hur länge de skall friteras för att bli lagom krispiga.

När batatflarnen svalnat lite kan man klicka på lite majonäs. 

Jag använde mig av en sprits för att få det lagom på flarnen, 

som i mitt fall var lite olika stora...

Toppa med löjrom (eller som jag då med svart tångkaviar) 

och en liten vippa med dill.

*

Inget nytt under solen kan man tycka, men

något med kombinationen krispig, lite söt batat,

krämig majonäs och salt kaviar fick mina och gästernas

smaklökar att spinna lite grann.

Lite pyssel att fritera flarnen - men så värt besväret! 

MIDSOMMAR I STAN...

Eftersom sönerna invaderat skärgården, eller nå kanske inte hela skärgården, men

åtminstone den lilla pluttedel som jag liksom lite regerar över så

måste jag som en person i midsommarexil hitta på något annat. 

Sopade ihop några andra släktingar som var kvar i stan - av olika orsaker - 

och snurrade ihop lite mat. 

Det blev en riktigt trevlig liten meny. Recepten kommer sedan i ett annat inlägg. 

Lite otippat blev årets midsommar-tema "orange". 

Hade planerat laga en förrätt av batatflarn och en efterrätt med morot. Att sedan

gubben helt ovetande om mina mat-planer tassade iväg och köpte orange rosor,

och min bror hämtade en flaska "orange" skumpa var allt bara en ren tillfällighet.

Orange is the new black, liksom...

Eftersom jag, med mina 50+ år, ändå var den som drog ner medelåldern bland 

matgästerna hade jag valt ut en spellista från Spotify med sommarmusik från

50-talet +/-. 

Det var skoj att se hur musiken väckte barndoms- och ungdomsminnen till

liv hos dem runt matbordet. 

Satt där och lyssnade på diskussionerna, berättelserna som minnena väckte,

och funderade på när vändningen sker. När börjar man se mer bakåt än framåt

i tiden? När börjar man mer minnas det som var än drömma om det som skall komma?

Är det ett tecken på att åldras? Att svunnen tid är med närvarande än

framtiden de stunder man inte är i nuet?

Själv skall jag minsann satsa på nuet, just nu.

Det är midsommardag, solen skiner och ja...det är så fint...just nu. 

DEN FAGRA MIDSOMMAREN...

Ja, haha...hur fager den nu sen varit i år - någonstans i landet - kan man undra. 

Vecka efter vecka har vi alla kunnat njuta av underbara varma - för att inte säga heta - 

dagar med nästan ständigt solsken hela tiden. 

Sommarhetta-älskarna har suckat av hänförelse, andra har redan lite börjat sakna regn

för att lindra den otroliga torkan. 

Nu har vi fått lite regn. Midsommareldarna kunde tändas så just den biten fixade moder natur.

Att hon sedan lite tog i och skapade alla tiders midsommarstorm också, det var ju kanske

ja..att ta i. Många hade kunnat vara utan den, kan jag tro? 

För egen del blev det (igen) en midsommar i stan, då båda sönerna med kompisar

invaderade stugan där vid havet. 

Den här bilden tog jag då jag var där senast. Underbara spegelblanka sommarmorgnar var det då.

Nu har sommarstormen brakat loss med full styrka, och bleke kan man nog glömma

oberoende var man firar sin midsommar i år i den här hörnan av världen.

Regn, storm och cirka 12 grader.

Det är midsommaren 2018 det.

Så på det sättet har texten ingen som helst koppling till bilderna i inlägget.

Helt fake news med andra ord...;)

Men midsommar har det varit. Jag har matat de (närvarande) mina till en sådan

matkoma att det kanske tar ett tag innan de känner ett behov att tassa till kylskåpet. 

Eftersom jag samtidigt i helgen hade ett litet uppdrag att fota matbilder till ett 

framtida projekt tyckte jag mig bestämt höra små förhoppningar viskas om att jag 

förhoppningsvis skulle få fler mat-foto-uppdrag. 

För det finns ju alltid någon frivillig som "måste offra sig" att 

efteråt käka upp maten som man fotograferat. 

Ja, ja...

Hur som helst.

I slott eller koja, i storm eller stiltje, i sol eller regn.

Ha alla en skön midsommar! 

OM SMÅ TING...

Det har hunnit bli sent när jag kommer fram till stugan. Skogen doftar annorlunda när

jag stiger ut ur bilen och släpper ut hunden. Det är torkan som gör det, 

torrt gräs och torra löv knastrar under mina fötter när jag konkar in mina kassar.

Stugan doftar som den skall, en varm, skön doft av trygghet och enkelhet. 

Lämnar dörren öppen och låter kvällsbrisen ta sig in. Vinddraget får några dammråttor

att ta sig en svängom längs golvet. 

Det är så stilla, så vilsamt. 

Ser mig omkring, på saker som jag valt att ha här, som tålmodigt väntar på

att dörren igen skall öppnas och släppa in havsluft och skogsdoft. 

Hur kommer det sig att just de här sakerna fått stanna kvar. Påskäggen på

väggen som hängt där så länge, de som kom till en påsk då jag glömt

allt påskpynt hemma. Tavlorna med sjöfågelplanscherna som jag hittade

i en liten, liten butik i Stockholm, de som jag så länge sökte efter. Det var en 

regnig och blåsig dag, och jag trodde knappt de skulle klara sig hela och 

torra till båten ens. Här hänger de nu, och jag blir glad varje gång jag ser dem.

Gränsanden i trä som jag haft i snart trettio år, köpte den i tiderna till en helt annan

spriskrans, i en helt annan stil. Den är en av de få föremål som jag brukar smeka

när jag går förbi. Den är så len. Ljusstaken som var bland det första jag 

någonsin köpte på nätet, halmhatten som är så luggsliten, men så bra att ha på

när man vill sitta i solen och läsa. 

Såna där enkla små föremål, ganska onödiga, nästan snudd på banala, men

jag skulle märka om någon av dem skulle vara borta.  

De har sina minnen, de bär sin berättelse.

Högst uppe på ett skåp har jag min smått makabra samling med naturfynd.

Kraniet av hjorten som antagligen hade gått ner sig genom isen, hittade den

en tidig vår på stranden. Fjädrarna efter tjäderhönan som gått en våldsam död till mötes,

fast hon blev nog mat för någon hungrig räv. Svanfjädrarna som låg kvar på stranden

efter ett häftigt slagsmål mellan två svanar. Havsörnens fjädrar som jag hittade

innan jag ens fick syn på den första örnen här. Och ugglefjädern som jag inte

har lyckats artbestämma. Minnen från så många promenader.

Skrinet som innehåller papper och pennor.

Om man någonsin skulle behöva det. 

Rita eller skriva på - så där som man gjorde förr.

Den där totalt onödiga Ledigt/Upptaget-skylten som hängt där i 

mer än ett decennium på dörren till bastun/duschen. Blir lite mer rostig för varje år. 

Någon vår kommer rosten att ha ätit upp hela skylten. Tills dess får den hänga där.

Den gamla näverkonten som numera döljer filtar och sockor, mössor och

vantar under sommarmånaderna - då de hoppeligen inte behövs. Inte så

ofta i alla fall. Dess yta är också så len av slitage att jag gärna låter handen

stanna vid den en extra stund. 

Vid minnet av tid som gått, av stunden som är.

Än hänger mina 'potatissäckar' tomma. 

Visst, jag flyttar över potatisen från sina färdiga plastpåsar till dessa

av tyg, som håller potatis mörkt och lagom torrt.  

Och ja, jag njuter varje gång jag tar potatis till maten från dessa

grova tygpåsar och slipper plasten. 

I sommar skall jag ta med dessa till torget och slippa 

plastpåsen helt. 

*

Under en tid har jag snusat på fenomenen minimalism, 

döstäda, optimalism, och andra motreaktioner mot överflödet som vi lever i. 

Kanske är det lätt för mig i den här åldern, med några steg över 50 att 

inte längre känna behov av att äga så mycket. 

Det är skönare att släppa taget än att ha begäret. 

Här på stugan blir det klart och konkret med hur lite man klarar sig, 

utan att tulla på hemtrevnad och det där som gör ett hem ombonat. 

Tänker på hur befriande skönt det är att samma utblåsta hönsägg fortfarande 

tillför min smak av estetik till stugan. Efter alla dessa år. 

Önskan att ha det fint omkring sig minskar inte med åren, 

eller ens med insikten om att konsumtionen måste minska radikalt. 

Det som gör skillnad är att bara ha sådant som man verkligen vill

ha och äga, som man vill stanna upp vid en liten sekund i sin vardag, 

bara för att låta handen vila på den lena ytan en stund, bara för att låta

blicken följa en vacker form, bara för att för en stund låta det återge ett minne. 

Sådant babbel idag.