I VÄNTAN PÅ RINNANDE VATTEN...

...så är läget fortfarande här ute i stugan på udden.

Nästa vecka skulle den efterlängtade rörmokaren dyka upp! 

Men tills det är det att spara på vattnet som man burit.

Jag delar ju mitt hitburna dricksvatten med växterna som minsann 

också behöver sin beskärda del vatten nu när det är så varmt. 

Så jag badar...i havet. Ja.

Det är i n t e varmt. Alls! 

Inte på något plan och inte speciellt skönt hur man än försöker tänka till.

Men efter att jag kärrat grus och grävt i betonghård mark 

och haft mig så är det ändå skönt att 

få tvätta av sig. 

Att solen skiner och havet nästan ligger stilla och nätt gör det lite mer...

...eller för att vara ärlig lite mindre, motbjudande! 

Och så finns det en liten grej till som möjligen kan "lyxa" till det en aning.

Och det är skärgårdstvål! 

På lördagen var jag i Ingå en sväng och råkade på det här. 

Nu är det så att jag ju slitit Ålands klippor under mina uppväxtsomrar och då minns jag 

att vi alltid hade en tvål som doftade tång och som löddrade så fint också i saltvatten.

Ingen aning längre vilken tvål det var! 

Det är knappast samma tvålleverantör, men åååh, bara att dofta på den här tvålen skickade mig i 

raketfart tillbaka till mina barndomssomrar.

Jag hade så tänkt hinna fixa en egen "havstvål" här under våren. Alltså en tvål som 

man med gott samvete kan ta med sig ut i havet, men jag har inte helt enkelt fått till det.

Men så hittar jag färdig tång-tvål som en lite extra bonus.

Tvålen är helt ekologisk och doftar så

där precis lagom lite, men ändå friskt och gott!

Doftar skärgård nog för att få mig lite nostalgisk.

Lyckad produkt - helt klart! 

Och korken ja, den är ju till för att hålla tvålen flytande förstås.

Och så kan man hänga upp den för att torka.

Har ju nu testat den i havsviken där vattnet är...kakakakakakakakalllt än,

och tvagningen minsann snabbt överstånden, men jag tror

absolut det här blir en favorit i sommar här ute på udden! 

(och ja, alltså...det här är inte reklam utan bara för att jag tycker att den här

tvålen verkade på riktigt bra!) 

Och så doftar den som somrar skall dofta! 

Och jag hittade den 

HÄR

om  någon undrar.

*

Och visst går det att tvätta sig i havet en solig maj-dag,

men onekligen kommer jag att uppskatta det rinnande (och varma)

vattnet när det väl är igång igen...

MORSDAGSGÅVAN...

...ni vet att ibland händer det att man får en liten ask med silke

och sammet och med något 

glimmande fint inuti.

Som levereras till morgonkaffet som serveras på sängkanten.

Gärna med en eller några ungar omkring en.

Rosor och liljor, kaka och bakelse.

Det är morsdag det.

Eller så kan det också vara så här:

Mitt i en skog, med havet som granne.

Med en kopp kaffe och en smörgås serverad på 

ett skärbräde och med en till hälften blommande kvist blåbärsris som blomma.

Dricker mitt kaffe och tuggar på smörgåsen.

Solen lyser genom tallstammarna och det hörs ett stilla brummande på håll.

Vad händer här?

Och ner för skogsvägen backar morsdagsgåvan som inte denna gång

är speciellt silkigt förpackad och inte är den speciellt glimmande och glittrande heller.

Men ååååååh, så efterlängtad! 

Tänk ja, att man kan bli så glad och lycklig över ett lass med grus?

Men man kan! 

Glad morsdag alla! 

DET SKÖNA GRÖNA...

...det är nästan lite banalt hur man kan bygga upp en sådan längtan 

efter det gröna under månader av vinter.

Men det här, hör ni, är en längtan längre än så! 

Äntligen, äntligen har jag hittat en plats där jag kan plantera flera

av mina absoluta favoritväxter.

Och en av dem är hasselört 

(Asarum europaeum)

Jag har länge, länge gillat denna lilla anspråkslösa

perenn alldeles speciellt bra, men har faktiskt aldrig hittat

en plats i någon av mina tidigare trädgårdar åt den.

Men nu när jag kavlat ärmarna och äntligen tänkt göra något åt och med

de moss- och gräsbevuxna bergsskrevorna här på udden, 

då plötsligt finns det en plats för denna

lilla sparsmakade snygging.

Så har ju några andra favoriter också krupit fram och hittat sin plats lite här och där.

det är så härligt med våren, när allt som vilat i sin vintervila kryper fram.

Nya växter, och övervintrade växter.

Trädgårdsmöbler som dammas av, trädgårdsredskap som plockas fram.

Varje år är det samma enkla, men helt underbara njutning.

*

Och så det där med att plötsligt hitta en plats för en 

favoritväxt i sin egen 'trädgård' ute i skärgården

Det är lite lycka det! 

EN KVÄLLSPROMENAD...

...vilka dagar det har varit! 

Viken har legat spegelblank och även här ute i skärgården

har det stundvis varit riktigt, riktigt varmt! 

Satt en god stund på förmiddagen i solen på sydsidan och läste.

Först åkte ponchon av. Sedan åkte ärmarna på tröjan upp och till

sist åkte tröjan av och jag satt där i bara linnet och  n j ö t !!!

Eftersom jag stulit mig en extra dag härute så roade jag mig med att

fortsätta riva grästuvor och mossa från bergskrevor som gett 

sig i backen på att inte släppa taget om urberget.

Ni skulle se mig! 

Eller egentligen är det faktiskt riktigt bra att ni inte gör det!

Efter fem dagar härute utan rinnande vatten - och nej jag

badar inte i havet. Inte än och absolut inte utan bastu.

Och bastu-ugnen, ja den är ju nu utplockad i väntan på rörmokaren.

Så ja, det skall vara en riktigt lyx att ställa sig i duschen i morgon.

Och så har jag dessutom frissa inbokad.

Lyx-Lyx-Lyx.

Så nu på kvällen tog jag en promenad och valde stigar där sannolikheten

att jag skulle stöta på någon annan tvåbent varelse som skulle bry sig är rätt så minimal.

Och det gjorde jag inte heller! 

Tur.

Hade varit besvärligt för hens eller deras nattsömn om de mött mig, menar jag.

Kände hur jag var lite extra frusen på vägen tillbaka till stugan och undrade om jag höll på att bli förkyld.

Men jag kände inte mig speciellt förkyld så där annars.

Men väl tillbaka i stugan kastade jag en blick i spegeln och där mötte jag ett nylle som glatt lyste

i samma nyanser som kvällssolen därute.

Mitt vinterbleka jag hade helt enkelt fått en järndos av skärisol och jag hade solfrossa helt enkelt! 

Så ja...dagens look:

så där skönt rosaröd i fejan, med en frisyr som skulle behövt en klippning typ förra månaden

(håller på att försöka få håret långt igen...som om det skulle vara en ursäkt)?

Och så den där avsaknaden av...vatten då.

Det finns stunder då man är så glad så att de andra redan åkt hem.

Men grästuvorna gav sig. 

Så 1-0 till mig! 

*

Och medan jag gick hem längs stranden så följde gräsandsparet med.

Det måste vara ett par som övervintrat på en plats så de vant sig med människor, för

de tar ingen större stress av min närvaro.

Inte alls på samma sätt som viggen, storskraken och småskraken, ejdrarna

och lommarna, skäggdoppingen, svarthakedoppingen och till och med svanarna.

De är så skygga.

Men detta sympatiska andpar - ja, de simmade med när jag gick hemåt i kvällningen.

Önskar dem den bästa familjelyckan i världen!

De är inte det mest exotiska inslag i viken.

Men väldans sympatiska - det är de! 

SKÄRGÅRDSTRÄDGÅRD...

 Lite historik. Vi börjar där.

Den lilla stugan i skogen och invid havet byggdes alldeles i början av 1990-talet.

Precis där i samma veva som jag gifte mig, fick barn, jobbade, byggde hus, hade en 24/7-

arbetande privatföretagare till man. Jobbade själv mycket och på annan ort än hemmet byggdes.

Ja och så var det det där med att man, eller vadå man och man? 

Jag, vi skaffade hund, och katt(er) och höns och gäss och kaniner och

byggde maskinhall och...

...ja det fanns liksom inte så himla mycket tid att "vara på stugan" om 

man skall vara riktigt ärlig.

Under de mest hetsiga och stressiga åren hade vi stugan uthyrd

för vi hann aldrig riktigt vara här själva.

Och var vi så hade man ständigt en oro att man borde vara någon annanstans och göra något helt annat. Inte det bästa om man tänker på att njuta skärgårdsliv.

Och så blev det som det blev. Med tusen andra projekt, med andra trädgårdar och 

husbyggen så bestämde jag mig för att här, här på stugan, skulle det aldrig bli en trädgård.

Här skulle allt vara vilt. Inte klippa gräs, inte rensa, inte odla.

Och även fast nu ungarna vuxit upp och detta varit min tillflyktsort från

stress och...ja världen under många år nu, så har det alltid funnits andra projekt som 

stått före i kön än att fixa så att något annat än gräs, mossa och martallar 

kunde växa här.

Det har målats hus, och byggts trappor och bryggor, och en liten pergola.

Målats om inomhus...ja och så har man ju velat njuta lite lata sommardagar också.

Att anlägga en trädgård ute i skärgården tycker jag dessutom att är svårt. 

På det sättet svårt att det är knepigt att få det lagom i samklang med

den omgivande naturen utan att det blir för mycket.

Det blir så lätt att man står där i plantbutiken bland sommarblommorna och tänker; 

-Ja men jo! Hur fint kommer det inte att bli??!!!

Och så när jag väl är här med plantan så känns det bara

"för mycket".

Jag vill att min "trädgård" skall sjunga i samma stämma som naturen.

Varken högre eller lägre, utan i samklang.

Och så har vi det här med trädgårdsdesign. Här ute bland klipporna designar man inte

så där himmelens mycket. Urberget det står liksom där det...alltid stått.

Punkt! 

Så det blir att foga sig och ta för sig vad skrevorna bjuder på i form av "rabatter".

Så idag har jag gjort det.

Grävt, rivit, ryckt, svurit och svettats för att få gräs och mossa att överge sina växtplatser

för det som jag kanske någon gång kan kalla en skärgårdsträdgård.

Precis framför trappan fanns det då stugan byggdes en jätteskreva som bara måste fyllas med

jord för att inte man skulle ta och dratta ner i den, och bara...försvinna, så djup kändes den.

Som fattig husbyggare hade jag inte råd att köpa några plantor utan fick

ett gäng bergenior av min mamma.

På min hemgård växte det bergenior lite överallt - så det fanns att ta av om man säger så.

Och kanske inte min absoluta favoritblomma, men här hamnade den. 

Och här stannade den.

Vid något skede i vintras när jag började fundera på att piffa upp omgivningen här

så tänkte jag att det första jag gör är att gräva upp bergeniorna, men jag har ändrat mig.

Egentligen tycker jag att de är lite...fina faktiskt! 

Och så är de ju från min hemgårds bergskevor (stället hette Bergudd- guess why...?)

Och så har de kämpat på här i 25 år. Och blommar lika villigt varje år.

Och nej, jag har inte gett dem ny mylla och jag har inte gett dem gödsel. Ever! 

Så bara för att de överlevt den pärsen så har de nog förtjänat sin plats i rabatten ändå.

Och jag kommer nog att på det sättet fortsätta med samma stil.

Inget knalligt i vare sig färg eller växtsätt.

Jag skall försöka lyssna på omgivningen, på naturen vilka växter

de vill ha in här.

I det som kanske skall bli en skärgårdsträdgård.

Här finns ju ändå så mycket mer att bli förtjust och hänförd över.

Det är inte ju inte nödvändigtvis mina planteringar.

Det är tystnaden, det är naturen, det är havet, fåglarna.

Solnedgångarna och stillheten.

Det är de toner jag skall försöka tolka, på mitt sätt.

De dova, mjuka, stilla, lugna, sköna,

och överföra dem till en liten trädgård.

I skärgården.