OCH VÄRMEN SOM FÖRSVANN...

…och alla tröjor som igen plockats fram, och alla snopna miner

över att det igen är kallt därute som finns lite varstans omkring en.

Och visst blir man lite snopen, när temperaturen med nöd och näppe 

orkar ta sig till tio-strecket. 

Så där just och just!

När det var som varmast för en vecka sedan passade jag på att trimma

Aida till sommarpäls. Då kändes det som en fantastiskt god i idé, 

hon som älskar att ligga ute i solen och steka sig!

Nu vill hon in fort, fort.

Lite som jag.

Och fort, fort hinner vi bädda ner oss i soffan med filtar och täcken.

Brrrr…jag tycker det är helt onödigt att slå trettio år gamla rekord om

snabbaste temperaturraset!

Så himla onödigt! Jag kunde ha nöjt mig vid mindre ras faktiskt!

Helt utan problem.

Men vi lämnade ändå den dunmjuka tillvaron bland alla täcken och

stack iväg till stugan.

I år hade vi ingen student att fira, men väl en svägerska som fyller år

och befinner sig i stugan bara en kort promenad genom skogen ifrån.

I väntan på att få tassa iväg dit, sitter jag här på terassen med dubbla tröjor 

och ser ut över ett disigt hav.

Kanadagässen har redan ungar, men svanarna simmar fortfarande bara 

omkring på tumanhand, eller vad de nu behöver jaga bort en envis 

inkräktarsvan nu och då.

Ejderhonorna guppar i grupp ute på fjärden.

Och precis när jag sitter och skriver här, så dyker ett annat gäng

ejderhonor upp alldeles vid stranden. De är sex honor med

fem små dunbollar. Och så en till, en ensam en med en dunboll.

En ensam skarv drar förbi och och så plötsligt kommer

ett gäng sädgäss flygande.

Storskarken söker sin gumma. 

I holken invid husknuten har någon flyttat in. Om det är

paret svartvitflugsnappare som i fjol, eller ettriga lilla blåmesen är

än så länge oklart. 

Korparna flyger kraxande förbi och någonstans längre in i skogen

galar göken.  

Drillsnäppan niger hysteriskt på klipporna.

Det som först verkar vara bara en disig vik en kylig sista maj-dag,

bjuder på mer än man tror - om man stannar upp och följer med en stund.

Och plötsligt är jag väldigt glad att jag lämnade det varma boet av

täcken och filtar. 

Nog är här fint - fast värmen saknas...

SEDAN BARNSBEN...

…har det funnits en blomma som jag älskat över alla andra.

När jag var barn växte den invid dörren till jordkällaren, den spred sig ut på gräsmattan men under försommarens veckor klippte min far aldrig gräset just där.

Först senare har jag insett att han nog också gillade den starkt.

Han som annars var så noga med att rensa och att allt skulle se så 

välansat och prydligt ut.

Jag tror att min stora, lite stränga, muttriga, far faktiskt var lite svag för förgät-mig-ej!

Den där lilla, lilla, lilla veka blomma som skulle ha drunknat i hans stora näve om han

försökt sig på att plocka dem.

Istället lät han dem vara.

Jag minns dem som något man kom väldigt nära då man skulle ta sig in till

jordkällaren efter saft eller mjöd som hos oss var sommardricka nr 1.

Jag minns hur man nästan fick blommorna in i näsan när man skulle öppna dörren.

Då kom man åt att verkligen se dessa blommor riktigt, riktigt nära.

Och det är kanske så dessa skall avnjutas?

Riktigt, riktigt nära.

Där de är.

Hos mig här och nu, fyrtio år senare, blommar de minst lika

villigt som då någon gång 1974 när jag var en liten sorglös barfotatös 

någonstans på en helt annan adress.

Barfota är jag nu som då. 

Mycket vatten har ändå hunnit rinna under broarna, men

samma barnsliga förtjusning, samma ömma förhållande till

dessa små blå har jag nu..som då.

Hos mig växer de invid det gamla torpets knut, mellan rosenbuskar och 

syren, invid det lutande staketet, intill den slitna stockväggen.

Jag går sällan dit, till denna del av trädgården, där finns inget att se, 

inget att uppleva - 

förutom en liten äng av dessa pyttesmåblå.

Och just nu är det det vackraste lilla hörn av trädgården,

kanske av världen?

Breved kommer rosor att slå ut i en bedövande och berusande doft.

Redan nu tar syrenblommorna över, både i form, i färg och i doft precis intill.

Ändå är det de här små, små jag besöker, sällskapar med en stund.

Utsökta i sin enkla skönhet.

Helt bedårande är de.

I all sin enkla anspråkslöshet.

Och jag förstår så väl min far som inte förmådde klippa ner dem.

Kanske såg han samma som jag?

Min stora, bullriga far och jag. 

Man vet aldrig

vad som berör ens själ.

Det vet bara vi själva.

Där inne, någonstans vid hjärttrakten.

Eller hur?

BLEKT MED SOMMARVÄRME...

…avkylningen inomhus har ersatts med eldande i spisen igen.

Ett temperaturras på tjugo grader på ett dygn är ändå rätt ovanligt.

Även på dessa breddgrader där det inte varje år man upplever det…

Mina pelargoner som endel hann flytta ut har nästan skrynklat ihop sig i kylan.

Det har jag också gjort! Krupit ihop med en filt omkring mig i soffhörnet.

I väntan så sommarens återkomst.

För en tid sedan var jag till det lokala växthuset som svämmar över brädderna

av alla läckra sommarblommor.

Men vad hände? Jag kom hem med allt möjligt annat, men egentligen inget

riktigt blommande.

Undrar om det är en kvarleva från mina år som florist? Att mättnaden 

fortfarande sitter i? 

Eller är det bara att medge och inse att jag trivs mer då det är lite avskalat

och blekt ?

Jag kan tycka att det är lite märkligt att det är så.

Jag menar, största delen av året är det ju minsann blekt med

färger och man kunde ju tro att jag skulle kasta mig över alla

färggranna blommor som finns när möjlighet äntligen ges.

Men, men…jag kommer hem med ännu lite mer blekt.

Märkligt!

Men jag tror man skall lyssna inåt på vad själen behöver.

Just nu behöver min själ alldeles tydligt inte så mycket

starka färger, det skulle bara kännas för mycket.

Njuter av bleka äppelblommor, drar filten tätare om mig  

och fortsätter fundera istället…

…på allt mellan himmel och jord,

Ibland är det så skönt att bara låta tankarna traska iväg

på helt egna vägar.

Utan större mål eller mening - lite som det här inlägget.

Ha det gött!

I BRUDSPIREANS BERSÅ

…det doftar hägg och syren på samma gång.

Våren, eller kanske rättare sommaren, har speedat upp tempot de senaste dagarna.

Igår hade vi nästan trettio grader varmt - i skuggan!

Vi flämtar i kapp, tvåbenta och fyrbenta. 

Hur kunde man leva innan luftvärmepump undrar vi unisont?! 

På vintern spyr den ut behaglig värme och nu fläktar den vilt med kyla.

Vilken fin uppfinning, jag säger då det.

I trädgården spelar brudspirean huvudrollen, och det med bravur.

De där lite småtråkigt-risiga buskarna har förvandlats till kaskader av små vita

blommor på bara några dagar. 

Jag vet inte om jag egentligen ens gillar de här buskarna.

På håll ser de ut som utspritsade gräddbakelser, och känns liksom lite

för mycket.

Och så blommar de ju ut på några dagar bara och lämnar kvar samma brunrisiga

känsla som innan blommorna slog ut.

Men om jag kryper riktigt nära intill en brudspirea.

Då hittar också jag skönheten. 

Och jag är absolut inte ensam om att gilla - och att krypa nära intill.

Sniglarna hänger uppochner i grenverket och verkar trivas.

Myrorna rusar runt, runt bland alla blommor och verkar inte störas det 

minsta av att jag nästan trycker mitt objektiv in i känselspröten på dem.

Det gäller att ta för sig fort-fort av allt det goda! 

Betydligt makligare i sin takt är guldbaggarna, men åh, och ah, vad de ändå

gillar brudspireans godis! 

Det brummar till lite och så landar en till, och så ännu en.

Och så de kalasar! Girigt sträcker de fram sina framfötter och formligen omfamnar varje liten

brudspireablomma som kommer i deras väg.

Jag kan få lite samma beteende om jag blir serverad en riktigt härlig pasta.

Jag vill liksom hålla allt det goda för mig själv och skyddar det med min arm mot

eventuella intrång av andra gafflar.

Jag kan till och med "ge den där blicken"som säger att det här

är faktiskt mitt, mitt och mitt.

Så absolut! Jag har full förståelse för blicken jag fick av guldbaggen!

- Rör Ej! Jag var här först! 

*

Sätter mig i trädgården och häller upp ett glas vin.

Gräsmattan är klippt, tvätten hänger på tork, solen gömmer sig bakom ett,

rätt behagligt, soldis, temperaturen ligger någonstans kring 25 grader.

Mycket lämpligt för lite planering av sommaren.

Om någon vecka kommer jag att resa till Lappland för att fota

inget mindre än kungsörn! 

Senare kommer det att bli en husbiltur till Baltikum.

Estland, Lettland och Litauen står på tur.

Planerar en vandring till Finlands absolut sydligaste spets.

Området har i år öppnats för allmänheten, så dit skall man ju!

Och så skall det bli lite renovering på stugan.

Har man stuga kommer man inte helt undan plikter heller, men så 

långe det inte känns som ett oöverkomligt problem, så är det ju inte

heller ett problem. 

Jag har då inget emot att fira en och annan semesterdag i penselsällskap!

Precis bakom mig håller plommonträden att blomma ut.

Vita små blommor och kronblad seglar sakta till marken. 

Endel av dem landar i fågelbadet.

Heta dagar som det varit nu får jag fylla på nytt vatten nästan dagligen.

Och inte bara där.

Alla krukväxter ropar; vatten, vatten…hela tiden!

Bär tiotals liter vatten till min ört-odling, till mina sommarblommor.

Sonen undrar hur jag ids/orkar.

Vadå då? Det finns de som springer på gym och lyfter skrot.

Jag förenar nytta med nytta.

Nytta för mina muskler och nytta för mina växter.

Att få göra allt detta i soldis, i en hyfsat vacker trädgård, och alldeles gratis är det dessutom!

Vadå ids eller orkar?

Och allt detta till näktergalens sång, dessutom.

Låten som spelas nästan dygnet runt.

Jag känner nog mig ganska så lyckligt lottad, som får vara en del

i det här underbara som kallas nordisk försommar.

Att sedan brudspiran i bersån kommer att vissna om bara någon dag 

kan jag faktiskt leva med.

Det gäller bara att titta åt ett annat håll…..

…för i det stora hela, bättre än så här blir det ju inte,

eller hur?

Nu passar vi på att njuta - inte sant?!

lite så tänker,

IDAG VILAR ARBETSHANDSKARNA...

…äntligen kom värmen, sommaren, allt det där som man bara längtar och längtar till

under månader av mörker.

Idag är också min sista "downshiftingdag", ikväll blir det kursavslutning 

och jag kommer att återgå till att jobba 100 % igen.

Tre månader har gått jättefort. Jätte, jättefort.

Så dags att summera lite.

Det har varit skönt med lite "paus", även om det blev, som jag skrev tidigare, knepigare 

än jag tänkt att få det att gå ihop med arbetsmängden. Jobbet försvann ju ingenstans, tvärtom

hade jag mer att ta itu med de dagar jag var på jobb, rytmen blev lite haltande.

Försökte att inte fundera så mycket på jobbet under mina lediga dagar - det gick så där.

Kom ofta på mig att jag funderade och planerade något jobbrelaterat när jag var ute

i naturen under mina lediga dagar.

Kanske en orsak till att det blev så splittrat var det faktumet att jag inte hade mina lediga

dagar i en följd utan var måndag på jobb, tisdag ledig, onsdag på jobb, torsdag ledig och

så fredag på jobb igen. 

Det blev lite splittrat.

Så om någon planerat något liknande kan det vara idé att försöka förlänga veckoslutet

i någondera ända. 

Nu var det ju mina kursdagar(-kvällar) som styrde, men om man kan välja så…

Vad har varit det bästa då?

Helt simpla, enkla vardagliga ting.

Jag har haft möjligheten att möta våren ute i naturen på ett sätt som

jag länge längtat efter. 

Jag har gått underbara promenader i vaknande skog.

Suttit på klippor och kollat in fåglarnas vårsträck.

Fixat mat tills grabben kommit hem från skolan.

Och - så har jag bara varit! 

Visst har jag också "offrat" många dagar till helt vardagliga sysslor som

att tvätta, städa…men det har också varit okej. Då har jag frigjort andra kvällar till 

annat - roligare.

Ekonomiskt då?

Ja-a, som helt vanlig löntagare så gick det bra att genom lite planering

spara in det inkomstbortfall som tidvis lägre lön ger.

Att så här småskaligt "downshifta" för en relativt kort tid ger kanske inte

några direkta möjligheter till att ändra radikalt på sin livsstil.

Så man behöver planera det lite.

Om man inte vill tulla på andra besparingar vill säga, eller om

de saknas. 

I det stora hela har det varit en bra erfarenhet.

Det går om man vill.

Innan "downshiftandet" levde jag lite sparsammare i kanske 

fem-sex månader för att få en buffert för de här månaderna.

Inga stora uppoffringar alltså.

Och jag har njutit av varenda ledig dag!

*

Idag är som sagt min sista dag av "downshifting".

För idag hade jag planerat lite pysslande i trädgården.

Det blev nu inte riktigt så…

I söndags lyckades jag med konststycket att försträcka min lårmuskel,

så nu blir det bara att klinkaklanka omkring i sakta mak - och skriva blogg,

mitt på blanka dagen.

Ryggskottet i vintras har satt sina spår och träning har inte varit fullt så 

aktivt som det kunde. I ärlighetens namn har den inte varit typ alls.

Så nu, när jag började känna mig i form igen - så tog jag i lite mer än jag borde.

Och  - pang - sade det i låret.

Men det är nu som det är.

Alltid finns något annat man kan göra.

Nu tänker jag sätta mig i trädgården, lyssna på fågelkvittret och sätta ihop lite

 matta-uppgifter till grabben som han får öva på i kväll.

Han har terminens sista prov i morgon.

Matematik är inte hans starkaste sida, om vi säger så…

lite hjälp sitter nog bra, tror jag!

Så här är det, jag avslutar mina lediga dagar - han påbörjar strax sina.

Ja, idag får arbetshandskarna vila.

Från i morgon drar jag på mer virtuella arbetshandskar och är tillbaka

på jobbet på heltid igen.

Ha det gött, go'människor!