INTE SÅ MYCKET TILL STORM HÄR...

...bara lite vågskvalp.

Annat är det i resten av landet...har jag hört.

Ändå kunde jag inte låta bli att bli ordentligt irriterad då radioprogrammet avbröts för ett nödmeddelande. Man varnade för hård vind, för åska, för regn och att man då borde överväga att söka sig till skydd. Jag vet inte, men om jag skulle råka ut för ett dylikt oväder, desto kraftigare, med desto större sannolikhet skulle det vara min första tanke - utan att jag skulle behöva ett nödmeddelande för det...

Åska och kraftiga regn och hårda vindar hör liksom till det naturligt förekommande i vår finska sommar - och det borde vara inbyggt i var och en av oss att man då söker skydd. 

Skall det verkligen behövas ett nödmeddelande till det?

Folk som rör sig på sjön har det i ryggmärgen att kolla väderleksrapporten, eller?

De flesta går och bär smarttelefoner i fickan, i väskan. Där kan man kolla.

Och...även om man skulle överraskas av ett oväder...vad gör man då, helt instinktivt?

Jag är rädd för att det går med nödmeddelanden på radion som i sagan om Vargen kommer...ni vet?

Till slut ids man inte bry sig, orkar inte lyssna, även om det skulle vara något "på riktigt farligt".

Visst, åska är farligt - jag är den sista att påstå något annat - jag har sett vad den kan åstadkomma, men ändå är det något som hör till vår sommar. Och respekten för åska borde vara något naturligt.

Man behöver inte vara rädd, bara försiktig - och använda sunt bondförnuft.

Visst förorsakar åskan skada, det kan man inte sticka under stol med, men det är fortfarande ett naturfenomen som vi haft typ - alltid. 

Lika vanligt som snö i december...fast det verkar som om det också skulle komma som en stor överraskning - varje år!

Men nog om det! 

Varje år kommer också en annan sak, och det är 

INGÅ DAGEN

I min nya hemkommun ordnas en marknad, en Riktig Sommarmarknad.

Jag har besökt den många år, och det är..just så där som marknader skall vara!

I år kommer jag inte att vara där, MEN jag vill så gärna slå på trumman för en som kommer att vara där med sina absolut underbara, handgjorda, smycken som jag bara helt smält för.

Jag brukar inte köra med reklam här på bloggen så det stör (hoppas jag). 

Men jag gör det, när något riktigt fint ramlat i min väg.

Får jag presentera:

ISSIS DESIGN

Christel Löfberg

(foto lånat av Issis Design)

Man hittar henne - förutom på Ingå dagarna nu 29.6 - även på facebook.

Där kan man enkelt gå in och ja...låta sig förföras av hennes fina smycken.

(Och jo, det går rysligt enkelt att beställa via fb om när man hittar något som känns som just gjort för en själv - och tro mig man hittar! Det är ingen hejd på idéerna!) 

Så sök upp henne där i folkvimlet!

Förutom smycken så finns det rysligt mycket annat skoj att se och uppleva.

Många inspirerande Ingå-företagare stöter man på där.

Och de är en hel del...

Skulle gärna vara där själv också, men i år blir det inte så.

Förutom att jag har en hund som bara blänger på mig om jag talar om att åka från stugan när sommaren är som bäst. Trots, eller tack vare, ett och annat åskväder.

Nej, det är inte bara den blicken som håller mig här.

Det är nämligen så att för mig så viktiga tvåbenta kommer för att stanna här 

en lite längre stund. De anländer i morgonkväll!

Och då finns det inget i världen som får mig att lossna härifrån!

Och Issis Design-smycken, dem hittar jag på facebook - anytime!

*

Nu blir det kvällste med lillungen, och sedan en date med Blund. 

John Blund!

ÅSKFRONT...

...kullerbytta i väderleken, moln som stegrar sig likt vilda hingstar i horisonten.

Frustar så det mullrar över fjärden.

Och jag ryser av välbehag över hela kroppen. Det händer något i mig när jag ser det här. Det är så mäktigt och vackert. När man känner doften av regn långt innan man hör det komma, långt innan man ser det, långt innan det är här. 

Det är varmt och fuktigt, tungt och stilla. Hela naturen avvaktar.

Inte ett grässtrå vajar.

Vinden kommer sedan.

De första regndropparna landar som tunga små vattenpölar på berget.

Löven darrar till då de blir träffade. 

Ejdrarna har samlats till små guppande klungor i viken.

Då kommer vinden, vassen böjer sig. 

De små björkarna niger, dansar, snurrar runt på sin lövkjol.

Tallarna nickar bara sakta med sina barrtyngda grenar.

Dricker mitt morgonkaffe.

De stegrande molnhästarna håller på att dra förbi. Denna gång stannade de inte här för att gallopera av sig. De ville vidare. Kvar stannar bara ett avlägset buller från hovarna som slår.

Man känner det i marken.

Denna gång nuddades vi bara av fronten, av den förbi-ilande flocken av åskhästar.

Jag kan föreställa mig hur man tänkte då när Tor var på toppen av sin karriär.

Regnet har avtagit, ljuset återkommer. 

Vinden mojnar. Fröken björk slänger inte längre med sin kjol, hon skakar bara sakta av sig vattendiamanterna, låter dem rulla ner till den törstiga marken.

Sven kallar mig tillbaka från mina funderingar. En kaja vill ha lunch.

Sven är kanske inte som Hugin eller Munin precis, men...

som lillungen brukar upprepa hundra gånger per dag i de flesta sammanhang...

...close enough!...;)

Må gott!

VÄRMEBÖLJA...

...eller dags att flytta ut.

Missförstå mig rätt - jag älskar sommar och värme, och bryr mig sällan dagstid om att det är för varmt.

Men nätterna...

Hemma har jag möjligheten att dra luftvärmepumpen på Kanal Kylskåp, men här är det knepigare.

Eller egentligen inte - bara att bädda nere vid havet.

Även om det är vindstilla, så finns där ändå en magisk liten havsbris som fläktar just så lämpligt som man behöver för att hålla myggen borta - och inte ha för varmt.

Där, invid havet, sover man som ett barn.

Djupt, gott, välgörande!

Medan jag bäddade hade jag sällskap av Kungen.

Avvaktande simmade han fram och tillbaka, för att efter en stund fortsätta med sitt betande.

Av färgen på halsen att bedömma har han nog betat systematiskt, länge och djupt redan en god stund innan vi sågs.

Under stora delar av året lever jag ett rätt urbant liv, jobbet har ett rätt tufft tempo ibland, 

så där som de flesta andra.

Att landa här mitt i naturen, och faktiskt få vara mitt i naturen, har blivit min livlina för att orka, 

för att må bra.

Jag behöver egentligen inte de där extrema naturupplevelserna, för mig räcker det att få uppleva det där alldagliga som naturen bjuder på.

Att krypa ner bland svala lakan under en sommarhimmel, få se hur måsarna kommer för att sno en kvarglömt lunchmacka som jag slängde ut i vattnet, är balsam för mig och min själ.

Det här är mitt sätt att ladda mina batterier, vila ut, sova ut.

Ibland, när jag ser, och lyssnar, på personer som alldeles tydligt redan går på reservkrafter, och lyssnar till alla program, allt inbokat, allt de bara måste hinna med under sin semester så kan jag känna mig lite annorlunda, som bara har "bokat in" bara-vara-tid.

Jag lyssnade till henne som åkt på förlängt veckoslut till mellaneuropa - för att sova 12 timmars nätter och dessutom ta ett par timmars tupplur på eftermiddagarna...Missförstå mig rätt igen. 

Vi har alla våra egna sätt att ta till för att ladda upp, men jag funderar om vi inte ändå borde ge mera bara-vara-tid åt oss själva i vardagen? För att orka.

Jag lyssnar på honom som bara skall fixa, det å det å det...och sedan kanske kan han ta det lite lugnare...bara för att märka att det dykt upp nya det å det å det och varandet skjuts upp igen - på obestämd tid.

Jag tänker på henne som skrev och skrev och skrev för att sedan gå in i väggen, och som tappade orden helt och hållet. 

När jag återkommer från min semester river jag knappast ner några applåder för mitt semesterprogram. Till det är det alldeles för långsamt i sitt tempo, alldeles för innehållsfattigt, alldeles för grått.

Men för mig är det fyllt av färger av solnedgångar, soluppgångar, skymningar, dagsljus, solljus, regnljus, åskljus.

Fyllt av ljud av fågelkvitter, fiskars plaskande, måsars skränande, svanens väsande, ejderns kockkockande, skrakens lockande. 

För varje litet anspråkslöst ljud, varje ljus, varje doft känner jag hur mina batterier laddas.

Ett välgörande avstånd till vardagen byggs upp av solnedgångar som man sett och upplevt många, många, många gånger - men som ändå orkar ge mig ett så välgörande välbehag i själen.

Att sova ute, under en stjärnklar sommarhimmel är bland det bästa jag vet!

Just så enkelt är det att få mig nöjd och tillfreds!

Jag måtte ha enkla batterier att ladda - eller så tillåter jag det, erbjuder mig det jag inom mig känner att jag behöver.

Kanske vi mer skulle behöva lära oss att lyssna på oss själva, där inuti. 

Vad som sägs där är av allra största vikt.

För oss var och en!

MEDELÅLDERS OCH MAKEUP...

...eller att bara vara semester-off.

Sedan jag hittade (på gatan, jo!) min allra första mascara någon gång 1979 (?) har jag sminkat mig.

Då var jag tretton år. 

Under många, många, många år kunde jag inte ens tänka mig att gå till postlådan utan minst mascara.

Under nästan lika många år var min devis att vill man ha fågelskrämmor i trädgården fixade man dit en - man behövde inte vara en själv...

Men sakta har jag börjat släppa på det där.

Eller inte om kråkskrämmorna då, men att man inte ständigt behöver ha mascaran i högsta hugg...;)

Det har säkert med medelåldern att göra. Man blir liksom sådär rätt nöjd i sig själv som man är.

Så till den grad att jag i morse, efter morgondoppet utan att tänka på det desto mer lät håret självtorka, vilket har en tendens att resultera i ett...kråkbo?

Satte mig glatt i bilen och styrde mot stan för inhandlande av diverse förnödenheter.

Och där, halvvägs kom jag på att jag  g l ö m t  mascaran!

Och under en liten nanosekund funderade jag på att svänga, men sedan tog min medelåldersklokhet överhand. Det och det faktum att jag faktiskt kört redan nästan 30 km. 

Att svänga och köra 60 km extra...någonstans där går gränsen för min fåfänga!

Utan mascara och med kråkbokalufs, men med en självkänsla som bara goda årsringar kan ge uträttade jag samtliga mina ärenden och det utan större trauman.

Mycket av det där vi kallar fåfänga sitter kanske i vårt behov av rutiner?

Jag tror knappast det står i lokalpressen att jag trippat runt på kullerstensgatorna utan mascara liksom.

Det var mest det där obekväma i att jag glömt, hoppat över, en rutin som gjorde mig 

så där fånigt konfys. Inte så mycket mascaran i sig, faktiskt!

Inte det djupsinnigaste inlägget precis..men vadå? 

Jag är på semester :)

*

Nu har jag lovat ta ett kvällsdopp med lillungen.

Och efter senaste natts nära-kvävningsdöden-upplevelse som bara ett sovrum på ett loft, strax under taket, uppvärmd av en hel hethet sommardag, kan ge en, har vi beslutat för att sova ute på terassen där intill havet i natt.

Under sommarhimlen.

(Och hur har jag då tänkt knyta bilden till texten? Jo, hon där är en natural beauty, likom...;))

MORGONDOPP...

...det är fortfarande friskt, för att inte säga kallt, i havet. 

Eller jag tycker det, jag är alldeles fasligt mesig när det gäller kallt vatten.

Men ett morgondopp, det hör liksom till.

Man vaknar - med besked - och man bär den där fräscha känslan inom sig länge.

(Man kunde också säga att man småhuttrar en god stund, men den förra meningen lät bättre...)

Lillungen brukar vakna framåt lunch så när det gäller honom kan man knappast tala om morgondopp, men det är ju tanken som räknas...inte sant?

Under många år har vi ömsom glidit, ömsom halkat ner i vattnet över snorhala klippor, men nu är vi då med brygga! Här behövs inte mycket till brygga, det är rätt så bråddjupt, mest bara för att komma över de där hala klipporna som får oss att se ut som skadskjutna kråkor när vi skall i vattnet.

Och strunt i stilpoängen, men att ständigt slå upp armbågar och knän, för att inte tala om de antal gånger man landat på aktern med präktiga blåmärken som följd, började kännas aningen ansträngande.

Så här är den nu.

Bryggan, den lilla - men ack så välbehövliga.

Härifrån är det bara att kasta sig ut i Östersjön.

Och så slipper man skära upp fötterna på dessa krabater, havstulpanerna.

Rätt skönt när dagstemperaturen börjar sakta klättra upp mot + 30 grader.


Må gött!