MATA LÄNGTAN...

...jaha, så var det dags då. Att börja mata längtan av sommar.

Och vad passar väl bättre till det än en dag då vinterstormarnas Magnum-version bestämt sig för att höja rösten och ryta till riktigt ordentligt?

Ute vräker snön ner vågrätt och temperaturen kryper neråt och neråt.

Nå, inte ens jag trodde att det skulle svänga bara på grund av ett datum i kalendern.

Så därför måste man mata vår- och sommarlängtan lite.

Idag hade vi en jobbedag tillsammans med arbetskompisarna.

(lugn...inget sammandrag om det).

Platsen vi var på var ett alldeles underbart konstnärshem.

Det är alltid lite mer avslappat, lite mer personligt, lite mer jordnära att ha möten hemma hos någon.

Konstnären i fråga råkar vara bror till min kompis sedan många år, och hon däremot råkar numera också vara min kollega. 

Eftersom det ändå var frågan om någons privata hem, lät jag kameran vila i väskan medan vi var där.

Men om ni vill kolla in konstnären i fråga så hittar ni hans hemsida här.

I grannskapet, däremot finns ett snickeri.

Snickeri, bara tanken på det får mig att le.

Jag kommer ju från en familj som har snickrande i blodet, som alltid uppskattat det där gedigna.

Det där när man inte tar genvägar.

Sådant gör mig lite varm om hjärtat.

Där ute på landet, bland öppna åkerlandskap i gammal jordbruksmiljö finns ett litet snickeri som valt att satsa på det där gedigna.

Ni som känner mig, vet att jag inte alldeles lätt kastar in reklam i min blogg.

Men här finns ett par kriterier som gör att jag ändå gör det.

För det första är det för att produkten är rätt.

Och så för att det är ett företag här i min hemkommun - och på så sätt när-"odlat".

Till min glädje kunde ägaren av snickeriet ta emot oss, och bjuda på en presentation 

av företaget på typ nolltid. 

Vi talar om ett litet snickeri som (främst) gör trädgårdsmöbler enligt gamla modeller, gamla metoder och av väl utvalt material och med äkta hantverksmetoder.

Ni vet, sådana där trädgårdsmöbler som man gjorde förr. 

Som bara håller och håller och håller.

Jag minns min barndom.

Från det som jag överhuvudtaget minns något alls tills det som jag tassade iväg till mitt eget liv hade vi samma utemöbler. Och inte nog med det. Jag hittade gamla foton från 15 år innan jag föddes, och de där samma utemöblerna fanns med där! 

Och det är ju så det skall vara!

Billigt blir i längden dyrt. För dig - och för miljön.

Vart hamnar de billiga plaststolarna man får för någon liten slant efter några fjuttiga år?

På soptippen. Nej, de finns inte längre där på ens egna bakgård - men de har inte bara försvunnit för den sakens skull.

En gediget byggt trämöbel håller i årtionden - och efter det kan man såga den i bitar och värma en god bastu på det...

Många kanske hickar till över priset.

Nämen hallå, jag får fyra stolar för en sådan här i BilligaHarVadSomHelst-hallen.

Må vara...men hållbarheten är inte densamma. 

Här talat vi om bästa råvaran, tätvuxet lokalt furu som fått lufttorka i några år.

Till möblerna används den kådrika kärnveden. Så som man gjorde innan.

Innan slit och släng.

Må vara att det svider i plånboken. Om man måste köpa hela trädgården full av möbler på en och samma gång vill säga.

Men måste man det?

Om man verkligen vill satsa på kvalitet, är det då alldeles en befängd tanke att faktiskt vänta lite, spara till det man vill ha?

Måste man alltid få allt, på en gång, åt mig, nu?

Tidlöshet tar inte slut, faller inte ur modet, är inte totalt ute på ett eller två, eller fem år.

Varför inte satsa på det istället? 

För miljön, för det närtillverkade och faktiskt också för din plånboks skull - på lite längre sikt.

Och för att det är så vackert! Så funktionellt! Så beprövat bekvämt!

Bilder från ett snickeri, precis innan marsstormen, kanske inte framställer de här möblerna i sin bästa miljö. Men ta en sväng in på företagets hemsida - om inte annat så för att mata längtan.

På vår och på sommar.

Mata drömmarna HÄR.

OM LÄNGTAN...

Första mars.

Nu är det liksom lite legitimt att få känna våren där inom sig.

Säga det.

Jag längtar så!

Jag struntar i att jag i ärlighetens namn inte mer ser vilken färg jag har på min bil. I och för sig ser jag inte heller vilken färg grannen har, och inte någon annan bil heller.

Och nej, jag har inte blivit färgblind, det är bara det att alla bilar har en liten smula, bara en liten, men rätt vältäckande likfärgad yta av äkta vägträck på sig.

Jag struntar i alla kackakorvar av alla världens hundar  som sakta ploppar upp som svampar efter regn längs alla promenadstråk.

Jag struntar i att snön längs vägarna ser ut som snödrivorna kunde se ut invid ett kolkraftverk som exploderat, eller något.

Jag struntar i att meteorologerna varnar för stormvindar med snöstorm och väldans många köldgrader.

Jag har våren i mig ändå!

Och jag längtar mig sjuk efter att kunna gå ut i trädgården och snipsasnapsa av en ros av busken där invid bastuknuten, lägga den i en liten vas och låta den svaga rosdoften krypa runt i huset och skapa den där sköna, lite stillastående stämningen som vi alla såväl behöver för att komma lite ner i tempot som onekligen ibland kan bli lite uppskruvad - av olika orsaker.

Vi har väl alla lite olika saker som stressar oss. 

I morgon är det jobblördag för mig, och så har jag just ordnat med ett litet extra program utöver det där som har med jobbet att göra. Det där med jobb slipper ni, men från det övriga delar jag med mig lite...

...som inte kommer att lindra er längtan efter vår och sommar det minsta - jag lovar!!!

OM LYCKA...

...sitter i min nedsuttna soffa och tittat förvånat på en yrvaken tå som sticker fram ur min strumpa.

Inte för att det skulle ge mig speciella lyckokänslor precis, men får mig att tänka på det här med konsumtion.

Som ni vet inledde jag ett köpstopp i december, och egentligen vet jag inte riktigt vad jag skall säga om det, annat än att det rullat på ganska oförmärkt.

Mina utslitna hemmastrumpor bara uppmärksammar mig på att det är länge sedan, mycket länge sedan jag, innan det här, faktiskt slitit ut ett klädesplagg.

Just nu minns jag inte ens vad det var jag senast köpte.

En lite märklig tanke.

Tanken på att jag egentligen tänkt så lite på det som jag gjort!

Efter dessa tre månader vet jag.

Jag blir inte lyckligare av att shoppa - och inte olyckligare av att låta bli.

Vilket är en rätt så befriande tanke faktiskt!

Nu har jag ju inte innan heller varit den värsta shopaholicen precis, men det har onekligen funnits i mig det där med att en ny, nygammal, eller gammal "någonting" kunde kännas bra, ge lite lyckokänsla, för stunden.

Ibland mer, ibland mindre, men jo, den har funnits där.

Och med tiden har det börjat störa mig.

Lyckan kan inte finnas där. Inte ens för stunden.

Om man är riktigt ärlig.

Nu, med tre månaders erfarenhet av inte-köpa-något-som-jag-inte-verkligen-behöver är jag aningen förundrad, och lite stolt och glad faktiskt, över hur det känns.

Mitt köpstopp känns egentligen inget alls!

Bara att jag skänker tanken på saker mindre tid. Mycket mindre.

Jag minns inte när jag senast ens skulle ha tänkt på att gå in på en nätbutik.

Varför skulle jag - jag har allt jag behöver.

När jag senast var inne i ett shoppingcenter, för att köpa en linjal och en passare år lillungen, så köpte jag en linjal och en passare åt lillungen, och så gick jag ut till bilen - utan att ens tänka på allt det andra som fanns där, som man kunde, kanske, ha velat ha.

Innan skulle jag förmodligen gått en sväng - när jag nu ändå var där- bara för att kolla.

Ifall där skulle finnas något jag inte ens visste att jag behövde, men som jag nog ändå borde ha.

Vilken tur att jag tog en sväng - liksom.

Det tänket är borta.

Suget. Längtan. Belöningen.

Och plötsligt känns det som om jag hade en hel del mer tid till allt möjligt annat!

Mat och sådant köper jag oftast i närbutiken. Det tar mig fem minuter att ta mig igenom hela butiken - och tro eller ej, jag hittar det jag behöver där.

Så köpstoppet.

Har det gjort mig lyckligare?

Nja...men det har definitivt gett mig mer tid till annat som jag tycker om.

Så på det sättet kanske jo.

Har det gjort mig olycklig?

Nej!

Verkligen inte.

Snarare tvärtom.

Lättad över att inte behöva ha ett behov av obehövliga ting.

Låter lite helyllepräktigt, jag vet, det får ni ta, men det är faktiskt så det känns.

Att köpstoppa.

Har föga med lycka att göra, att shoppa, eller låta bli.

Lyckan finns någon annanstans.

Den nakna sanningen - lika naken som min tå i den utslitna strumpan....;)

HELT ENKELT...

...slut på sportlovet.

Nej, vi har inget speciellt haft för oss. Jag har jobbat, och lillungen åkte på en förkylning, så några utsvävningar i vare sig skidspår eller dito backar blev det inget av detta år.

Så vi styrde kosan mot stugan så fort jag stängt dörren till jobbet.

Packade med tjocka tröjor, sockor, läsbart.

Vattenkanistern och torrskaffning. 

Sommarstugeliv på vintern betyder mer förberedelser, även om man tänker enkelt varande.

Det blir lite motstridigt, jag vet, men värt allt besvär - att leva lite enklare.

När väl skafferiet fyllts med allehanda nödvändigt, när spisen matats med ved för att få upp värmen, när sängarna bäddats med rena lakan och mattorna dammats av plockades pulkorna fram och det bar av ner för backen, över terassen och ut på isen.

Wohooooiiiii....vilken fart!

Det här skall jag försöka komma ihåg i sommar när våra bara fötter klapprar mot de solvarma klipporna och middagen dukas upp därnere på terassen, där intill havet.

Känns långt, långt borta.

Men det här var inte fyskam det heller! I all sin enkelhet, efter att åkt och gått upp igen för backen åtskilliga gånger, smakar en enkel grillkorv gudomligt gott!

Att få sitta där på fårskinnet i snön, kisa för att undvika att röken från elden når ögonen, att vänta på att korven skall bli färdig. Linda in den i lite hushållspapper, klämma senap på och sitta där tillsammans i tystnaden och bara vara - helt enkelt. 

Det är kanske något av det bästa. I all sin enkelhet!

*

Senare på kvällen tog jag och hunden en sväng i skogen.

Skymningen började sakta sänka sig över skogen, krypa in mellan tallarna.

Kölden gjorde att snön började knarra under våra steg.

Skogen var tyst, så tyst. Så mycket tystnad finns nästan inte som i en vinterskog.

Vi rundade ett par uddar och kom längs stranden tillbaka. Havet ligger tyst, stilla och öde.

Bara vidder som tillåter blicken att vandra.

Bara tystnad som låter tankarna renas.

Bara kylig luft som får mig att andas djupare och som får min halsduk full av kristaller.

Natten faller på. Kölden ökar, temperaturen gör snön än mer ljudlig och sträv.

På natten är det fullmåne. Jag ger mig ut.

Ställer mig mitt på klippan och tittar på stjärnorna.

Månskenet gör att det är ljust som på dagen - nästan. Skuggorna är så tydliga. Kontrasten mellan månljus och skugga hårda.

Jag står där och ser över havet. Över isen.

En räv skäller på andra sidan viken. Ljudet bär som om den gled på medar över snön.

Jag stirrar in i den mörka skogen. Vad finns där?

Eller är allt så tyst och stilla som det verkar?

Natten var kall. Riktigt kall. 

Månskensnatt blir till solskensdag.

Ger mig ut. Tårna fryser i för tunna stövlar. Snön knarrar på ett sätt som den bara gör då temperaturen är närmare -20 än -10 grader. Men solen gör sitt. Snabbt blir det lite varmare.

Ser ut över isen, någon har gått där. Spår som inte fanns där i går.

En räv. Hjortar. Harar.

I nattens tystnad, eller tidigt på morgonen, medan vi sov gick de där.

Solen värmer. Lite. 

Talgoxarna kivas om kommande revir. Spillkråkan flyger från stam till stam och knackar.

Korpen ropar.

Plötsligt är det inte längre bara tyst i skogen.

Värmen från solen får tallarna att släppa snön från sina grenar. 

Det siglar sakta ner som pudersnö, eller dimper ner i stora sjok - beroende på.

Därute sker något. Små, små steg på väg mot våren.

Och största av dem är -  naturligtvis - solen.

*

Väl hemkommen inser jag vad min facebook-kompis menade när hon skrev tidigare idag:

"Som kattägare har vi hår i luften".

Det må vara vår i luften därute, men som katt- och hundägare är hår i luften faktiskt en verklig, och lite småjobbig realitet. 

Så det har blivit en eldig tango med dammsugaren på allt annat detta veckoslut.

Caramba - nu får solen gärna lysa i morgon också - för husets katt-och hundhår kommer att lysa med sin frånvaro - ett par dagar i alla fall...

Och...så är årets första kaffekopp ute på trappan avnjuten.

Våren är på gångs!

LJUSFENOMENET...

...ja, nu har ni kanske kollat in mina löpkängor tillräckligt nog - bäst att uppdatera med något lite åt det mer estetiska hållet. Bra idé eller hur?

Ja, ja...jag tänkte väl det...

Solen, ni har väl hört talas om den där stora, stora ljus- och värmeproducerande himlakroppen som jag har ett svagt minne av att jag någon gång sett och känt, men som jag nästan glömt att den verkligen existerar.
Nästan så jag börjat tvivla på att den faktiskt finns, att det inte är med den som med tomten och påskharen.
De finns ju, men ändå inte, och så ser man dem bara under en begränsad tid av året.

Men nu, hörni! Inte bara i en dag utan i hela två dagar, och dessutom i dagar efter varandra, har detta lite märkliga fenomen kallat solen uppenbarat sig för oss stackars varelser som tassat omkring i skymning i månad efter månad.

Som små bergstroll, som tillbringat större delen av sitt liv bakom mossiga stenar i de djupaste av granskogar kisar vi lite förvånat mot ljuset och vet inte riktigt hur vi skall tycka och tänka.
Plötsligt är det så ljust att det faktiskt gör lite ont i ögonen därute.

Fast egentligen inget att undra över. På 25 år (!) har det inte varit så få soltimmar som denna vinter.
Och så lägger man en urusel sommar på det med värmegrader upp mot femtonstrecket (plus då, ändå..) så ja...

...jag är så jävla svältfödd på sol, ljus och värme att jag knappt kan tänka klart!

Inte ens minnet verkar funka som det skall...

...jag har nämligen Ingen Aning om vart i trädgården jag grävde ner mina tulpanlökar.
Att jag grävde ner dem, de vet jag, men var?


Nå, nu behöver jag ju inte riktigt ännu bekymra mig över den saken. Trots solens återkomst så ligger hela trädgården tryggt inbäddad i ett riktigt rejält duntäcke av snö. Inte den minsta lilla bara plätt någonstans faktiskt.

Men jag undrar ändå.
Var gömde jag mina tulpanlökar egentligen?