I KÖKET...

...är det inte speciellt mysigt just nu. Hemmets hjärta är ett slagfält av halvt ihopknåpade skåpstommar, av    bänkskivor som skall sågas, av sågspån och verktyg.

Det här är stunden då man tvivlar på att det någonsin skall bli ett hemmets hjärta! Att det någonsin skall dofta nybakad bulle eller köttgryta eller rosmarinpotatis där.

Jag lovar att visa innan, mitt i, och efterbilder. 

De bilderna kommer att bota vem som helst som går i köksbytar-tankar! 

*fniss*

Men sakta men säkert går det framåt. 

Innan jag flyttade hade jag en illusion om hur jag skulle hinna inreda den större terassen med utebord och hinna njuta goda sensommarmiddagar, kanske en kräftskiva där. 

Hur hade jag kunnat glömma hur utdraget en renovering ändå är? 

Isynnerhet nu när semestern är slut, och det bara finns kvällar att ta till.

Hmmm...kvällar som obönhörligt blir mörkare - i synnerhet i ett hem som bara har en liten, liten del av alla lampor på plats. 

Kanske jag borde börja där, och inte fundera mig sönder på hur jag skall få tamburen att vara både vacker och praktisk.

Dessa två ord som är så knepiga att kombinera.

Praktiskt är det lätt att få till.

Vackert likaså.

Men båda...

Där har man en kräftstjärt att bita i!

Nu skall jag försöka orientera med genom renoverings-slagfältet till fjäderholmarna. 

I morgonbitti knackar snickarna på dörren vid halv åtta.

Söndagmorgon = Sovmorgon? NOT!

Sov gott - och dröm sköna (köks)drömmar!

M

LIVSVISDOM...

...inget lättare i lektyrväg för semesterns sista dagar...;)

Men väldigt, väldigt intressant!

Vem skulle inte vilja vara vis?

Intelligent?

Men vishet och intelligens är inte samma sak.

Intelligens kan man läsa sig till, kan man träna upp. Har man ärvt?

Men vishet kan man bara leva sig till.

Jag kan försöka ge, delge mina barn den kunskap jag har. Men jag kan aldrig ge dem vishet. Den måste man skaffa, samla på alldeles själv. 

Mark Twain lär ha sagt att man borde omorganisera livet så att man började vid åttio års ålder och gradvis närmade sig arton. Så mycket enklare att ha all livsvisdom i bagaget från början...

Och så mycket tråkigare!

Det roliga med livsvisdom är ju att man samlar på sig det hela tiden. I små, små bitar så man knappast märker det. Ändå önskar jag ibland att jag hade mer livsvisdom än jag lyckats erövra hittills.

För jag tror att det är något man måste erövra. Ta emot. Ta hand om.

Många är de som inte tar åt sig av den vishet som livet strör ut.

Allt kan man inte samla in. Det skulle vara som att plocka alla blåbär i en enorm skog. Det är omöjligt.

Men jag hoppas på att kunna plocka åt mig så mycket blåbär jag behöver.

Att jag ser blåbären, visdomen, där den finns tillgänglig för mig.

Visdom. Det låter så stort.

Och ändå är det något vi alla har, bär på oss, med oss. 

Hur vi förvaltar det mått av visdom vi erövrat oss är en annan sak.

I vår vardag kanske vi uppskattar (överskattar) intelligens och kunskap fram om livsvisdom.

Men finns det livsvisdom utan kunskap och intelligens?

Sådant kan jag sitta och fundera på medan solen tassar sin stilla gång över klipporna och havet kluckar sitt eviga kluckande mot strandstenarna :)

Augustikvällarna börjar bli mörka, tänder man lite ljus blir det automatiskt lite mer filosoferande. 

Att filosofera är kanske också ett sätt att samla på sig livsvisdom?

Att filosofera är knappast väldigt effektivt, så som det kanske skall vara idag - 

men väldans berikande är det!

Att värma en vedbastu är också väldans filosofiskt. På nåt vis,

Nu skall jag ändå bara gå och basta av mig i den augustinattsmörka bastun.

Kanske tända ett ljus - och filosofera vidare?

Katt-hund-unge rumlar runt på klipporna i skymningen. 

De funderar föga på livsvisdom.

De kanske bara har det?

Åtminstone katten och hunden - ungen lär nog måsta samla in sin visdom alldeles själv, som alla vi andra...;)

Njut av mörkret, lyssna på syrsorna, filosofera en smula.

Lär.

M

NÄR BLIR ETT HUS ETT HEM...

...har jag funderat på en hel del de senaste dagarna. Flyttkillarna som kom efter lådorna senaste fredag tyckte jag hade kommit långt på tre dagar. Äldre sonen som stack sig in tyckte att det artade sig. Lillungen tyckte häromkvällen att det börjar se ut som ett hem. 

Men när känns det som ett hem?

Jag tycker att sakerna ser vilsna ut. Som om de inte riktigt hittat sina platser. Djuren är vilsna. Möblerna är vilsna. Och jag är vilsen. Vart jag än tittar ser jag projekt som borde göras. Och första gången någonsin känner jag en liten tillstymmelse till matthet och osäkerhet. Blir det bra det här? Hittar hemmets själ in här? Sätter  den sig till ro? Eller är jag bara otålig? 

Jag är ovan vid vinkelräta väggar, vid hundens tassande mot laminat golv (som jag aldrig kommer att tycka om. Ever!!!) Jag är ovan vid att inte kunna ha dörrarna öppna, katten smiter ut - vilket hon inte får. Inte riktigt än i alla fall.

Min slitna kvast ser bara shabbig ut då den inte har ett gammalt hus att luta sig mot. 

När lyckas jag shabba till det nog för att vara hemtrevligt?

Eller är det bara avsaknaden av matlagningsdofter som spökar? Utan kök inget hem?

Kan det vara så enkelt?

Lillungen bjöd idag, då vi landat på stugan, på gräddig pripel-sås (köttfärssås för er som inte är införstådda i vår gourmet-terminologi, hihii) och det smakade gudomligt! 

Har inte ätit hemlagad mat på två veckor.

Kan det vara där hemmets själ gömmer sig.

I den enkla, goda hemma-maten?

En vecka till, sedan får jag köket installerat. 

Längtar efter basilikakrukor och tomater i fat.

puss o kram

M.

ATT STRUNTA I ALLT EMELLANÅT...

...har jag svårt med. Semestern drar på sina sista verser, och tanken på att strunta i att jag har semester och ledigt, börjar kännas obekväm. Jag har packat ner och packat upp, ringt alla möjliga och omöjliga hantverkare, snickare, elektriker. Ringt och sagt upp allt i gamla huset, ringt och fixat gällande lägenheten. Försökt synkronisera allt. Spacklat och målat mellan varven. Tömt det sista...okej näst sista, ja..ja...det nästnäst sista i gamla huset. Köket är beställt. Idag flyttade en miljon legobitar in. Lillungens legokreationer fyllde hela bilen och mor och son åkte sakta sakta i kurvorna som om vi transporterade äggskalstunn kristall. Minst!

Men nu tänker jag strunta i allt, i alla ospacklade väggar, i alla omålade rum, i alla vilsna ting, i alla ohängda gardiner, i alla ogräs och oklippta gräsmattor, i alla kökskakel som borde hackas loss.

I stället kastar jag loss och drar ut till stugan för resten av veckan.

Jag tänker strunta i alla borde-ha-fixats-igår, och bara dra ut kontakten till hjärnan för fyra resterande dagar innan vardag och jobb tar över. 

Läget i lägenheten är inte klart, men det är under kontroll. Nästan. Tror jag...

Men strunt i det. 

Nu skall jag bara vara i fyra dagar!

Basta!

:)

M.

I HÖGAR...

...är kläder, kärl, kippor och koppor, kastruller, böcker, dynor, täcken, spel, ja typ allt...hehe.

Hunden och katten tassar efter mig vart jag går och funderar nog i sitt stilla sinne vad riktigt är på gångs.

Men sakta, sakta som en snigel på racertävling börjar saker och ting hitta sin plats. 

Mest huvudbry förorsakar allt som skall till köket...för det finns liksom inget kök - än. Det är under planering. Smart som man är lyckades man göra sig av med det mesta från det gamla köket innan man flyttade in. Vem då man? Jag! Men jag har en stark tilltro till att allt blir så bra så! Det kommer en dag då alla högar är borta och alla prylar och mojänger hittat sin plats. Den dagen kommer riktigt när som helst nu....Muahahahaaa.

Lova att stoppa mig när och om jag börjar dilla om att flytta nångång. Ever! 

Inte nog med att alla ting flyter omkring och söker sina platsen. JAG flyter omkring och söker alla borttappade verktyg, skruvar, penslar, telefonen, kaffeburken. Det är det som tar TID. Att hitta alla ting som inte har hittat sin plats. 

Så om jag inte dyker upp här på bloggen på en tid, har jag förmodligen bara tappat bort mig själv...;)

Må gott i sensommaren alla!

M.