...har jag funderat på en hel del de senaste dagarna. Flyttkillarna som kom efter lådorna senaste fredag tyckte jag hade kommit långt på tre dagar. Äldre sonen som stack sig in tyckte att det artade sig. Lillungen tyckte häromkvällen att det börjar se ut som ett hem.
Men när känns det som ett hem?
Jag tycker att sakerna ser vilsna ut. Som om de inte riktigt hittat sina platser. Djuren är vilsna. Möblerna är vilsna. Och jag är vilsen. Vart jag än tittar ser jag projekt som borde göras. Och första gången någonsin känner jag en liten tillstymmelse till matthet och osäkerhet. Blir det bra det här? Hittar hemmets själ in här? Sätter den sig till ro? Eller är jag bara otålig?
Jag är ovan vid vinkelräta väggar, vid hundens tassande mot laminat golv (som jag aldrig kommer att tycka om. Ever!!!) Jag är ovan vid att inte kunna ha dörrarna öppna, katten smiter ut - vilket hon inte får. Inte riktigt än i alla fall.
Min slitna kvast ser bara shabbig ut då den inte har ett gammalt hus att luta sig mot.
När lyckas jag shabba till det nog för att vara hemtrevligt?
Eller är det bara avsaknaden av matlagningsdofter som spökar? Utan kök inget hem?
Kan det vara så enkelt?
Lillungen bjöd idag, då vi landat på stugan, på gräddig pripel-sås (köttfärssås för er som inte är införstådda i vår gourmet-terminologi, hihii) och det smakade gudomligt!
Har inte ätit hemlagad mat på två veckor.
Kan det vara där hemmets själ gömmer sig.
I den enkla, goda hemma-maten?
En vecka till, sedan får jag köket installerat.
Längtar efter basilikakrukor och tomater i fat.
puss o kram
M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar