SAKNAD...

...och allhelgonahelg. För mig har denna helg alltid varit bland de vackraste under året. På sitt stillsamma, sköna sätt. Inga krav, inga måsten - bara en helg att kunna njuta av - och minnas.

Jag var ganska ung då jag förlorade en viktig person i mitt liv. Kanske jag därför alltid haft ett speciellt förhållande till just allhelgonahelgen? Kanske det var det så att jag under mina år som florist alltid upplevde att alla andra helger var så hetsiga att jag aldrig själv riktigt hann njuta av dem? Säkert något jag delar med många inom det yrket...

Det var otaliga julfester och skolavslutningar som jag missat, eller kommit inrusande till de sista tonerna av "Den blomstertid..." eller "Hosianna..."

Nu är det några år sedan jag bytt bransch, men fortfarande kan jag känna en enorm njutning i denna helgs kravlöshet. Ibland kan jag känna att det är så synd att den går "lite förbi" för så många. Vilken fantastisk chans att på allvar dra ner på takten - om så bara för en dag. Att få gå till kyrkogården och tända ljus.

Så vackert!!!

I år kunde jag inte åka iväg till gravarna och njuta av stämningen och tända ljus på de för mig viktiga personerns gravar för det skulle blivit för långt för Aida-valpen att åka med, och för lång tid för att lämna henne ensam. Ändå vet jag att min mamma, vars grav kanske är den allra viktigaste för mig, skulle ha förstått. I hennes hjärta rymdes de flesta människor - och alla, precis alla, djur!

(Så, tack, exet, för att du gick och tände ljusen för mig!) En mörk grav en dag som idag är bara...inte bra!

Mörker finns det mer än nog av ändå. De ljusa timmarna räcker inte riktigt till för vardagsfritiden länge. Det är mörkt som bara vad redan då jag ger mig iväg hemåt! Även om det är mysigt, så känns det som om nån kopplat bort min turbo eller annars bara dragit ner på effekten i mig.

För många år sedan talade jag med en kvinna som flyttat till södra Finland från nordligaste Lappland, där det ju helt konkret inte finns någon sol alls på.....väldans länge.

Hon berättade att hon hade så svårt att inte "tillåtas" gå ner i varv här söderut när hösten kommer, för det gör man där hon kommer ifrån. Det är helt naturligt att när det är mörkt så är turbon ur bruk....

Hur smart är inte det egentligen? Det är ju nu den årstid då man borde behöva prestera minst! Ändå är det många som ger järnet dessa sista månader av året för att nå budjeter och försäljningsmål bara för att "målet" råkar vara årsskiftet. Tänk om man skulle svänga på det, och tex tänka på att ha detta "mål" tidigare på hösten då man ännu har lite extra sommar- och ljusenergi kvar att ta av?

Men ingen frågar mig.....hehhehehhe....!

Skönt, och stressfritt var det i allfall att få tassa ut i skymningen och tända ljus på trädgårdsbordet för dem alla som inte längre behöver stressa...

Vila i frid, alla älskade som inte längre är.

M.

VAD Ä R DETDÄR FÖR NÅT???

...eller vad tycker ni att Myrras blick förmedlar?

Bläääähh! Det kan väl inte vara en liten HUNDvalp. Yäk...!

Fast  e g e n t l i g e n  verkar det som om det skulle vara hur kul som helst med en liten lekkompis...

En liten, charmig, cool, underbar virvelvind called

 A I D A

Njut av er fredagskväll, själv skall jag gå och stoppa näsan i lite varm valppäls!

Kram M.

LUGNET...

...finns just nu inte så mycket annanstans än i kattens stilla spinnande i soffan!
Nu är det inte så att jag skulle vara så rysligt jätte upptagen och efterfrågad till höger och vänster. Beklagligtvis tror jag att jag måste skylla min frånvaro av lugn på min oförmåga att organisera saker och ting. Kanske?

Samtidigt händer det faktiskt en hel del i mitt liv just nu.

Jag har sökt (och fått) min gamla tjänst, men med nya arbetsuppgifter vilket kommer att leda mig raka spåret till skolbänken i en viss mån. Vilket är roligt!
Jag har en liten unge som är på väg in i tonåren med Goliat-steg, vilket också är roligt!

Jag har blivit tillfrågad att komma med i diverse fritidssysselsättningar, vilket är intressant och roligt!

Jag har gått och blivit med valp (om en vecka) och vrålpluggat hundskolning för att uppdatera mig, vilket OCKSÅ är urroligt!

Jag har gläntat på dörren för en ny person i mitt liv- vilket först ÄR roligt....;)

Jag har lekt snickare, vilket VAR roligt - typ den första veckan...hahhahahaa!

För att vara riktigt ärlig har jag inte riktigt hunnit märka att kvällarna blivit mörka, att skymningen kryper närmare tidigare och tidigare. Att det om morgonen är mörkt och att ögonlocken väger mer än för ett par månader sedan - det HAR jag däremot märkt!

Så lugn...just nu är det nog mera en illusion - men jag vet ju att jag kommer att landa i lugnet igen någon dag.
En envis höstförkylning har fått greppet om mig, men frånsett den så känner jag mig ganska energisk i allafall. Det är som om min organisationsförmåga bara just nu lite haltar...

Men så är det säkert meningen att livet skall vara - allt annat än statiskt! När man minst anar det står det en massa överraskningar och väntar på en på livets stig. Jag tror att man skall vara lite modig och plocka åt sig av dem. Man vet aldrig...och förmodligen skulle man ångra sig längre fram. Att man inte vågade.

Ibland är det på sin plats att vara förnuftig (denna regel gäller i synnerhet för mina barn - ifall de läser dethär...;)) Men annars tror jag att det kan göra gott för var och en att också kasta sig in i nytt och spännande och inte alltid, alltid tänka så långt framåt i tiden!

Inte planera livet in i minsta deltalj, och inte ta allt för givet. Man behöver kanske inte alltid ändra om sitt liv, men redan att se på det man har med fräscha ögon kan vara det man behöver för att pigga upp sig i höstmörknet!

Bara att konstatera att som inredningsblogg är denna blogg under all kritik...men just nu händer det bara så mycket annat...!

Skulle vilja ge er alla en jättekram...

...och det gör jag också!

M.

ÄLSKADE, ÄLSKADE LILLA SKRÄP...

skorpan, lillagubben, pyret, grodan...ni vet, ord som kan ha så många betydelser!

Lilla skräpet är för mig så fyllt av kärlek som det bara kan vara.

Ett litet skräp kom in i mitt liv för tolv år sedan. En liten groda.

Då, som nu, känner jag just såhär:

I morgon fyller du tolv år.

Du skall veta att jag älskar dig så!

Jag älskar din spontanitet, din förmåga till empati, ditt sinne för rättvisa.

Ditt vilda temperament, ditt ärliga, härliga sätt att vara just du!

Jag beundrar din styrka att stå på dig, din förmåga att utrycka dig, din filosofiska läggning!

Jag är så glad, och tacksam, att just du kom till mig - i mitt liv!

 Jag är så rörd över att du ser de svaga omkring dig, att du har ett hjärta som ömmar för dem. Att du ställer dig upp och försvarar dem som behöver det.

Kanske för att du själv inte alla gånger har det så lätt, gör att du ser andra som kämpar, och jag är så stolt över det du gör!

Jag kan komma på tusentals underbara stunder med dig, men dem sparar jag i mitt hjärta - för all tid.

Snart lämnar du barndomen bakom dig, och traskar in i ungdomen.

Tillsammans skall vi traska genom de åren, men jag vet en sak som kommer att bära dig genom livet:

Du har ett hjärta av guld!

Grattis på födelsedagen,

MITT ÄLSKADE, ÄLSKADE LILLA SKRÄP, BÄSTA UNGEN I VÄRLDEN!

-Mamma-

SÅGA, SKRUVA, BULTA, MÅLA...

...jaha, vad har ni gjort i veckoslutet då?

Jag har lekt snickare:) .

Eller lekt och lekt, jag har faktiskt krystat fram x-antal meter staket som jag är barnsligt stolt över!

Mitt livs första, egenhändigt tillverkade staket.

När jag stod där i höstsolen, med släggan i högsta hugg, med jeanskjolen stramande över låren och hårlockarna fladdrande i vinden tänkte jag på att jag måste vara en något komisk syn. Men strunt i det - det blev staket i alla fall!

Antagligen lyckades jag göra de flesta misstag, gick den långa vägen med försök och misstag, men det var roligt ändå! Och även om jag har lite fler meter kvar att bygga än jag hade tänkt att jag skulle ha efter weekenden så lär jag mig hela tiden.

Och så får jag ju goda råd också...i stil med;
Jasså, du gjorde så - om jag varit du så skulle jag ha gjort så här (lång förklaring) för att komma lite lättare undan...

Just, det ja...eh..tack!

Synd att jag inte kom mig för att fråga innan bara. Men nu vet jag ju till nästa gång!

För det är ju så att frågorna kommer under arbetets gång. Och för varje stolpe, för varje meter staket blir jag lite varmare i kläderna - på många sätt, hahhhahaa!

Men ikväll var det inte längre någon risk att man skulle bli varm i kläderna. Nordanvinden svepte genom trädgården med frenesi medan sonen och jag bankade in de sista stolpfötterna i jorden. Eller han bankade och jag stod mest och kommenterade att det nog går lite snett nu...Allt medan höstmörknet sänkte sig omkring oss.

Och medan vi 'smådiskuterade' där med hutter i rösten om hur snett snett är, föll de första små snöflingorna!

NEEEJJJ! Inte snö än!!!
Jag skall ännu kratta, och plocka in de sista krukorna, och plantera rosor, och stänga av sommarvattnet, och cyklarna skall in, och gräsklipparen och och och...

...och så har jag lite kvar på staketet då - också;)

Den uppmärksamme ser att det är lite väl mycket utrymme under grinden för att hålla små hundar på insidan, men det skall åtgärdas - på nåt vis. Och den ena stolpfoten är lite sned - men det är ju bara charmigt? ELLER HUR?

kram
M.