VITT UTE, VITT INNE...

...så kan det bli ibland. Som vädret är nu kan man ju bara vara tacksam för alla vita blommor i trädgården som lyser upp i murrigheten. Skulle det vara stark försommarsol ser man knappt dessa vita skönheter.

Annars passar de här bleka, lågmälda blommorna min sinnesstämnng precis. Måste vara lågtrycket som spelar mig ett spratt för så här lågmäld och melankolisk brukar jag inte vara...Nu har bara det stora vemodet kastat sig över mig som en dimma - utan att jag riktigt vet varför.

Ni vet, man känner sig nedstämd och ledsen och övergiven av allt och alla utan att egentligen vara det...Vill inte riktigt ta itu med nåt - bara gå runt och titta och fundera. Men det kanske är en mening med allt? Också att känna sig MidsommarMelankolisk?

Senast jag tänkte på att allt nog har sin mening var när jag stack mig in i ett köpcentrum och hittade ett fint mellanstort olivträd i en blombutik. Skulle handla en massa annat så jag tänkte att jag skulle återkomma och köpa trädet till sist för att inte behöva släpa med det medan jag fixade de där måsten...

Ni tror inte, men jag satt mig i bilen och körde hemåt en god bit innan jag kom ihåg...Neeej, jag hade TOTALT GLÖMT olivträdet. Jag tröstade mig lite med att det var ganska dyrt...och ja, att jag faktiskt kan vara utan ett olivträd TILL. Jag har ju två små hemma redan...

Så en dag senare sprang jag in i Stora Matbutiken var jag brukar veckoslutshandla - och döm om min förvåning. I deras annars ganska tråkiga blomavdelning stod några dubbelt så stora olivträd som det jag sett i blombutiken dagen innan - och till, inte bara samma, utan billigare pris!

Med lite kvinnlig logik fick jag det genast till att jag ju på nåt vridet sätt SPARAR om jag köper det här trädet...Jo, jag vet, det låter helt snurrigt när jag säger det här, Men jag LOVAR, där i butiken var logiken solklar;)!!!

När jag nu sedan kom på att jag nog inte sparat ett dyft - egentligen - valde jag att knappa in på sommarblommor i stället. Olivträdet har jag glädje av året runt, och jag tycker sååå om det. Så till den grad att jag häromnatten när det riktigt stormade, lämnade den varma och trygga tillvaron under täcket och gav mig ut i storm och regn för att bära in olivträdet till verandans trygga värld.

Kanske det faktiskt är en mening med allt? Också med min oförklarliga melankoli?

Just idag kan jag tom känna att det är nåt vemodigt med utblommade maskrosor, fast jag inte annars är precis en maskrosfantast...

En skogsstjärna i knopp, så stilla, så liten i den stora skogen...

Ibland när jag känner mig såhär brukar jag göra något praktiskt...Man filosoferar och tänker så bra när händerna får arbeta... Av restena från mitt förra hönsnätpyssel blev det en sådan:

Inte för att den skulle hålla flugorna borta från nåt ( ifall de inte blir gigantiska i år...flugorna*hihi*) men den är lite småskoj att ha nånstans. Men framför allt, den var rolig att göra!

Om inte vi hörs...Njut av Midsommaren oberoende av väder! Det är ljuset som räknas;)

Kram, M.

GRÅBLÅA TONER OCH VITA NYANSER...

Väderleksrapposten höll vad den lovade...det blev varmare, två hela grader! Solen skymtade lite bakom molnen, men det var allt...

Vilket TUR att jag försett mig med lite pyssel, för att bara sitta och glo på ett grått hav och på en grå himmel hela veckoslutet är inte helt skoj!

Här har ni pysslet. Min gamla köks-soffa som jag hade i köket i mitt förra liv, tänkte jag säga, men det är ju nog samma liv...hemmet är bara annat:).

I tio år har köks-soffan nu stått och samlat damm på stallvinden i väntan på att hitta sin plats här i världen. Nu är det dags att damma av den *host, host* och - ni kan aldrig gissa!!! - MÅLA den!

Under sin exil ha den stackars soffan förlorat sitt ena ben, men operation lappa benet får jag ta itu med sen när jag packat med lite lim och en såndär mojäng som man spänner fast grejer som man limmat med, ni vet? Och kanske lite spik, skruvar och muttrar - ni hör hur fast besluten jag är att benet går att rädda!

Egentligen var jag riktigt glad att det inte var klart solsken, för det är ett helsike att måla vitt (fast egentligen är dethär grått, eller lite ditåt...) när solen lyser. Men att behöva förse sig med varmaste vintertröjan och ändå frysa om fingrarna när man målar ger inte sommarkänsla precis...

Sen var det bara att bära in den i stugan. Bakom soffan ser ni väggarna som tidigare var naturella (bastulooken...) men som jag i fjol betsade mörka. Nu har jag bara några stockar kvar som kräver en hög stege - som jag inte har - sen är innerväggarna klara:)

Sen skaffade jag en tallrikshylla för en tid sedan, och här hittade den också sin plats.

Nu var det dags att tända en brasa för att jaga ut havsfukten från stugan och käka lite jordgubbar. Man gör ju sitt bästa för att få fram sommarstämningen;)

Yllesockor och jordgubbar är liksom olika säsong, men nu sammanföll de märkligt nog.

Här på stugan har jag ju ingen trädgård alls. En bergsskräva har jag fyllt med mylla för att småbarn och ungdomar och vuxna under vissa omständigheter ( i mörker och så..) inte skall ta och ramla ner i den och slå sig sönder och samman.

Där växer bergenia. Inte min favoritväxt precis, men tillräckligt anspråkslös för att överleva den non-vård som växterna får här största delen av året.

På lördagkvällen svepte årets första rejäla åskväder över oss. Strömmen försvann, och det var bara att plocka fram ljus och Afrikas Stjärna och njuta av skådespelet över havet! Jag älskar åskväder...och det trots att jag ett par gånger varit riktigt nära när åskan slagit ner. Jag har den största respekt för naturens krafter, men jag är inte rädd.

Sist lite om djurlivet; såg inte skymten av "andra halvan" av vårt svanpar på hela veckoslutet...Hoppas det bara är så att honan ligger på boet och ruvar...Svanen här ser ut som om den fått en skada på halsen, som om den fastnat i nåt. Han (?) såg annars ut att må hur bra som helst, simmade omkring och åt med god aptit - men väldans ensam var han...

Tänk, bara en vecka till Midsommar! Köpte hem Lantliv Mat, så nu skall jag titta om man kunde stjäla någon god idé till midsommarmiddagen:)

Kram, M.

FRI SOM EN FÅGEL...

Här sitter jag och nästan räknar dagarna till semestern. Jag smakar på tanken om långa morgonfrukostar i trädgården. Dåsiga dagar på stranden. Tid att gå på loppis. Målningsprojekt för mulna dagar. Ro att laga goda middagar. Tid att umgås. Bara vara!

Bara vara fri som fågeln!

En annan som snart får känna sig fri som fågeln är min äldre, storungen, som snart avklarat ett år i armén. JAG tycker ju att det var just han ryckte in, medan HAN tycker han har varit där i eeevigheter.

Tydligen har de lite brist på vettig sysselsättning där den här sista tiden, för här en dag hade de hamnat bära på en 120 kg bom i ett par km. Vad ingen visste var VARFÖR de bar på bommen, VART den egentligen skulle och VAD det var för idé med det hela...

Efter det var det lunch, men istället för att få gå in i matsalen och äta så bestämde "nån" att de skulle äta ute på gräsmattan utanför matsalen från sina matbackar som inte alla gånger är så fräscha. Trötta, svettiga, varma och frustrerade satt de där i gräset och käkade när några gäster (kvinnor) gick förbi och kommenterade:

- Titta, det ser så mysigt ut när pojkarna har picnic i parken!

I armén är allt inte som det ser ut att vara...*fniss*

Jag måste erkänna att jag tycker att det är härligt när han blir civil om en knapp månad. Inte för att jag inte skulle tycka att armén KAN göra gott åt gossarna (de får bättre kondition, om inte annat), utan för att jag har "lite planer" som han kan hjälpa till med när han nu ändå är ledig...

Han kunde tex...och sen när han gjort det så kunde han fast...och om han nu absolut inte har nåt annat för sig så kunde han...

Nå, nej! Jag skojade bara! Jag önskar honom hjärtligt välkommen till den civila världen!

(OM nu sen tiden skulle bli lite lång för honom så kunde vi ju TÄNKA att få lite saker fixade...krhmm, krhmm. Kanske hans kompisar OCKSÅ har det lite tråkigt? Då skulle man få ÄNNU mera fixat...)

Nu skall jag gå och packa lite "pyssel" i släpvagnen, i morgon bär det av till stugan. Tack och lov att det lovats lite varmare än förra veckans nattköld...

Må gott!

M.

HÄRLIGT KAN VARA FARLIGT...

Tack, rara bloggsystrar för era kommentarer! Ni har så rätt, vi SKA vara stolta över det vi gör!!! Vem lyfter kattens svans om inte katten själv;) *kurr...*

Ibland tycks bara Jantelagen spöka lite hos envar...*ler*

Men nu bär det av ut i min trädgård. Vi har alla växter som av någon orsak tilltalar en alldeles speciellt. Allra först föll jag för det finska namnet på denhär växten (Lehtokielo, direkt översatt Lundlinjekonvalj - men den heter visst rams på riktigt...)

Ordet Lehtokielo lät nästan poetiskt, lund...och liljekonvalj...

Vad som syntes i krukan var inte mycket för världen. En grön larvliknande sak som stack rakt upp. Hmmm?

Nu har jag haft denna perenn i min trädgård redan några år, och de blir fler och fler, och jag gillar dem mer och mer. Det är något avskalat, stiligt och enkelt över dem.

Lite senare böjer sig knoppen graciöst, men fortfarande utstålar den styrka och beslutsamhet. Den är vän och stark på samma gång.

Blomknopparna i nästan utslaget tillstånd skiftar i grönt och vitt, så rena och enkla.

Absolut en av mina favoriter. Härlig - men farlig. Den är giftig, så inget för barnfamiljer...

Själv hade jag tidigare lite slarvig inställning till dethär med småbarn och giftiga växter, jag tänkte väl att vilken unge skulle ta och krypa upp i rabatten och börja käka på mina blommor???

Så tänkte jag alltså, tills lillungen 7 månader gammal smällde i sig en handfull eller två med....VITSIPPOR!!!

- VA? Barn skall inte käka blommor!!! Vitsippor, vänta nu är de inte giftiga, eller nåt?

Ringde till giftcentralen och fick det lugnande beskedet att jodå, vitsippor är giftiga, men att till och med små barn skall äta ansenliga mängder innan det blir värre än lite knip i magen. Och eftersom vitsippor bränner i munnen, brukar barn inte gilla dem speciellt.

(Utom min då, som åt med god aptit...)

Nu mera är ju lillungen stor, så rams har jag haft i trädgården en tid (som julros och andra ruskigheter;)) Av ramsen är bären de giftigaste, men oftast är det jätterams man kan köpa i affären och den är steril, så det blir inga bär.

Men stilig är den! En härlig motvikt till allt annat "fladdrigt" i rabatten...

Må så gott...snart blir det varmare! Kram M.

BLOMMOR OCH BIN

Hahaha, var det verkligen jag som skrev det förra inlägget? Nu när jag läste det på nytt så fick jag en känsla av att det var lite för "präktigt" för att komma från mig;) Det var inte meningen att det skulle bli ett "vad-duktig-jag-varit-på-veckoslutet-inlägg...huuu...Min tanke var att kan jag så kan ni alla därute! Jag var nog riktigt, riktigt trött när jag skrev igår...tröttare än jag ville erkänna;).

Läste för länge sedan ett kåseri om Martha Stewart...ni vet hon som bara fixade allt sådär bara *knäpper med fingrarna*. Jag gapskrattade när jag läste om hur man skall göra om bilen inte startar en morgon. Då går man bara ut i lidret och tar lite dna och knådar ihop till en häst som tar en dit man skulle när bilen svek...

Vi kvinnor kan så otroligt mycket, men det är så förfärligt viktigt att vi inte trillar i systerduktig-fällan. Att vi gör det vi tycker om i den takt som passar oss - och att vi gör det för vår egen skull, och inte någon annan!

Sen kan jag bara tillägga att takmålning nog går som ett träningspass när som helst. Mina muskler påminner mig idag om att jag slarvat med träningen den senaste tiden...och de har alldeles rysligt rätt i det. Men man hinner inte med allt - och så skall det vara;) Tänk om jag får allt klart någon dag? Vad skall jag sen göra???

Och drömma om???

Kram M.