DET GAMLA GOLVURET

Det var först när jag kom hem med min bukett solrosor och placerade 

dem på bordet där intill det gamla golvuret och blicken råkade

fastna på det lilla runda fönstret på golvurets mage som jag 

såg att det ju precis liknade en solros.

I butiken hade jag tvekat om jag skall köpa hem solrosor redan nu. 

Är lite fånig när det gäller säsongs-blommor och det känns inte riktigt

som solros-tider än. Men dagen var blåsig, kall, nästan kylig, så buketten

landade trots allt hemma hos mig. 

Är inte över mig förtjust i gula blommor, men på något

vis kände jag att jag behövde denna lysande, varma blomma hemma just nu. 

Jag kände mig frusen, och lite dämpad i själen. 

Lite ledsen faktiskt, fast helt utan en klar orsak. 

Melankolisk. 

Det är något med nyhetsflödet som trycker ner mig just nu. 

Rasismen som ploppar upp på politisk hög nivå. 

Och även om jag är en nyhetsknarkare och ser fram emot 

en nyhetshöst med den nya regeringen - frågan är ju hur länge den kommer

att hålla ihop - så är det något som känns så in i vassen olustigt. 

Klimatångesten får också ett grepp om mig när det brinner på 

så många ställen i sydeuropa. Och dessa heta dagar i det området. 

Jag var i Grekland någongång i medlet av 80-talet. Då var det

vindstilla och 42 °C i skuggan. Alla öbor sade att de aldrig upplevt 

något sådant! Det blev inte ens svalare till natten. 

Så här skall det inte vara sade de äldre. 

Nej, det skall ju inte det...

Ibland lyckas jag glömma Ukraina för en stund. Och det gör

mig också beklämd och nedstämd. 

Inte så att jag vanligtvis går och tänker på kriget dygnet runt, men nu

har det känts som om jag liksom sopat undan det för att det har blivit

en "normalitet" som inte lika starkt är med i nyhetsflödet. 

Och det känns fel. Ett krig i Europa är inte, och får inte bli en slags norm. 

Som inte heller rasism. Det får inte bli en norm. 

Klimatförändringen får inte heller bli en norm. 

Men ju mer vi utsätts för nyheter av det slaget - och det bör vi ju göra för

att vara upplysta - desto mer finns det samtidigt en risk att allt det där

normaliseras och det bidrar till att jag känner mig lite nere och modfälld. 

Läste idag en rapport om att Golfströmmen kanske kan komma att kollapsa

betydligt tidigare än man hittills trott. Och att man vet att den kommer att göra det, 

kollapsa. Visst, tidningarna skruvar alltid till för att få snaskiga klickrubriker, men ändå. 

Sätter mig på balkongen en stund efter arbetsdagen, det är svalt och skönt. 

Läser en stund, men känner en dåsighet komma smygande och jag lägger

bort boken och lutar mig bakåt och blundar. Tankarna kommer oinbjudna till mig.

Tänk den dagen när allt liksom tippat över och man vet att man inget kan längre göra. 

För att motverka klimatkrisen. Motverka rasismen.

När de allt mer radikala åsikterna börjar kännas rationella för att när man 

inte längre kan rädda jorden och mänskligheten - då blir det kvar att försöka

rädda sig själv. Och hur blir vi då som människor?

Ja, ja...sådana tankar i onsdagskvällen. Från det där soffhörnet intill det gamla

golvuret. Det som stannat för länge sedan. För att ingen orkar bry sig att dra upp det. 

För det orkar ändå bara gå en liten stund...