Jag råkade på en artikel i någon semiseriös nätblaska där man plockade fram
hur man gjorde förr. Och nu är inte förr i det här hänseendet 1800-tal utan typ
"alldeles nyss" - dvs då jag var ung.
Bland annat nämndes där det här med att man kunde fara och vara både
hit och dit och där utan att det fanns möjlighet att ringa.
Telefoner ja.
Ja, ja...alltså jag är ändå inte sååå åldrig att det inte funnits telefon i hemmet
under hela mitt liv. Men minsann var det bara en telefon och den fanns i vår tambur med
lämplig hörbarhet både till köket, till vardagsrummet, och till min äldre brorsas rum.
Lyckat i en tonårings liv. Not!
Därför gjorde min mamma, som ändå begrep sig på sin tonårsdotters dilemma,
det drastiska valet och skaffade en förlängningssnodd (!) till telefonen så jag kunde
släpa in den i mitt rum och (nästan) stänga dörren om mig. Nästan, för sladden
låg ju emellan...
Lite senare fick jag faktiskt en egen sidotelefon till mitt rum - DET var lyx det!
*
I artikeln skrev man om att man då man var på landet/stugan måste tassa
till någon granne som kanske hade en telefon för att ringa om det var nöd eller nåt.
Det fick mig att tänka strax trettio år tillbaka i tiden. Inte hundratrettio, trettio.
I juli 1989 födde jag mitt första barn, en grabb. Han fyller förresten 30 år om
bara några veckor! Som nyfödd hade han lite problem med sitt bilirubin och utvecklade
en lätt gulsot vilket ledde till att han fick några dagars "solarium" dvs blåljuslampor
på sjukhus då han var en dryg vecka gammal. Vi hade då redan varit hemma
ett tag från bb. När han blev utskriven och allt var ok med grabben packade
jag honom, min hund, barnvagn, mängder med mat och ännu mer böcker i bilen
och styrde kosan ut till stugan.
Gubben - barnets far - blev hemma för han jobbade.
I dagens läge kanske detta inte låter speciellt alls, eller?
Men då fanns det alltså inte rinnande vatten i stugan. Allt vatten skulle bäras
in från en brunn ett bra bit ifrån. Allt vatten skulle värmas antingen i bastu-ugnen eller
i en kastrull i köket. Behöver jag berätta att ett blöjbyte tedde sig lite mer
avancerat än samma procedur under rinnande vatten...
Men så här efteråt tänkt så är det väl inget konstigt. Men
att det på stugan då inte fanns någon telefon, den kom först senare,
det känns i dagens läge lite...vågat?
Där satt jag alltså ensam, nybliven mamma, med en två-tre veckors knodd
som precis kommit från sjukhuset på en stuga ute i ingenstans,
utan telefon, och utan egentligen ens vetskap om var jag kunde
hitta en om det krisade till sig.
I dagens kanske lite överförsiktiga värld låter det säkert helt galet?
Men så vi njöt! Den pyttelilla grabben och jag!
När han sov läste jag böcker och solade (det var innan man kom på att solen är farlig)
simmade med hunden och värmde bastun på kvällarna så jag fick babyn riktigt ren.
Han var dryga tre veckor gammal när han började sova hela nätter.
Eller hela och hela men som kvällsmänniska tyckte jag att om jag matade
honom vid 12-snåret så är det ännu kväll. Och vaknade han vid sju så var det
morgon. Så nej, jag vet inget om nattvak. Inget!
*
Nämnde detta för honom, den snart 30-åriga grabben, och han tittade
nästan lite beundrande på mig och sade att det ju var modigt gjort.
Det kanske det var - med dagens perspektiv - men då upplevde jag nog
inte att det var speciellt modigt, eller ens dumdristigt.
Bara helt vanligt.
Och ingen, vare sig min mamma, mina svärföräldrar eller
någon av mina vänner tyckte det var något märkligt att jag ensam
packar iväg mig ut till stugan som är utan bekvämligheter och
utan telefon med en nästan nyfödd en.
Hur skulle det sitta i dagens värld?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar