MOSSIGA STUNDER....

Uj, vad tiden går fort! Tycker att jag inte hinner med något alls. Nästan två veckor sedan jag skrev ett blogginlägg senast! Och så är det inte ens så att det skulle ha varit speciellt mycket extra något som stulit min tid. Det är bara livet.

Än finns det kvar lite av höstfärgerna, men för varje dag tar det grå mer och mer över. I morse hade kylan frostat naturen silvervit och med ens är det som om den mjuka hösten är borta, ersatt med en skarpare, kallare, torrare.

Aldrig är väl steget mellan två årstider så tydlig som det mellan höst och vinter? En morgon är den bara där. Kylan och frosten.

Trädgårdens buskar fylls av djur som söker sig närmare beboelse i hopp om mat. I går när jag kom hem höll en fasantupp på att srämma slag på mig då den låg och tryckte i buskarna precis intill trappan. Den flög upp med ett fasligt oväsen då jag inget ont anande skulle gå in. Instinktivt vände jag på mig, bort från den flaxande fågeln och fick då syn på gårdsharen som satt och mumsade på något bara någon meter från mig.

Skall se till att bunkra upp med litemycket frön inför vintern. Undrar om djur känner på sig hur vinter kommer att bli? Har de en 

bättre väderleksapp än vi människor? En sak som jag noterat i år jämfört med i fjol är att mängden koltrastar som stannat kvar är

betydligt färre i år än för ett år sedan. Kan det säga något om kommade vinter?

Sidensvansarna har redan tömt rönnarna på bär, och stjärmesarna flaxar omkring i flockar mellan träden. Domherrens vemodiga klagan hörs nästan dagligen. Den är en väderspåare som få. Jag tycker jag alltid ser den som talrikast innan ett oväder drar in.

Jag välkomnar ändå novembermörknet. Trodde aldrig jag skulle säga så, men jag har en hel del skrivarbeten att beta av innan årsskiftet och det finns inget bättre än att göra det hemma i soffhörnet med lite levande ljus på bordet och en hund snusande intill. Sedan behöver jag ofta försöka pricka in dessa stunder då huset i övrigt är tomt, för jag har svårt att koncentrera mig om

andra hemma-ljud pockar på min uppmärksamhet. Märkligt nog kan jag sätta mig och skriva på ett café eller på tåget, det är som om just de ljuden är annorlunda på ett sätt att de inte kräver någon slags deltagande av mig. Hemma-ljud som åstadkoms av andra knycker min fokus på en gång. 

Men är det novembermörkt ute så stjäl inte vädret min uppmärksamhet i alla fall. Så välkommen November! Snart här!