…att trilla dit och skaffa sig en liten höstförkylning då, så
där lagom innan ens hösten hunnit igång på allvar.
Lillgrabben började för en vecka sedan med att komma hem från kompisen
och se ut som något som katten släpat in, och nu var det min tur då
att snubbla in i snorträsket.
På torsdag morgon var det ett faktum att plocka fram näsdukar
och halstabletter och försöka undvika att se sig i spegeln så
gott det gick, för den där varelsen med ögonen hängande ner över kinderna,
stripigt hår och rödfnasig näsa kunde väl ändå inte vara jag?
Till och med katten såg förskräckt ut…
Det här kom ju lite olägligt. Fast när skulle nu en förkylning komma lägligt, egentligen?
Mycket sällan skulle jag säga.
Hade en hel del inbokat på jobbet och annars också ganska bra flyt på där,
så nu blev det till att omorganisera tider och möten. Det fick mina snälla
kolleger ta hand om. Tack!
Det känns alltid skönt att veta att man kan lita på gänget där när något
oförväntat uppenbarar sig.
En akut snorinvasion hör till dem.
Jag kommer förmodligen aldrig att sluta förvånas över hur enkelt en löjlig liten
virusloppa ändå klarar av att däcka en annars frisk, vuxen person.
Från 100 till nästan 0 på några timmar bara.
Grabben låg riktigt utslagen ett par dagar. Vi kommunicerade mest genom
något lustigt teckenspråk, för det var aningen knepigt att begripa sig på
hans hesa väsningar mellan hostattackerna.
När han blev bättre så kroknade jag då i min tur.
Nu var det jag som låter som en grottmänniska.
Tydligen sköter våra immunförvar sin uppgift på rätt lika sätt i alla fall.
Han sov måndagen igenom. Jag torsdagen.
Vaknade bara till några gånger för att kolla hur långt den där äldre grabben hade
hunnit på sin färd genom Baltikum och Europa med Salzburg som mål.
Jo, han bilar alltså ner, för att få med sig lite mer grejor som han behöver i studierna.
Vid midnatt fick jag en godnatt-hälsning någonstans-ifrån-den-polska-landsbygden.
"Fantastisk stjärnhimmel och koskitslukt."
Eftersom resan ner görs i en bil där man hjälpligt kan sova över i, lät det som om
övernattningsplatsen var hittad.
Skulle jag varit med skulle jag antagligen inte ens känt lukten av den där koskiten...
Idag, på eftermiddagen, började livet sakta återvända.
Hade planerat ett veckoslut på stugan med timmar i skogen på
jakt efter en och annan svamp som möjligen ploppat upp nu efter veckor av hällregn.
Än känns det aningen ambitiöst. Att ta sig till postlådan i morse var ju en utmaning i sig.
Men det har vänt. Även om hostan och snuvan finns kvar så har något hänt.
Min kropp tog fighten och verkar nu vara på offensiven och redo att be viruset dra dit
det kom ifrån.
Tänk om kroppen ändå klarade av att själv jaga iväg också värre åkommor än
en ynklig förkylning?
Så är det ju inte, det finns så mycket annat som kroppen inte orkar stå emot.
Och kanske just därför känns det extra bra att märka att även om
en liten virus däckar en för några dagar, så funkar kroppen och slåss tillbaka.
Som tack för det skall jag strax bjuda mig själv, och lillgrabben på en bär-smoothie som
dräller över av vitaminer.
*
Medan jag suttit här och skrivit kom det ett meddelande från den andra grabben.
De är nu framme i Salzburg och skulle ta in på ett hotell.
Hotellet hade tydligen problem med sina datamaskiner och fick inte riktigt fram om
det fanns lediga rum eller inte.
Under tiden som de i receptionen petade och letade så bokade grabben via nätet rum
till det samma hotellet, dessutom 30 € billigare än "över disken".
Kan bara gapskratta - vad gjorde vi innan internet?
*
Samtidigt kan jag ibland förbanna det också. Nätet.
Jag är lite av en nyhetsfreak. Har jag en minut över, så år jag in och kollar
nyheterna på nätet.
Jo, jag gör det om jag tar en kaffepaus, om jag måste vänta på någon till ett möte,
om jag har tråkigt en stund och även utan att jag har någon egentlig orsak.
Jag älskar att läsa nyheter. Jag vill förstå världen och allt som händer.
(jo, DET var ambitiöst så det räcker och blir över,
och jag inser ju att det bara är ett fåfängt försök, men envist försöker jag göra det ändå)
Ibland undrar jag om inte det ändå var bättre om man hade sådär lagom
tillgång till nyheterna. I tid, menar jag.
Och att det också kanske fanns mer tid innan man publicera nyheter?
Att det skulle vara mer analytiskt än alla dessa korta notiser som pluppar upp
som de där svamparna jag föreställer väntar på mig därute i skogen.
Jaha, men nu snöar jag ju in mig på ett helt annat ämne…Kanske jag skall ta det, också,
i ett eget inlägg, någon gång.
Bara jag snörvlat och snytit klart här först!
Sådant idag, från;
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar