…det är liksom vår plan.
Lillungen och jag kunde inte fort nog komma susande ut till stugan igår för att hinna kasta oss
i havet och njuta av kvällens sista solstrålar.
Det var fredag och sommarhettan hade haft oss i sitt grepp hela veckan.
Aaaah, bara den där känslan när vattnet omsluter en och man blir av med
den där kvava känslan som lagt sig på huden, i håret, inuti en.
Medan augustinattens mörker kröp närmare och närmare in i varje liten vrå,
satt vi på terassen uppkrupen i var sin stol och myste - och bara slappade.
Så man ändå behöver sådana stunder!
Gräshopporna spelade i gräset omkring, och nerifrån stranden hördes
ett lojt vågskvalp.
Emellanåt mumlade vi små dåsiga meningar utan större innebörd
till varandra genom mörkret.
Vi slappar ganska bra ihop, grabben och jag.
I måndag börjar skolan och vardagen dras igång på riktigt igen.
Sedan skall maskineriet stånka på, så där effektivt som det är tänkt.
Och så blir det ju.
Men nu är det alltså slappande som gäller.
*
Nu har det hunnit bli lördagsförmiddag.
Himlen är mulen men det är skönt varmt. Inte för, bara precis lagom.
Har samlat åt mig lite texter att läsa igenom, och även om det är torra faktatexter,
så känns det helt annorlunda att sitta på en klippa och beta sig igenom dem, än
inne i en mer strikt miljö. Det gör skillnad.
Sedan blir det att rulla ut de tvättade trasmattorna i stugan, och så småningom
börja med bouillabaissen som jag tänkt servera till resten av de bästa när de anländer
senare i kväll.
När skymningen åter sänker sig över klipporna tänder jag ljus, dukar bordet
och bär ut en skål med rykande soppa.
Vitlöksdoft blandar sig med doften av tallsåpa från mattorna och röken från bastun som
stilla blir varm här intill.
Så har jag tänkt det. Lite så.
Men först måste jag bara slappa lite, lite till….;)
Kanske ta mig en simtur, kanske det ja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar