SMÅ VACKRA VARDAGLIGA TING...

...och tack och lov för snön.

Även om jag lovordat värmen så har jag förbannat mörkret.

Jo det har jag...som något ivrig fotograf har jag förbannat mörkret.

Och brus i bilderna...Nåja, det om det.

Vad jag också tidvis kan förbanna in till tristess är dataprogram och dito system

som inte fungerar. Jag kan riva hårtestar av mig över det ibland. Nästan.

I synnerhet då det gäller mitt jobb. Det kan kännas frustrerande så man kan krevera

när förväntningarna på att något INTE kommer att funka är betydligt högre än tron på 

att det skall funka.

Jag tror man känner igen sig inom många branscher. Inte bara min.

Vi kan ta rättsväsendet i Finland till exempel.

Det skulle komma ett underbart nytt dataprogram som skulle underlätta,

försnabba och förenkla saker och ting.

Vad skedde? Det motsatta.

Vem har inte upplevt det? I våra jobb. 

Det talas om att det föreklar för alla partner. För oss som jobbar med det 

och för våra kunder, klienter, patienter - you name it.

För egen del kan jag ju säga att vissa saker när det gäller jobbet har, på grund av ovanstående, inte riktigt gått...som det borde. Det kan man läsa om, lite här och var...

Rättsväsendet i Finland märkte också att det som skulle försnabba processerna gjorde

att det blivit än längre köer i rätten för...alla.

Också sjukvården gastar över krångliga och halvfärdiga program, som inte bara är

halvfärdiga utan också direkt kan äventyra patientsäkerheten.

Radiologer kan inte tolka de bilder de får datorledes.

Domare kan inte tolka förhandsinformation.

Och säg mig vem som inte stött på motsvarande - i sitt eget jobb?

Ändå. 

Ändå publicerar ETLA (Näringslivets forskningsinstitut) att var tredje arbetsplats

kommer att ersättas av just dessa (hoppeligen ändå bra mycket förbättrade) dataprogram i framtiden.

Vi talar om en tidperiod på 20 år...

Och det här - det skorrar ju lite illa med politikernas tro (hopp?) om att vi skall

vara ute i arbetslivet till allt högre ålder. Om att ungdomarna skall ut i arbetslivet allt yngre,

om att kvinnor skall stanna kortare tid hemma  med sina barn.

Hur vill man liksom ha det?

Vill man ha jobben kvar, eller vill man ha högteknologi - i allt?

För jag undrar om det faktiskt går att förverkliga.

Eller liksom VILL vi att det skall förverkligas?

För dataprogram är minsann inte gratis de heller, även om de inte lyfter lön.

Å andra sidan - för en medelinkomsttagares årslön får man ju inte mycket till dataprogram...

Och också det kräver uppdateringar, som...kostar. Varje år.

Är vi på helt rätt väg eller har vi valt fullständigt fel?

*

För en tid sedan besökte jag vårt grannland i öst och allt det ryska

har ju länge varit mål för diverse skämt om tiden som stått stilla och allt det där.

Och mycket är...annorlunda där. Mycket som känns främmande för oss i väst.

Bara tullkontrollanterna är som från en Bond-film, jag lovar!

Men kultur och historia finns där i övermått för dem som vill se.

Men det kan vi ta en annan gång.

Bodde på ett anrikt hotell mitt i stan.

Jag minns hotellfrukosten där.

Det kom en tjej och serverade kaffe till borden.

Just vid mitt bord hade mjölken tagit slut, så jag bad "kaffeflickan" hämta mjölk.

Vad gjorde hon?

Hämtade mjölk? 

Nejdå, hon gick till köket för att hämta den "mjölkansvariga" flickan som kom för att fylla på

mjölkkannan.

Det här ser helt absurt galet ut i mina ögon.

Kan liksom inte bara "kaffeflickan" sköta det här med mjölk - också?

Mjölkkannorna stod ju på ett bord som "kaffeflickan" måste passera

på väg till köket. 

Senare råkade jag på kaffeflickan och vi snackade en stund.

Jag frågade om det här, och hon tittade helt oförstående på mig och sade:

"Jag studerar historia, konsthistoria och litteratur på universitetet.

Det här morgonjobbet ger mig just så mycket inkomst att jag klarar mig.

Och hon som serverar mjölken, hon har tre barn hemma, skulle jag

försöka ta hennes jobb ifrån henne?"

Hon var i ålder med min äldre son och när jag stod där i vårkylan och pratade så

berättade hon om alla litteraturklassiker hon läst - på lågstadiet - och då 

insett att det vill hon studera, förstå, veta mera om.

Nu talar vi klassiker som min grabb knappt hört talas om - och då är han ändå rätt "på kartan" ur

vår västerländska syn på allmänbildning.

Den här tjejen läste dem när hon var tio, på nytt vid femton och nu i vuxen ålder, 

och som hon sade; de växer för varje gång.

*

Jag har kanske svårt att se att vi skulle kunna någonsin gå tillbaka till

denna "hierarki" av arbetsuppgifter som på hotellet i St Petersburg,

men stundvis kan jag tycka att vi ger över våra jobb, våra arbetsplatser, 

vårt kunnande och vår yrkesstolthet och framför allt förenklar 

vår allmänbildande utbildning till ett väldigt billigt pris - 

till förmån för kostsamma dataprogram - som fungerar ibland...

Tänker också på det här med planerna på att göra bland annat historia till ett valbart ämne i

gymnasierna. Det är det mest galna jag har hört...typ någonsin!

Om vi inte kan vår historia, då förstår vi inte vår nutid och har inte en chans i världen att 

välja rätt för vår framtid.

Det här har man vetat i sekler!

Hur kan man ens för en sekund tänka annorlunda?

Eller är det så galet att någonstans tänker man som så att ett 

"dumt folk är lätt att leda?"

Och vi sväljer det med hull och hår?

*

Nu tror jag ju inte på allvar att vi kan stoppa den utveckling som sker.

Den är förmodligen både större och betydligt mer radikal än 

industrialismen var på sin tid. 

Vi tror att vi nått det vi kallar dataåldern - jag tror att vi har bara börjat.

Är det på gott eller ont?

Om detta må historikerna skrifva.