I VIMLET...

 ...det är fredagkväll och veckan har varit rätt hektiskt. 

Det förbereds en flytt på jobbet och flytt är alltid stökiga.

Det vet jag som flyttat runt en del de senaste åren.

Flytten berör inte bara oss som jobbar där, utan också våra kunder berörs.

Det är ett fasligt vimmel av människor.

Ett annorlunda vimmel.

Kör hemåt och fastnar i en korsning. Det vimlar av bilar. Bilar fullastade med människor på väg till 

sina sommarstugor. Det är fasligt vad det vimlar av bilar.

Blir lite irriterad, jag står där och väntar på min lucka som min långsamma plåtkossa 

skall hinna klämma in sig i . 

Tiden går. Några i min åsikt dyrbara minuter går åt till att bara vänta.

Löjligt, några minuter hit eller dit spelar knappast någon teater?

Men jag har stressen i mig, efter veckan. Har inte hunnit skaka loss den än.

Känner att jag skulle behöva få utrymme.

Lyfta mig ut ur vimlet en stund. 

Ringer några samtal när jag väl placerat mig på min plats i bilkön.

Slänger sedan telefonen längst ner i väskan, under högen med papper.

Efter en stund börjar trafiken löpa på. Jag gasar upp och flyter med strömmen.

Stänger bilradion och rattar hemåt.

Det är tyst.

Väl hemma förbereder jag en gryta som skall åka in i ugnen.

Det kryper en hemtrevlig känsla inpå mig. Det doftar vitlök och rosmarin.

Tar hunden och hoppar i bilen. Vi åker ett stycke till ett område med skogsstigar.

Vi är ensamma där. 

Lunkar på mellan tallar, stannar till och plockar några kantareller som växer intill.

Hunden springer före. Hon är bara glad.

Jag blir det också.

Motsatserna av vimmel och tystnad påverkar mig.

Utan det ena skulle jag inte uppskatta det andra. Tror jag.

Man strävar ju alltid framåt. På något plan. Man vill alltid någonstans. Man vill något.

Eller gör man det? Är det kanske så att vi lite överdriver fokuserandet?

Ibland känner jag att de där ensamma stunderna i skogen, i naturen, rensar mina tankar på 

ett så välbehövligt sätt. Att det ger den där behövlig inbromsningen.

Läste någonstans att man kan mäta hur gott vi mår redan av en liten promenad i naturen.

Det är nästan lite magiskt vad den gör med en.

Var det verkligen jag som för ett par timmar sedan satt och gnisslade tänder i bilkön med

ögonbrynen ihopskrynklade till ett bistert streck?

Var det? 

Allt det är som bortblåst. 

Pustar efter hunden uppför ett berg.

Det blir varmt. Än är det sommar kvar.

Solen börjar gå ner, vi kör hemåt. 

Plockar fram grytan, det smakar.

Dyker ner i soffhörnet, smuttar på ett glas med rött och känner en härlig ro i kroppen.

Vimlet, eller efterdyningarna av det, blev kvar i skogen.

Jag mår!