NÄR RISK FÖR NATTFROST...

...är över.

Då, då flyttar de här små krabaterna ut.

Än vräker snön ner, och drivorna är meterhöga. 

Tanken på frostfritt känns avlägsen som en vän man inte sett på rysligt länge.

Men ljuset, det bleka ljuset, det första tvekande steget mot frostfritt har tagits av Moder Natur.

Min hungrande själ längtar efter mer, men jag får hålla mig, nöja mig med de små smulor av hopp om vår som strös ut i små, små doser.

I sina mjuka babysängar av torvblock ligger kronärtskockans små barn och sträcker tyst på sig och känner efter.

Vänder sig mot det bleka, tysta ljuset som finns att hitta i februari.

Det finns de frön som är otåligare, som hungrigt söker sig mot varje lux.

De rangliga, omättliga, ivriga.

De vet inte om att de är ett försök. Utsatta för ett test som kan bli bra - eller så inte.

Totalt ovetande är de om att jag lurar dem - det är inte sommar, inte ens vår än, men om de visar sig det minsta samarbetsvilliga får de som belöning en tjuvstart till sina likar.

Om det inte lyckas - ja, då väntar komposten på dem - life is hard...

Totalt utan rädsla för att sluta i komposten innan livet ens riktigt startat är mitt olivträd och mina lager.

Som om de ändå känt av ett litet, litet hot gör de sig till och skjuter ljusgröna nya skott lite här och där.

Blidkar mig. Övertalar mig.

Nyss har de sett hur det kan gå, då man ger upp i vintermörknet.

Muehlenbeckian gav upp. Orkade inte.

Klarade inte av väntan.

Jag kan inte klandra den.

Mårbackadamen.

Hon kämpar på, sträcker sina långa magra armar över hela fönstret. Suckar tyst och fäller några torra blad.

Tröstar henne och berättar om en ny sommar, ny mylla, näring, värme, sol. Allt det som kommer att få henne att grönska, att blomma ut. Om vinden som kommer att smeka hennes sammetsblad, om det sköna sommarregnet.

Hon lyssnar stumt, kanske tvivlar hon på mina ord?

Kanske måste hon överväga om hon skall lita på mig?

Men som svar sköt hon iväg några nya, rangliga, långa skott.

Hon är med!

På vandringen mot våren.