MED RIMFROST I SKÄGGET...

...och tio minuter av sol!

Vintern kan vara vacker, även om jag inte sällar mig till dem som tycker vintern är bäst. Jag kan tänka mig ett par tre andra årstider som kommer före i min favoritlista. Men på en fin fjärde plats kommer den ju - vintern.

När solen lite, lite tittar fram blir det fart på mig. Ut! Sol! Nu! Även om solen är lite sådär på avstånd...

Hade fördelen här tidigare på veckoslutet att få gå en liten promenad i skymningen, med bara tyst skog och vinterstilla hav omkring. En plats där själen vilar, och hjärtat trivs.

Vintertystnad när det är som bäst!

Och det kanske bästa med vintern är just det att den bara är.

Den barmhärtiga snön har täckt över allt ogjort, trädgården vilar, naturen vilar. Det borde vi alla. Bara låta vintern vara och ta till oss av detdär med att bara finnas i stunden.

Aida och jag tog en liten sväng i närterrängen när jag kom hem. Även här är ljuden dämpade av all snö, även om inte tystnaden är så påtaglig som i en vinterskog, där frånvaron av ljud får det att sjunga i öronen på en.

Med all den envishet en liten terriervalp kan frambringa - och det är en hel del - tar vi oss fram genom snöhögarna. Jag kan än så länge bara kliva över de flesta snöhindren, men Aida får nog jobba lite hon. Men där hon inte kommer fram - där går hon igenom!

Det är inte bara hon som har rimfrost i skägget - hela naturen har det.

Här och där hittar man sommarminnen, som iklätt sig rimfrostskrud.

Och allt är så stilla.

Ännu några djupa andetag av vinterdoft och sedan dags att gå in och klä om sig till adventsmiddag.

- Kom, Aida! Nu går vi in!

Vintern är nog inte så tokig i alla fall.

Eller hur?

M.