"Jag önskar jag kunde säga att det är en fas vi går igenom,
en storm vi måste orka rida ut.
Och jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans.
Att allting kommer ordna sig till slut.
Men hur säger man till nån att här tar vägen slut.
Och hur säger man till nån att hjärtat längtar ut.
Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl.
Om du ser mig i ögonen så säger dom
att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl...."
Med dessa ord från Lisa Nilssons låt, som jag så kan ta till mig just nu sitter jag och funderar över det här när något tar slut.
Här hos oss, i det lilla huset, kommer nu våra stigar att skiljas, efter många år är det dags att välja åt vilket håll man går i ett vägkäl. Denna gång kommer vi att välja olika stigar att vandra, gubben och jag.
Det är ju så att när man levt med någon länge...så kommer dessa vägskäl obönhörligt...hittills har vi valt samma håll, men denna gång blir det inte så för vår del.
Det finns hjärtan som längtar ut.
Snart kommer vi att gå våra alldeles egna stigar - vad där finns, vad där väntar på oss, kan vi inte veta. Men jag vill tro att vi traskar in på våra nya stigar med nyfikenhet och tilltro. På vart vårt håll.
Någonting som hos oss varit ett långsamt farväl blir nu ett avsked.
Men livet i det lilla huset fortsätter...
kram alla ni söta därute!
M.
7 kommentarer:
Så väldigt vackert skrivet om något som jag tror känns väldigt hemskt och jobbigt. Men lycka till framöver, hela familjen!!!
Så fantastiskt fin den är den där texten o så väldigt, väldigt sorglig...
Vet inte vad du behöver;
tröst, uppmuntran, ensamhet, peppning....därför kan jag inte heller förmedla det.
Hoppas du har det stöd du behöver, i din närhet.
Men en stor varm kram kommer här!
Lätt att bli både rörd, ledsen men samtidigt upprymd av den texten.
Å det du skriver .. livet har verkligen sina vägskäl, ibland är de efterlängtade och ibland inte, men oftast är de nödvändiga.
Tänker på er och önskar er all lycka och styrka.
stora kramen
Malin
Kan inte ens tänka mig hur det känns.. Men håller med Viola, vackert skrivet om en sak som antagligen är jobbig och hemsk..
Massor med kramar
Jojo
hej M,ja vad gör man när hjärtat längtar ut.... jag har stått vid samma vägskäl en gång för 16 år sedan...då var det mitt hjärta som längtade ut....jag vet ungefär hur det känns även om det är olika för alla, man växer av det men det är en period som är kämpig också, hoppas ni båda finner er rätta väg! Kram Annica.
...plötsligt finner jag inga ord liksom...
Det är en väldigt fin text det där och vad fint att du kan hitta ro i den texten.
Håller med Viola!
Kramar i massor!!
Anna
Skicka en kommentar