TACK...

...älskade vänner därute i rymden för era kommentarer, ni skall veta att de värmer!!!

Även om vårt beslut inte har fötts under en natt, även om vi inte har något otalt med varann, även om vi separerar som vänner, även om våra hjärtan av olika orsaker längtar ut, är det inte ett lätt beslut...

Men samtidigt är det så att något måste göras när rostangreppen börjar. Vi har rostskyddat och lappat tidigare, men någongång måste man sluta...Lappar man för mycket finns det inte så mycket kvar av det ursprungliga. Bara ett lapptäcke av lappar som håller ihop, men inte skapar en enhetlig yta.

Och så av olika orsaker börjar man längta ut. Man tänker och funderar och svänger och vrider och när man sedan äntligen sätter det i ord är det bara en lättnad.

Nu vet jag att jag är priviligerad, på många sätt - i denna livsituation. En separationssituation är sällan lycklig, och man känner hela spektret av känslor. Lyckligtvis känner vi fortfarande en slags kärlek för varann som bygger på respekt och vänskap.

Det är inte samma kärlek som en g ång förde oss samman, det är en kärlek som bara önskar den andra allt väl.

Det är ändå ingen idé att sticka under stol med att det är bland det tuffaste beslut i livet jag gjort, men när det väl är gjort kan man inte börja tveka...Man skall lita på sig själv, och sina känslor. Ibland kan hjärtat ha rätt?

Och ingen blir någonsin lycklig av att känna sig instängd, inlåst. Även om vi varit måna om att ge varandra utrymme så har det funnits stunder då ingen av oss riktigt fått luft...

Under denhär processen har jag många gånger funderat på hur man vet om man ger upp för lätt, eller hur man vet om man försökt för länge....?

Jag hoppas att vi gjort beslutet i ett bra ögonblick. Då vi båda längtar ut, men fortfarande har vänskapsvarma känslor för varann...

...eller som (ex)gubben min sade här en kväll:

- Är det okej att vara bästa vän med sin blivande exfru???

Det värmer mitt hjärta att höra sånt! För så vill, och hoppas, och önskar, och ber jag att det kan vara - när det svåra är som "bäst".

Kanske hoppas jag för mycket, kanske är jag naiv...men just nu känns det iallafall som om vi skulle vara på den "bättre" sidan. Nu känns det som om man kunde se bakåt och vara glad över allt fint vi fick tillsammans. Och det är mycket! Inte minst våra underbara ungar <3>

Trots att jag här nu talat så mycket om "frihet", så har jag ändå försökt fånga lite vår...

När kölden knäpper utanför stugknuten och temperaturen smyger ner mot -25 vill jag vara på den säkra sidan och har burat in en liten bit vår....

Hoppas "våren" trivs i sin bur - den får åtminstone vara ifred för nyfikna kattfröknar;)

Kram alla därute - och ännu en gång, tack för era kommentarer, de betyder så mycket!!!

Puss, M.