VINTERMAT AV EN FUL FISK
EN KLAPP PÅ AXELN
VINTERBAD
ENSAM ELLER SJÄLV
Tja, nu tänker jag inte ta ställning till den grammatikaliska biten som är lite olika om man bor på den östra eller västra sidan om Bottniska viken. Det är lite så att på den västra sidan bor man själv, medan man på den här sidan om viken bor ensam. Jag har själv börjat använda den rikssvenska versionen för jag kan på något plan köpa förklaringen att då man säger att man bor ensam så låter det lite...ja ensamt. Övergivet. Vilket det nu i de flesta fall inte är.
Nu är jag ju en introvert person och kan inte riktigt relatera till att det nu skulle vara så farligt att bo ensam. Snarare kunde jag tänka att det låter ganska skönt. Nu har jag ju inte gjort det någonsin i hela mitt vuxna liv. Och innan jag blev vuxen så fanns det ju den där barndomsfamiljen som man delade matbord med. Men som vuxen har det råkat sig att någon karl hittat mig (introverta hittar ju inte någon, vi blir hittade som ni vet...hehehe) och jag har flyttat in hos honom eller han hos mig. Lite beroende på.
Så har jag ju haft fördelen att få ett par barn med nästan tio års mellanrum så då har det liksom automatiskt under en stor del av mitt vuxna liv funnits en annan mänsklig varelse under samma tak. Så jag borde kanske inte egentligen tala om hur det är att bo ensam eller själv. För jag vet inte. Inte egentligen.
Men det som jag reagerade på idag var en artikel i vår finskspråkiga största tidning om hur man kan bete sig om man vill gå ensam på bio/teater eller bara äta på restaurang utan att det skall verka "ensamt och övergivet". Jag tappade lite hakan. Kan det vara ett "problem"? Själv föredrar jag hundra gånger hellre mitt egen eminenta sällskap än ett tråkigt "vem-som-helst-sällskap" både då det gäller att gå på bio eller kila in på en restaurang. Egentligen tycker jag att det är riktigt skönt de, numera rätt få, gångerna jag i samband med jobb eller någon kurs övernattar på hotell och får gå "själv/ensam" på middag. Faktum är att jag då ofta har en bra bok med mig som jag läser i samtidigt som jag avnjuter en god middag tillredd av någon annan och bryr mig blanka godmorgon i om någon i restaurangen tycker att jag bryter mot någon etikett genom att läsa vid matbordet. Kunde inte bry mig mindre. En egen stund med en bra text och god mat, gott vin och fin belysning. Det är ju underbart - och man borde bjuda sig själv på det oftare!
Lika lite har jag någonsin tänkt att jag inte skulle kunna gå på bio/teater ensam. Vill jag se en film eller en pjäs som jag vet att inte intresserar någon i min familj eller bland mina vänner så ser jag inte varför jag inte skulle se den i alla fall och om någon tycker det är märkligt att jag inte står och tjattrar med någon över ett glas champagne i pausen så är det inte på något sätt mitt problem, snarare hens. Som om någon annan ens skulle bry sig - så där på riktigt. När minns du senast att någon främling stått ensam i pausen under en teaterföreställning och du tänkt att; oj, nej - hen ser då ensam ut!
Precis - aldrig hänt!
Men nu är jag ju i den lyckliga situationen att jag sällan känner mig ensam, inte ens när jag är ensam. Eller själv. Men förstår naturligtvis att det här med att gå ensam på restaurang, eller bio, eller teater är jobbigast för dem som från början upplever sig ensamma. Då blir det ju som om den där ensamheten fördubblas på något känslomässigt plan. Lite som; jag är ensam hemma men när jag går ut bland folk så är jag ensam så att alla ser det. Och det är naturligtvis inte skoj, det förstår jag. Det här var bara en ny aspekt för mig. Och en ny insikt. Att skillnaden mellan själv och ensam inte bara begränsas till hur man uttrycker sig om hur man bor, utan sträcker sig så mycket vidare än så. Det är lätt för mig att säga att jag njuter av ensamma hotellkvällar då jag får gå själv/ensam och äta, möjligen ta en själv/ensam drink i baren innan jag tar min bok och kryper ner i hotellsängen för att njuta av min själv/ensamma stund när själv/ensamheten är självvald. Där har vi introverta förmodligen en fördel. Vi gillar oftast vårt egna sällskap alldeles utmärkt bra. Bättre med hyfsat bra eget sällskap än dåligt andras sällskap - liksom! Låter knasigt, men det är faktiskt lite så introverta funkar. Så om du känner en introvert som gärna umgås med dig - ta det som en rejäl komplimang - du har omedvetet genomgått en massa tester som du inte ens visste om för att "bli accepterad" som - En Riktig Vän. Och det är nu sedan en stämpel som man inte lätt blir av med när man väl fått den. Sådana är vi. Heh!
Men ja, skulle vara intressant att forska i om det skulle finnas en skillnad, eller det finns säkert en skillnad med hur stark den är, i hur introverta eller extroverta upplever det här med att gå ensam/själv på restaurang eller på bio/teater. Eller att resa ensam/själv. Jag tycker om att resa med andra, men väljer om möjligt eget hotellrum för att vara säker på att jag har ett eget utrymme dit jag kan dra mig tillbaka när det blir för mycket av allt. Detta i synnerhet om jag reser med en grupp eller om programmet på dagen involverat mycket sådant som dränerar en introvert persons energi. Ibland tänker jag att vi introverta kanske ibland kan upplevas som direkt oartiga när vi hellre avstår från sällskap. Men vi är lite som hybridbilar. Vi behöver en extra liten laddning i ensamhet för att orka tuffa på. En stund i ensamhet är samma som att snabbladda en elbil. Efter det går det bra att köra på en liten stund igen, och det utan att bränslet helt tagit slut. Lite klumpig liknelse där, men jag tror en annan introvert i alla fall förstår vad jag menar. Inte helt säker om extroverta gör det. Gubben min förstår det inte alls. Han har bara lärt sig att acceptera att så här är det. Lite som jag har lärt mig att acceptera hans extroversion.
Balans. Allt är om balans.
Det är härligt att gå på restaurang i sällskap, men det är underbart att bjuda sig själv- och bara sig själv - på det också ibland. Att umgås med sig själv offentligt kan faktiskt vara ganska intressant.
Testa!