DET BÄSTA MED JULEN

 Jag har sagt det förr, och säger det igen;

det absolut bästa med att blogga är att det blir som ett slags tidsfönster bakåt i tiden. 

Som en dagbok, och ändå inte, men som en påminnelse att så där var det då. 

Insåg att de senaste femton jularna finns att skrolla tillbaka till här på bloggen. 

Börjar bli en ansenlig mängd jular det! 

För tio år sedan var det rätt mycket fart och inte så mycket kontroll i köket

eller i övrigt heller verkade det som. Ler åt minnet. 

Då var det fler kring julbordet, fler tallrikar att duka fram. 

Det fanns fler tassar under julbordet - i hopp om nedfallande smulor. 

Jularna som under årens lopp varit så lika, och så olika ändå. 

Det har varit personer runt julbordet som under en tid tillhört familjen 

och sådana som för evigt tassat vidare. Både människor och djur. 

Övernattande i år var enbart min förstfödde vars käresta är på andra sidan

jorden och han valde att hänga med sina föräldrar lite extra under juldagarna. 

Grabbarna och gubben bastade i strandbastun - en riktig lyx här i vårt husbolag

och jag fick pyssla och pynta med att fixa ett vackert julbord.

Göra sådant som jag gillar. Ingen stress, inga måsten. 

Bara bäst.

Nu är det julannandagskväll. Hemmet ligger i en skön skymning, endast

adventsljusstakarna i fönstren lyser. Och några levande ljus på bordet här intill. 

Det är vilsamt, tyst och det ligger en alldeles speciell stämning i de här stunderna i jul. 

På bordet står en hög med böcker som väntar på att bli lästa. Som en läsande

människa är det också väldigt härligt att se mängder av ord mellan diverse

pärmar som väntar på att bli slukade. Lite som ett till julbord av läckerheter. 

Fast med mindre kalorier då...

...om man inte väljer att ta en liten tårtbit av det jag hade som förrätt.

Skärgårdslimpa varvat med blåmögelost och grönt äpple. 

Det var inte helt fel nämligen. 

SÅ BLEV DET JULLOV DÅ

Eftersom jag har ledig fredag i morgon så inleder jag jullovet

just precis NU! Kommer att jobba mellandagarna, men 

om inget speciellt händer så gör jag det så att jag jobbar bara halvtid. 

På det sättet blir det ändå nästan som lite längre ledighet. 

Har kanske nämnt att december och halva januari brukar vara

i min bransch stundvis rätt intensiva, men i år har det

mesta gått som på räls och stressen har lyst med sin frånvaro 

för min del i alla fall. Skönt! 

Lite stressad tänkte jag ändå bli när ugnen igår efter ett strömavbrott

vägrade fungera. Eftersom vi i år skall ha skinka på julbordet -

en skinka som redan var hemma, och en inte alldeles liten skinka

eftersom grabbarna meddelade att de gärna tar med sig hem

lite julmat så de har över helgen - då vill man helst inte bli utan ugn. 

Kollade redan in en ny ugn, och avtalade preliminärt med en

elektriker som skulle komma och koppla den. Lite oklart om det skulle fixa sig innan jul, 

men så när (en annan) elektriker var här och hade ett långt samtal med tekniska stödet 

för Utslagna Ugnar och petade på  diverse knappar och vred på några andra 

(samtidigt) lite så där random, så hostade ugnen igång. Så nu slipper jag åka till endera

sonen för att steka skinkan utan kan kocka på hemma i eget kök. 

Och slipper köpa ny ugn! 

Det är ändå onekligen bekvämast så. 

Det har utlovats snöoväder tills i morgon. 

Får se om jag ställer mig i köket och förbereder lite jul

eller om jag lämnar det till senare och tar med kameran för att

fota lite snöstorm. Det är en av uppgifterna i min vinterfotokurs, och man

kan ju aldrig veta när det vrålsnöar nästa gång. 

Men om jag inte skulle få för mig att dyka upp här

innan det är jul på riktigt, så passar jag på 

att önska er alla därute en 

Riktigt Fridfull Jul! 

 

EN KRYDDA AV EXTRA SYRE

Det var precis vad jag behövde, och tillbringade min lediga förmiddag med att i sakta mak vandra längs stränderna på Drumsö, en ö i Helsingfors. Har några platser jag gärna tar och luftar min kamera på, och samtidigt får själen den där behövliga vilan av att bli matad med lite öppna landskap och den där extra kryddan av syre som jag inbillar mig att finns just vid havet. 

Och när det är sådär nästan tio grader kallt. 

Inte för kallt, men friskt. Och syrerikt. 

Synd att det skall slå om nu i väderleken och bli flera plusgrader och regn. Är ingen stor vän av vinter, men när det nu en gång är så att med stor sannolikhet blir vinter på dessa breddgrader varje år så kunde det åtminstone kunna vara finvinter. Fulvinter med slask och regn och brunfärgad sörja på vägarna och ishalka lite här och där, och nakna svarta grenar är smått jobbigt!

 

Nåväl, gäller att njuta av det vackra så länge det håller i sig. 

Och att njuta av adventstiden! Den kommer lika säkert som vintern. Var idag med min äldre son på en julmarknad här i närheten. Inte för att vi egentligen tänkte shoppa nåt (otacksamma besökare, jag vet) men för att snusa på stämningen. Jag hade visserligen tagit kameran, med men i stressen att hitta en liten parkeringslucka där jag kunde klämma in min bil så glömde jag bort den - så inga marknadsbilder i år. 

Julmarknaden ordnas på skolområdet där jag i tiderna tagit min trädgårdsmästarexamen. Det är riktigt rätt plats att ordna en julmarknad på, tycker jag. Så de som har sina bopålar i huvudstadsregionen så besök Överby julmarknad på Margareteberg i Esbo. Öppet också i morgon 17.12.2023

Jaha, nu börjar det bli mörkt därute och min mage som inte fått så himla mycket att ta tag i under dagen börjar protestera och kräver att jag gör något åt den saken. Skall bre mig ett par smörgåsar, tända ljusen och krypa upp i det där slitna soffhörnet och klicka fram något julmatprogram, tror jag. 

Har lite skissat på årets julbord, vad som får vara med och vad som skall bort och vad som kanske kommer istället. Blir nog på sitt sätt ganska traditionellt, men tänker framför allt att man kunde slå ihop vissa grejer så det blir en egen liten förrätt. Få se vad jag kommer på. 

Ha en skön tredje advent! 

SKALL JAG BLI OROLIG?

 I går morse var det nog säkert andra än jag som satte kaffet i vrångstrupen när nyheten om hur

Charly Salonius-Pasternak, ledande forskare vid Utrikespolitiska institutet uttalade sig i en intervju 

och där han kläckte följande mening: 

"Reservister borde förbinda sig vid att vara i sitt livs form, både fysiskt och psykiskt, 

från och med 2025. Hemma lönar det sig att ha mat, medicin och vatten i reserv".

(Läs om uttalandet här)

Nog för att jag känner och tycker att världsläget är lite svajigt på många plan, 

och visst finns det tecken som pekar på att tiderna kommer att bli, 

om inte mer oroliga, så mer osäkra i alla fall. Jag är inte naiv och 

efter att Ryssland anföll Ukraina så känns alla möjliga framtidsbilder mer 

möjliga än de var ännu för något år sedan. Och även om något inte ens skulle hända, 

så är det säkert klokt att utgå från en slags värsta scenarier. Ändå sätter sig ett sådant där

uttalande av en insatt som en knytnäve mot solar plexus. Under dagens lopp fick han medhåll 

av många förståsigpåare och i gårdagskvällens politiska diskussionpanel så 

sade vår försvarsminister Antti Häkkänen att Ryssland aldrig varit att lita på. 

Man hade kanske hoppats att det skulle ändrats under de senaste decennierna, men 

uppenbarligen inte. Det har de senaste åren visat. Och, vilket blir alltmer tydligt, 

kanske kommande år också. 

Har under höstens lopp läst ett par böcker som handlar om Finland från 1400-talet fram till

våra dagar och gång på gång har Ryssland visat sig vara en opålitlig partner. 

Egentligen - vad skulle ändra på det? 

Inte tror jag i dagens läge på att det skulle finnas något akut hot mot Finland just nu. 

Men kanske bra att inte vara blåögd? 

Isynnerhet som jag inte kan begripa att i en världsdel med 332 miljoner invånare

inte kan klämma fram bättre presidentkandidater än en 

fullständig galenpanna och en halvdöd herreman. 

Talar om kommande presidentvalet i USA. 

Och om det skulle vara så att galenpannan igen drar det längre strået...

...det är då det finns en risk att allt är möjligt. 

Galenpannor har fått förfärliga saker till stånd. 

Skulle inte vara första gången. Och knappast sista. 

*

På tal om galenpannor. 

Under helgen tittade jag på Netflix på en dokumentär som heter: 

Andra Världskriget - kampen vid fronten

Och ja, jag har sett otaliga dokumentärer om andra världskriget, 

jag har sett otaliga filmer om det, både sådana med Europa i fokus, sådana som 

berättat om kriget i Finland, och kriget mellan Japan och USA, men den här 

dokumentären berörde mig. Den är gjord så att gamla autentiska filmer

har restaurerats, färglagts, och lagts ihop till en mycket intressant

resa genom kriget. Med bra och tydliga förklaringar vad som ledde till vad och 

mycket tankeväckande intervjuer med personer som var med. 

Och filmerna, bilderna, de som var tagna där och då. 

De kryper under skinnet. 

Men på ett sätt som borde få alla att undra:

Hur kan man glömma och göra samma sak om igen? 

*

Det här blir nu ett lite långt inlägg, isynnerhet som jag skall försöka knyta 

ihop bilden med texten. Men det finns en koppling - tro mig. 

Mina föräldrar var ju unga då - under kriget - de träffades faktiskt 

då min pappa var på permission. Ofta har jag tänkt på hur det var att vara

en ung 20-åring under brinnande krig, vilket min mamma var. 

Pappa var lite äldre. 

När jag såg på dokumentären tänkte jag på dem. Och mindes dem. 

Skall den här generationen klara sig utan krig? 

Min mamma tyckte väl överlag om blommor och växter, men det som 

kom att bli hennes bravur när hon blev äldre var azaleor. 

De där besvärliga blomprimadonnorna som torkar i ett nafs, fäller alla sina blad, 

och tål inte för mycket, men absolut inte för lite vatten, 

och dessutom skall vattnet vara kalkfritt och det skall vara svalt men ljust 

i rummet där azalean behagar att kanske överleva

(ljust i norden under vintermånaderna - jo jag tackar) 

och tusen andra divalater som den växten

kan klämma till med. 

Men hon fick sina azaleor (i kruka alltså) att växa år för år. Och

blomma år efter år. De blev gigantiska! 

Och som med så många andra växter så blir 

en ny blomning året efter att man köpt blomman liksom mindre 

både i mängd och i storlek, men så mycket mer naturlig. 

Jag kan tycka att när man köper en azalea i full blom är det som att

bära hem en oätbar gräddtårta. Det är bara rosa eller vitt eller rött fluff, 

medan själva växten och dess naturliga växtsätt göms där under vispet. 

Jag tyckte alltid min mammas, nästan trädlika, azaleor var så mycket finare. 

Med en blomning som kändes rätt i förhållandet till växten. 

Nu har jag på gång mitt första azaleaförsök. 

För ett år sedan fick jag av grannen en azalea som tack för en liten tjänst och

den planterade jag direkt om i en större keramikkruka. 

Under vårvintern torkade dessvärre en del av plantan bort (överraskande...) 

men det som överlevde fick åka till stugan där jag grävde ner den, 

med kruka å allt, i rabatten. Fyllde på mullen i krukan med barr och kottar - 

azalean gillar ju sur jord och där fick den stå tills jag på senhösten

konkade hem den igen och har den nu i vårt svala sovrumsfönster. 

Och vet ni, där är knoppar på gång! 

Kanske jag får se min azalea blomma så där "naturligt" ännu i vår?! 

Och minnas min mamma. Henne och alla hennes jämnåriga

som hade så tuffa ungdomsår. Och hoppas att det inte upprepas. 

Inte i nära framtid och inte någonsin. 

Kanske är jag trots allt naiv om jag hoppas det? 

OM ORD SOM KÄNNS VIKTIGA

Ja, för mig är det en livslång kärlek, kärleken till ord. 

Tänker att det är så otroligt viktigt att kunna sätta sina känslor, sina tankar i ord. 

Om inte för någon annan så för sig själv. Ibland märker jag att jag kan föra samtal

med mig själv, men liksom inuti huvudet. Inte så att jag babblar högt. 

Lite som att skriva blogg, fast bara inombords. 

Jag har läst så länge jag kan minnas. Faktum är att jag minns biblioteket jag gick till

när jag var barn och jag tror jag till och med minns när jag första gången valde en bok från

vuxensidan och hur det då öppnades en helt ny värld för mig. Minns inte alls hur

gammal jag var, men minns pärmen på boken och att boken var bra. 

Men minns tyvärr inte vilken bok det var. Vare sig titel eller författare. 

Men den känslan när jag läst klart den boken. Den minns jag för evigt. 

Och så har böckerna följt med mig under alla mina år. 

Några år då det varit utmanande med för mycket av jobb, för mycket av livet. 

för mycket av utmaningar, kanske också lite klimakteriehjärndimma, då 

har läsande varit nästan på paus. Under den perioden gjorde det nästan fysiskt ont att

inte kunna sjunka in i berättelsernas värld och låta sig uppleva allt möjligt genom

att låta ögonen dansa över textrad efter textrad i en långsam njutning. 

För det är ju det läsandet är. Ett långsamt njutande. 

Man får riktigt suga på karamellen som en bra skriven berättelse är. 

En godispåse som inte tar slut på direkten. 

Därför är det lite beklämmande att läsa den årliga PISA-undersökningen där

det med tydlighet framkommer att i synnerhet läsförståelsen har rasat, inte bara 

i Finland utan generellt bland dagens unga. 

Det är lätt att skylla på diverse smarttelefoner, och andra snabba kanaler

som kanske erbjuder liknande upplevelser som en bra bok kan ge. 

Bara så mycket snabbare. 

Jag är väldigt tudelad när det gäller det här. Jag älskar att läsa och den 

avslappning som långsamheten i det hela ger. Men jag är absolut ingen mot-

ståndare till ny teknik. Tvärtom. Vi kan inte blunda för att den kommer och att det

enda vettiga är att lära sig den. Men det ena borde inte utesluta det andra. 

Och det är nog det som är det svåra. Att lära sig förstå att båda behövs. 

Som aktivitet och vila. En balans. 

Efter en mycket aktiv vecka med ett jobbtempo som alltid så här till årskiftet

blir uppskruvat och dessutom några kurser kvällstid som gjort att jag

varit "hjärnaktiv" i tretton timmar nästan dagligen. 

Då är det skönt att ta till en bok och bara låta hela sig lugna ner i en 

berättelse som inte går fortare framåt än vad man själv vill. 

Idag är det fredagskväll och känns extra skönt att bara hänga i soffhörnet. 

Plötsligt ploppar det upp i huvudet det finska ordet "suvanto" som jag tycker så om. 

Det är svårt att direkt översätta det till ett ord. Det är liksom "stillhet" och "lugn sträcka" på samma

gång. Tänk dig ett vattendrag där det forsar och strömmar men så finns det nedströms ett ställe

där vattnet plötsligt rör sig långsammare och det kan vara nästan stilla på ytan. 

Det kan forsa och stänka omkring, men just i denna "suvanto" härskar det ett paradoxalt lugn. 

Så känns det just ikväll för mig. Jag är mentalt i en sådan där "suvanto".

Det är mycket på gång, men just nu har jag landat i en lugn stund -

lite samma sker när jag sätter mig för att läsa en bok. 

Allt brus omkring försvinner för stunden och man kan bara vara

i den där "suvanton" där det för stunden finns ro. 

Lite som när man tänder levande ljus. 

På en gång sänks ett lugn över tillvaron.

Det blir som om själen hinner ifatt en. 

Och lägger sig till ro.