- 25 AUGUSTI 2019 -
Idag hade det varit min mammas födelsedag - om hon levat än.
Det är snart tolv år sedan hon dog, och även om sorgen inte längre finns kvar som den en gång var,
så finns en slags saknad som stundvis ploppar upp och gör sig påmind.
Tänker ofta på att sorgen efter någon kär person är gemensam med alla de som sörjer hen.
Men saknaden efter densamma är annorlunda. Den blir mer privat -
och på något sett mer intim från person till person. Från när till kär.
*
Jag har kanske nämnt det innan att jag, som så många andra med mig, funderat på att lägga ner
det här med att blogga till förmån för de snabbare och effektivare sätten att vara 'social' på
diverse sociala medier, men senast idag då jag gav mig tid att läsa egna inlägg från
år tillbaka så insåg jag bloggens verkliga värde.
Värdet ligger inte i antal läsare, inte i mängden inlägg, inte i något sådant som någon annan
kan mäta. Det verkliga värdet ligger i själva bloggens spann över tid.
Jag kan tycka att det är lite ledsamt att man inte längre lika mycket kommenterar i de bloggar
man besöker som man gjorde förr. Så länge har jag bloggat att det formatet ersatts med
snabba hjärtan och tummar upp.
Jag är precis som alla andra. Inte ett skvatt bättre själv.
Jag tummar och hjärtar, men kommenterar rätt sällan.
På det sättet är jag en produkt av vår tid.
Som så många andra. Vi anpassar oss, vi opportunister.
På gott och ont.
Jag kan inte vrida klockan tillbaka till tiden då det fanns - just tid - för kommentarer.
Då tid - och lust - fanns att föra en slags dialog mellan oss likasinnade på nätet som inte kände
varann alla gånger, men som kände en samhörighet.
Jag känner ingen samhörighet med de som tummar eller hjärtar en enskild bild.
(förlåt...till all tur är de flesta av mina fb-vänner också vänner i den fysiska verkligheten
och faktiskt rätt ofta kommenterar mina bilder då vi ses IRL.)
De bara bekräftar något, men ger inget. Inte egentligen. Inte på riktigt.
Jag vet ju själv hur lättvindligt jag kan låta tummen klicka
ett hjärta hit, en tumme upp dit. Men jag känner absolut inte samma
gemenskap som om jag skrivit ner några meningar i en kommentar.
Och kanske fått ett svar.
Inte bara en instagram-dialog:
- Wow tycker @någon
- Tack, @någon.
Artigt men tomt.
*
Är de sociala medierna som livet? Visst är de?
Förr, för länge sedan, stannade man utanför butiken för att
prata bort en stund om ditt och datt om inget viktigt eller speciellt men det var en dialog i alla fall.
Sedan blev allt så brått att man ofta bara ropade ett snabbt hej, eller höjde handen till en vinkning.
Var man bara på håll bekant kanske man bara glodde ner i asfalten och gick vidare.
Håller de sociala medierna på att gå samma öde till möte som skett i det verkliga livet.
Är bloggar snäppet djupare diskussioner över en kopp kaffe eller ett glas vin som
ingen längre har tid till?
Är facebook det där utanför butiken där man träffar bekanta och utbyter några
snabba fraser om väder och senaste händelser innan man hastar med sina
plastkassar till bilen och hem till sitt.
Är instagram det där snabba hej:et eller den lyfta handen till en snabb hälsning?
Är snapchat bara en snabb blick till en nästan okänd. Eller som de själva marknadsför sig
själv som:
'The fastest way to share a moment'.
Ett ögonblick - och så är allt borta igen.
*
Däremot.
Jag har faktiskt roat mig av min egen blogg idag.
Ja, ja...jag vet låter lite självgott - men så är det inte.
Jag inser bara vilken liten skattkista av närhistoria en blogg över tid
ger oberoende av inriktning. Vi strösslar mängder
av samtid som kommer att bli historia i våra bloggar, vill vi eller inte.
Redan nu, efter tolv år (!) av bloggande, börjar jag skönja
en historik. I bloggens utseende när den började. Hur den ser ut nu.
Så mycket mer än bara bilder och text kan tolkas i en blogg som tillåts leva.
Så gott folk. Sluta inte blogga.
Det är här tankar och funderingar,
värderingar och förändringar förankras.
Och i framtiden kanske analyseras?
Och om inte annat - för en själv.
Det är skoj att läsa vad man skrev för 5 år sedan eller 7 år sedan.
Även om inte allt kommer på pränt, så kan man själv
minnas så mycket mer.
Att blogga är guld!
*
Ja, just det....hägrarna på bilderna har inget med något att göra.
Mest kanske bara att jag trots allt blivit en snäppet bättre
fotograf över tid....också det bloggens förtjänst!
Puss å gonatt alla därute.
Glöm inte att era berättelser och tankar är alla värda att komma på pränt.
