MJÖLÖ

- 25 JULI 2019 -

Helt klart är det så att jag gillar vissa uppdrag mer än andra.

Att bekanta mig med, besöka och fota Helsingfors skärgård hör till de

jag gillar snäppet mer. 

Först ut är Mjölö, i ytterskärgården. 

Redan på 1600-talet var ön ett landmärke för sjöfarare, fiskare har haft ön som

bas. Under ryska tiden på 1800-talet fick ön sina första fasta bosättare och i samband med

utvisningen av Sveaborg befästes ön och stängdes för allmänheten. 

Precis som på Skanslandet, som också är en ö i Helsingfors skärgård som hört till

Försvarsmakten har naturen fått leva sitt eget liv och här finns också runt 30

växter som räknas som utrotningshotade. Så för en botaniker är ön säkert intressant.

Och för den historie-intresserade också förstås. Ön har bland annat upplevt Krimkrigets fasor och 

efter inbördeskriget 1918 fungerat som fångläger för de röda. Fram till 2011 har man på Mjölö

utbildat beväringar men då lade Försvarsmakten ner sin verksamhet på ön och hyrde ut

ön. Det har varit möjligt att besöka ön i ett par år nu och planeringen av hur man kunde utöka

turism- och friluftsaktiviteterna pågår. 

Nu känns ön faktiskt lite övergiven, större delen av ön är planterad granskog. Säkert 

planterad för både insynsskydd och vindskydd, kan jag tänka mig. Det syns och 

märks att tidens tand fått göra sitt på byggnader och så.

Vilket är visuellt charmigt tycker jag! 

Med samma båt som jag åkte ut till ön var det många som verkade åka ut till 

ön för att bada bastu och simma. Kanske campa på ön? Ön har flere bastur som kan hyras och vissa

dagar är bastun varm och kan besökas gratis. Intill finns riktigt fina sandstränder.

Och en golfbana...för den hugade.

Det finns också två restauranger på ön.

Officersklubben nära hamnen, men mysig ute-terass eller i den gamla

lunchmatsalen som ligger ett stycke längs promenadstigen som tar en runt ön.

Kanske smarrigaste strömmingsbiffarna åt jag där! Nam! 

Så här på högsommaren kör färjan (Suomen Saaristokuljetus Oy) nästan

skytteltrafik, men kolla tidtabellen och boka gärna returbiljetten på 

förhand, så inte risken finns att man blir strandsatt på Mjölö på kvällen. 

Fast å andra sidan - sommarnätterna är ju ljusa och ljumma - eller hur?  

*

#hemester#helsingfors#mjölö#isosaari#helsinki#staycation#urbanskärgård

#vitkindadegäss#historia#1918

EN DAG PÅ STAN

- 24 JULI 2019 -

Det är sällan jag tar mig in till centrum av Helsingfors. Alldeles för sällan tänker jag då jag väl är där. 

Men nu hade jag en fotouppdrag där så jag hade ju faktiskt kameran med ändå, så jag lekte lite

turist bland alla andra turister. 

Salutorget är ju (ö)känt för sina aggressiva måsar som kommer och knycker allt

ätbart direkt från handen, så man försöker på alla sätt få bukt på det. 

Det finns nät över torgstånden, vajande silhuetter av rovfåglar och hade

inte någon riggat upp en uppstoppad berguv för att skrämma de arma måsarna. 

Kanske fungerar det? 

För jag fick i alla fall äta min glass ifred för måsar. 

Lite onödigt mycket turister var där dock som trängdes....heh.

*

#salutorget#helsingfors#hantverk#domkyrkan#benjihopp#allasseapool

#berguv#hemester

GAMLA TING

- 19 JULI 2019 - 

Hela veckan har fått bokats om pga av en liten, men desto ettrigare, sommarförkylning. 

Febern kommer och går och halsen känns som jag skulle kunna föreställa mig en 

orm som sväljer en alldeles för stor padda känner sig, eller nåt sådant. 

Så onödigt! 

Blev att ställa in dagens fotograferingsuppdrag - tur att det passar lika bra en annan dag. 

Istället schavar jag på härhemma och är inte till så stor nytta precis. Den skarpögde kanske 

reagerade på ett tidigare foto för någon dag sedan att mina älskade sommarskor håller helt konkret 

på att "gå upp i sömmarna". Sådant harmar! 

De är sköna som tofflor, svala då det är varmt, och jag kan tycka

att de borde hålla en sommar i alla fall! De var inte ens sådär tokbilliga...

Mycket försöker jag att inte i onödan spara på, men något jag inte kunnat göra mig av med

är min pappas snickarverktyg och min mammas handarbets-grejs. 

Jag är ju ingen handarbetsmänniska alls, så det är enbart av nostalgiska skäl jag 

sparat på dem. Och för att de är så vackra! 

Men idag kom de verkligen till användning! Kom ihåg att det någonstans i det gamla

syskrinet skall finnas en sådan där böjd synål och lite gammal fiskelina.

Och minsann, lyckades inte jag, den totala handarbetsanalfabeten, 

behjälpligt lappa älsklingsskorna så de kanske ännu håller ihop. 

Tills sommaren är till ända i alla fall. 

Men det är låååångt dit! Än blommar sommaren för fullt, fönstren står på vid 

gavel mot sommarmorgonen, och spindlarna väver sina små nät i

glasverandans vinklar och skrymsel. 

MIN KYRKA...

- 17 JULI 2019 - 

Det är redan ett bra tag sedan jag, på en fotokurs i Sverige, mötte en kvinna som berättade att hon tagit som utmaning att fota alla kyrkor hon kör förbi. Hon kör alltså mycket i yrket, så det hade blivit en hel del kyrkor, vad jag förstod. 

Någonstans bosatte sig den idén hos mig och legat där och grott ett bra tag.

Mitt förhållande till kyrkor och religion är väl som hos folk mest. Man döps, konfirmeras, kanske gifter sig och i sinom tid begravs man förhoppningsvis på en vacker plats på kyrkogården. 

Kanske går man i julkyrkan eller kommer för att lyssna på de vackraste julsångerna.

Men jag har alltid älskat kyrkor och gravgårdar. 

När min yngre son här för ett tag sedan sade att han ville skriva ur sig ur kyrkan för han är inte troende, så kom vi in på en diskussion om det här med att kyrkor inte bara är religion - de är ofta vår bäst bevarade historia också. 

- Om mina ynka sekiner i kyrkoskatt som jag betalar hjälper ens lite

att bevara dessa historiska oaser så betalar jag det mer än gärna, sade jag. 

Till saken hör att han gillar kyrkogårdar nästan lika mycket som jag. 

Där han nu bor har han en begravningsplats på andra sidan vägen (tysta grannar, som han säger...) 

men han går hellre en promenad där än längs promenadvägar parallellt med infartsleder till stan. 

- När du vinklar det så där, så skall jag nog betala min kyrkoskatt, jag med, fick jag till svar. 

Den här lilla stigen, genvägen, till mina föräldrars grav går jag nu och då. 

Till högtiderna förstås, men ofta också bara för att jag råkar ha vägarna förbi och 

vill gå en sväng för att se att allt är okej vid graven.

När jag bodde på andra orter var allhelgona helgen i oktober ett måste för mig. 

Då ville jag med god tid ta mig hit och verkligen njuta av stämningen. 

Jag älskar den här kurvan, man dyker in i en lummig skön skugga sommartid, på hösten lyser växterna här välkomnande i varma färger, på vintern gnistrar snön på ekens grenar. 

Just här är en minneslund för de som har valt att få sin aska spridd någon annanstans, 

mina föräldrars grav är precis där bakom, i skuggan av den stora eken

och tryggt intill klockstapeln.

Det här är "min" kyrka. 

Här är jag döpt, konfirmerad, här har jag gift mig, begravt mina föräldrar, min svärfar.

Här finns liksom mina "moderna" rötter på något plan.

Min släkt från mina föräldrars sida ligger annanstans.

Så jag tänker att om jag skall ta som utmaning det här med kyrkor så är det väl naturligt att börja

med den kyrka som ligger mig närmast. Också helt fysiskt. 

Jag bor bara en kilometer ifrån - om ens det. 

Trafikbullret från de stora trafiklederna och flygfältet hindrar mig att höra

kyrkklockorna, men mina hundpromenader går ofta längs kyrkans murar.

Hundar är ju inte så välkomna in på kyrkogårdar...än?

Kyrkan är alltså St Lars kyrka i Helsinge kyrkby. 

Helsinge socken omnämns första gången i skrift 1351. Kyrkan i gråsten härstammar från

medlet av 1400-talet. Man vet inte riktigt vilken kyrka som var först. 

Denna i Helsinge eller Esbo domkyrka. På 1800-talet byggdes kyrkan till för första gången sedan medeltiden. Kyrkan fick en ny och större sakristia 1829 och ett år senare murades ett vapenhus. 

Sitt nuvarande utseende har kyrkan haft sedan 1893 då en brand hade förstört delar av kyrkan. 

Därav står det 1893 på den bakre delen av kyrkans fasad. 

Här är gravgårdens äldsta grav - även den har sin historia att berätta.

Men mer om det en annan gång. 

*

Verkar som om detta drabbar alla. 

Ju äldre man blir desto mer börjar historia intressera en. 

STREETFOOD I TRÄDGÅRDEN...

- 15 JULI 2019 - 

Njaaaah....!

Jag vet! Inte så hälsosamt? Eller? 

Sedan jag skippade köttet så kan jag faktist räkna på ena handen de gånger jag 

köpt mig en "hamburgare". De flesta vegetariska alternativen är bara...nåh, jag låter bli att 

uttala min ärliga åsikt! Det lär ha blivit bättre, har man berättat mig, men mina få stickprov

har hittills inte övertygat mig. Därav streetfood i hemmaträdgården idag.  

Brukar ha diverse k*ttbiffar i frysen som jag knåpat ihop själv, men 

den här gången testade jag Oumph:s vegetariska hamburger biff, och jaaa...!!!

Skall jag köpa hem färdiga vege-biffar så är de här en klar vinnare! 

Till och med gubben, som stundvis är liiiiite skeptisk lät sig väl smaka! 

Så till den grad att jag fick hejda honom att nagga på biff nr 3 som var tänkt åt 

sonen som skulle komma senare på kvällen över på lite mat! 

Som tillägg till h*mburgarna hade jag snurrat ihop pommes frites på färskpotatis.

Lite gott! Skar upp i stavar, på med lite olja och salt, in i ugnen på 150 grader

tills mjuknat och sedan öka till 250 grader ca 10 minuter så de får färg och 

blir lite krispiga på ytan som de skall. 

Och till det den fräschaste coleslaw jag käkat på ett bra tag:

1 rejäl bit nykål och en morot riven blir så där lämpligt

för ett par, tre, fyra personer. 

Rör ihop:

2 msk vinäger

3 msk olivolja

1 msk honung

1/2 tsk salt 

några rejäla varv 

med pepparkvarnen.

När honungen löst sig häller

man härligheten över den rivna 

kålen och moroten och låter dra sig ett tag.

Jag brukar strö över lite flingsalt innan 

serveringen men det är ju smaksak...

Och som bröd förstås riktigt goda briocher. 

Det blir bäst så!