TRADITIONER OCH STUGLIV...

Häromdagen talade jag med en ex-kollega som är i samma ålder, och 

liknande livssituation som jag, om det här med att vistas på stugan och 

alla de traditioner som kopplas ihop med livet där. Sammanträffande nog kom det på 

Radio Vega ett program om just det; livet på stugan, eller som det programmet heter:

STUGAN ÄR VÄRST

Nu har jag inte själv lyssnat på programmet, eller håller på precis just nu i skrivande stund, 

men något säger mig att det är inte alldeles mest idylliska berättelser som kryper fram 

ur förträngda minnesskrymslen. En del minnen från barndomen andra från senaste semester - typ. 

Min ex-kollega gillar själv att vara på stugan - bara hennes man är med henne där. Och ja,

han är kanske inte fullt lika entusiastisk över det hela. Inte hennes numera vuxna barn heller. 

Och hon är ledsen för att traditioner som hon vuxit upp med och som hennes barn 

också vuxit upp med nu börjar blekna och kännas mer som plikt än något annat.

Det fick mig att reflektera över hur mitt - vårt stugliv - egentligen är, och har varit. 

Jag vinner med hästlängder tävlingen om den ivrigaste stugbesökaren i vår familj. 

Jag kunde ju bo här halva året, utan problem! 

Har inga som helst problem med att diska för hand (hahaha...detta trots att jag avskyr att diska), 

tassa till ute tuppen, värma bastu. hugga ved. 

Större delen av året har jag ju ändå rinnande vatten. Och dusch! Och internet. 

Vad skulle jag sakna? 

Jag älskar det enkla i detta sätt att leva. Och i ärlighetens namn är det 

inte så spartanskt ändå. Men när jag lyssnar på programmet så inser jag att det kanske är det?

Har min yngre grabb, han "lillungen" här över weekenden och frågar honom om han 

upplevt en massa "måsten" på stugan? Eller "angstiga" traditioner. 

Men det har han till all tur inte....(pust!)

Tänker också på min egen roll i det hela. 

Är jag en sådan där som envist håller fast i traditioner gällande 

livet på stugan, eller har jag haft förmågan att låta tiden blekna och glömma bort en del 

sådant "som man alltid gjort".

Nja, vi är nog alla i vår familj så starka individer att vi inte låter någon annan

styra och ställa för mycket över hur det skall vara. Finns det ens något "skall vara"? 

Under många år nu är det jag som längtar hit så fort jag har typ en kvart ledigt. 

Men skulle inte falla mig in att bli upprörd över att ingen annan vill samma som jag. 

Vill någon i familjen inte hänga här lika mycket som jag så är det ju fine! 

Men jag vill inte  heller höra kommentarer över att jag åker hit "igen". 

(Och det gör jag inte heller - vilket nu när jag skriver får mig att inse hur 

värdefullt allt detta är.) 

Allt på stugan behöver inte heller tillverkas/byggas av en själv den där enda veckan man 

har ledigt. Vi har medvetet valt att hålla tex "trädgården" på stugan just så enkel

och småskalig att jag, som är den enda som i ärlighetens namn är intresserad av detta, 

själv klarar av att sköta om det. Inte är jag heller överförtjust i att lägga min tid på nåt

jag egentligen inte är intresserad av, så jag har full förståelse för att min familj inte gör vågen

inför alla mina idéer. Jag gör det jag kan eller har råd att betala någon annan att göra. 

Resten får vara. Så enkelt är det. 

Ute-toan kan dock inte få vara...inte hur länge som helst. 

Eller helst inte alls - för allas trivsel. 

Jag har personligen (numera) inga problem med att tömma ute-toan. Så jag gör det oftast.

Samtidigt är det ju mest min sk*t som är där då jag är här mest. Så helt logiskt

att det faller på min lott. Skulle kännas lite avigt att be någon annan göra det. 

Lite som: Fääääärdig, kom å tooooorka! 

Jag har liksom kommit en bra bit från den åldern....

Numera har jag utvecklat ett så bra kompostsystem så det är som att 

tömma vilken mullsäck som helst. 

*

Så, njaaa...jag tror inte att det just i den här familjen eller ens i släkten finns

några större schismer vilket jag, nu när jag lyssnat på hela

"Stugan är värst" inser mer än någonsin. 

Vi har det bra i vår koja. 

VILDMARKEN...

Tidsmässigt hänger jag efter ett bra tag här på bloggen. Det är bara mycket just nu, på ett bra sätt.

Sedan sist har jag varit en sväng upp till de stora skogarna i Kajanaland för att fota björn och varg,

och med den här gången fick jag medlurat en väninna som, liksom jag, snöat in mig 

på det här med att fotografera natur. 

Båda nätterna i gömslet hade vi faktist tur så till vida att vi fick åskväder över oss, eller över och över, 

det var väl en bra bit i från, men då man sitter många och långa timmar mer eller mindre tyst

i ett gömsle då både varg och björn lyser med sin frånvaro - då är ett extra "programnummer" 

som ett litet åskväder riktigt välkommet. 

Första natten i gömslet var rätt kylig och fuktig och på morgonnatten

steg det en fin dimma över myren. 

Kanske var det dimman som gjorde att den annars så känsliga och rädda

kungsörnen vågade sig fram? 

Jag slutar inte att fascineras av hur dessa våra skogars rovdjur, som kungsörn,

varg och björn, ändå kan vara så ängsliga, försiktiga och rädda av sig. 

Som om ingen sagt åt dem att de är skrämmande rovdjur...

Också då jag senaste gången var där för att fota dem frapperades jag av hur

lite det behövdes att skrämma iväg dem. Ett hårt ljud, ett prassel. 

Den här gången var det färre björnar i rörelse än då jag var i medlet av augusti.

Kanske var det redan den kommande brunst-tiden som spelade in? 

Björnen på bilden är en två-årig ungbjörn och inte ännu könsmogen. 

Ungbjörnarna är i regel också mer försiktiga av sig. 

Den här kom fram först efter mörkrets inbrott. Så sent att det 

blev riktigt utmanande för kameran att få till någon bild alls.

Vargen har ju börjat dyka upp lite här och där i de trakter jag bor. 

Vargdiskussionen på nätet och tidningarnas insändarspalter är 

skrämmande läsning. Man inser att människan främjat sig från naturen

och låter sig ryckas med i skrämselpropaganda som inte baserar sig på

verkligheten på något sätt. 

Vargen är ju inte ond. Inget djur är det. 

Att den tar för sig i en fårhage där maten inte kommer undan är ganska

förståeligt. Nästan vem som helst av oss människor skulle ha svårt att motstå

om den lokala matbutiken meddelade att det är bara att ta för sig och bära hem 

så mycket mat man orkar. Svårt att motstå, eller hur? 

Gör det oss onda? Nja...

Klart att det är både irriterande och tragiskt om vargen attackerar en hund, 

jakthund eller inte, men den upplever ju hunden bara som en rival och visst skulle vi

människor också bli lite "irriterade" om nu grannen upprepade gånger skulle

oinbjuden skulle dyka upp vid våra köksbord lagom till middagstid. 

Nog skulle vårt tålamod också tryta vid något skede.

Sedan kan man ju filosofera vidare vem som har större förkörsrätt i skogen,

vargen, som skall leva på det den fångar, eller (jakt)hunden som dagligen

får sig ett par garanterade mål mat därhemma. Den springer ju inte till

skogs för sin egen skull, den gör det för att människan ber den göra det. 

Och visst, jakt behövs. 

I synnerhet så länge vi inte tillåter rovdjuren att finnas till i de skogar vi vill behärska över. 

Naturen strävar alltid efter en balans. 

Utbud och efterfrågan. 

Finns det för lite mat någonstans flyttar sig djuren, alla djuren, till

ställen det finns ett bättre utbud på. Det gör jag också. Är osten slut i ena butiken 

går jag till följande. Helt logiskt. 

Det är fråga om balans, stabilitet och jämnvikt. 

I de bästa av världar skulle allt leva i en behaglig harmoni med varann.

Så är det ju inte i verkligheten, och diskussionen om vargens vara eller inte vara 

kommer aldrig att nå en enighet bland med oss människor. 

Men ond, det är vargen inte. 

Den är inte speciellt tuff heller. 

Hungrig som den här vargen tydligen var så vågade den inte 

ta sig fram till älgkadavret på grund av att där var så många korpar (!) 

som kalasade! När korparnas antal minskade smög den snabbt fram, 

knyckte åt sig ett ben och drog sig längre bort för att tugga på det.

Att få se och uppleva dessa rovdjur i verkligheten minskar inte'

respekten (som är hälsosamt att känna för dem) på något sätt,

men det tar förhoppningsvis bort en omotiverad rädsla och hat som så många har. 

Att se dem med egna ögon ger en mer realistisk bild av hur de beter sig i naturen 

och definitivt ökar på en högaktning mot dem. 

Fina djur - fin upplevelse. 

RAMSLÖKS-SKÖRD....

För ett par år sedan hade jag lyckan att få byta till mig några 

plantor av ramslök. 

I år hade de vuxit till sig så pass att jag kunde ge mig ut och skörda lite grann.

Och det är lycka om något! 

För den oinvigde; bor såpass nordligt att det är på gränsen att här skall växa

ramslök alls. Så varje vår när de visar sig efter en tuff vinter blir det 

glädjeskutt inombords hos denna "odlaren".

Många år sedan jag kunnat kalla mig odlare på riktigt.

Tiden då tomater och majs, sallad och kål, morötter och lök trängts 

i mina odlingar är förbi. Jag är numera alldeles för

många dagar under sommaren på språng för att det skulle

kunna bli en odlingssuccé på min postadress. 

Så jag satsar på det vilda istället. 

Det kommer som kommer - och så är det bra med det! 

Det är min filosofi nu. 

Följaktligen har jag nu en liten knippe klippt och fryst ramslök att plocka fram 

till de där riktigt gyllene stunderna. 

*

I morgon skall jag skörda både nässlor och gräslök.

Ingendera har jag gjort ett skvatt för att få på min tallrik 

och in i mitt skafferi. 

Så fantastiskt att få skörda det naturen återkommande erbjuder. 

Finns inget bättre! 

SAHARAS SAND...

Sandstormarna i Sahara gjorde att småsmå sandpartiklar tog sig vägen 

ända upp hit till våra nordliga breddgrader och på så sätt gav oss 

spektakulära solnedgångar i några dagars tid. 

Det har varit fantastiskt varm och soligt hela min semester här på stugan.

Som sagt inte alls så mycket vårligt - mer somrigt faktiskt, men idag

är vinden mer som den skall vara så här års, kall och nästan lite isig. 

Har jobbat en hel del på mitt projekt - men inte fullt så mycket som jag tänkt.

Ibland är det bara så svårt att få till den där rätta koncentrationen.

I synnerhet då det inte finns någon fastslagen deadline än, 

mer än inom detta år. Det gör nog att jag lite flummar så här i början.

Mycket pågår mellan öronen så att säga och anteckningsblocket och

-apparna på telefonen är i flitig användning. 

Så mycket har jag i alla fall fått till stånd att de första bilderna 

för projektet har skickats för kritik och feedback till min mentor.

Skall bli skoj (eller så inte, hahaha) att höra vad han har för åsikter...

*

I morgon bär det hemåt igen. Skall plocka upp lillungen som kommer

hem över Valborg. Skall bli härligt att få rå om honom lite emellanåt. 

VEM SNODDE VÅREN...?

Nyinköpta buxbomsklot och plantor av slinderanka 

(som här får ta sig ett rotdopp i regnvattentunnan innan plantering)

Vilken fantastisk dag! 

Även här ute i skärgården har temperaturen klättrat en bra bit över

tjugo-strecket, och det är minsann inte alldeles vanligt i april.

När jag i februarislasket bestämde mig för att ta några semesterdagar

i slutet av april för att möta våren här i skärgården, var det inte 

riktigt detta jag hade tänk mig. Mer snålkalla vindar och 

snö kvar på norrsluttningarna. 

Inte rena rama sommarvärmen!

Och sommarkänslan! 

Havet ligger spegelblankt. Måsarna skränar. 

I viken ligger ejdrarna och kluckar belåtet. 

Det börjar spira i planteringarna! 

Att odla här ute på karga klippor som får sin beskärda del av nordan-

vinden stora delar av året och däremellan hembesök av hjortar

och rådjur är...aningen utmanande. 

Dessutom tycker jag att det är knepigt att hitta de där rätta växterna. 

För det är mycket som skall stämma in! 

De skall:

- helst ogillas av klövdjur och harar

- klara ett tufft klimat

- överleva i en kemiskt sur miljö 

- överleva i en också ofta konkret sur miljö, då det kan bli vatten

stående i bergsskrevorna som vid sidan av pallkragar är de

stor jag kan "odla" i. 

Som om det inte skulle räcka som krav så skall de också:

- passa in i den karga miljön, inte vara "för prålig"

och inte tävla med den omkringliggande naturen. 

Alla vildvin, som alltså växer i pallkragar, har övervintrat och har fina knoppar på gångs.

Fåglarnas drickfat är putsat och upphängt. 

Vattensystemet 'Blumat' framplockat från vinteridet.

Och sist, men inte minst, nyinförskaffningen för i år: 

Clematis sibirica 'Riga'. 

Det mesta har faktiskt överlevt. 

Mitt lilla hänglärkträd som egentligen hamnade här för att den 

blev över i ett annat trädgårdsprojekt klarade inte vintern.

Det vara hararna som hade kalasat på barken såpass illa så den kommer

senast under sommaren att torka in.

På tal om torka in.

Förra sommarens extrema värme tog visst kål på backtimjanen. 

Skulle man inte tro, men jo! 

Övriga växter i pallkragar och krukor skulle aldrig ha klarat sommaren

utan bevattningssystemet 'Blumat' som jag inte kan berömma nog! 

Så läge att plocka fram dem igen och rigga bevattning till det

nyplanterade så de klarar de dagar jag inte är här och passar på. 

Har införskaffat ett par nya clematis-sorter till skärgårds"trädgården".

Den ena är en som jag också har hemma i den "riktiga" trädgården, 

Clematis vitalba 'Summer Snow' 

en småblommig klematis med

eeenoooorm växtkraft - växer galant 3-5 meter på en sommar! 

Hemma i trädgården har hararna gnagat av den varje vinter, men den startar på nytt 

och innan man hinner blinka har den vuxit någon meter igen. 

Den får mängder av små gräddvita blommor, ingen ploffig mega blommande alltså, 

men absolut perfekt här ute i det mer sparsmakade landskapet. 

Men blir lätt en riktig bamse, så den skall ha utrymme! 

Den andra nykomlingen är också en klematis: 

Clematis alpina sibirica 'Riga'. 

Den hör till sibirica-gruppen som är mer klockformade i sina blommor. 

Den är också tidigare än 'Summer Snow'. 

Också den här är vit. Kanhända den inte blommar nu första året, då

blommorna kommer på fjolårsved, och den här har inte så långa rankor än. 

Återstår att se.