NÄR MAN GÅR I IDE...

Det är extremt sällan jag sett ormar vid stugan, vare sig huggormar eller snokar, men

den här weekenden lyckades hunden snoka rätt på en snok. 

Snoken är ju inte giftig, men visst kan den bita - och det kan nog min terrier också - 

så det blev en liten kamp där på berget. 

Snoken rullade ihop sig och visade magen och var mest som död.

Kommenderade bort (den något ovilliga) hunden för jag vill inte precis 

trissa igång en orm-jaktinstinkt. Min förra hund var ju tyvärr en jäkel på 

att ta ormar. Helt onödigt, och med åren blev hon ju styvare och långsammare och 

det var både en och annan gång vi på "äldre dar" fick åka till veterinären då

det varit huggormen som dragit det längre strået. 

Nå, den här snoken spelade död ett tag, men när faran var över så stack den iväg

och kröp ner i ett litet hål vid en klippkant och dit försvann den. 

Det var en riktigt bussig snok. Läste att snokar kan bli upp mot 140 cm långa, 

och den här var minsann inte långt ifrån! 

Det börjar säkert så småningom bli dags för ormarna och andra att söka 

sig till sina iden. Skrynkla ihop sig inför en vinter och invänta våren.  

Lite samma tongångar var det för mig också detta veckoslut. 

På lördag kom äntligen min goa kompis på besök ut till stugan, vi har säkert 

"planerat" det i åratal, men det blir så lätt att man istället åker till sitt och så blir besök

bara inte av. Lite komiskt att snoken skulle uppenbara sig just när hon var på besök 

för vi har extremt olika åsikter om hur man skall förhålla sig till ormar. 

Jag är helt okej med ormar i knutarna, det är inte hon. Lindrigt sagt. 

Snoken är ju fridlyst, så på det sättet var det lugnt, men skulle det varit en huggorm hade

nog bara hennes artighet och goda uppfostran hindrat henne för att dämma något 

tungt och vasst i nacken på den. Min pappa var likadan, han tålde inte ormar. 

Medan jag och brorsan roade oss med att få dem att ringla in i en flaska så

vi kunde föra bort dem i trygghet. 

Men ide, ja. 

Det blir alltid lite vemodigt att packa in stugan för vinter-ide. 

Kommer säkert att övernatta på stugan ännu i höst då jag har kurstillfällen i närheten,

men det är ändå ett litet farväl för denna säsong. 

Utemöblerna staplas på varann, bärs in i lider och ställs på varann i väntan på nästa vår. 

Krukorna på sommarblommor töms, bara den nedklippta lavendeln, som 

förhoppningsvis igen lyckas övervintra ensam i stugan, får bo kvar i sina krukor. 

Medan jag plockar undan krukorna går tankarna ändå till nästa år.

Vad skall jag ha för tema i krukorna då? Vilken färg? Vilka växter? 

Vilka träd skall sågas ner, hur mycket skall det vilda tuktas och det "odlade" få ta rum? 

Det är säkert lite banalt, men medan jag städar, ställer undan och packar ner, så 

stannar handen en liten extra sekund vid den gamla soppterrinen som skall stå 

där på hyllan en hel vinter innan det igen är dags att fylla dess runda mage

med rykande varm fisksoppa kryddad med dill från egna odlingslådor.  

Fiskespöna är också inpackade. De doftar sakta av saltvatten och sjögräs när jag 

flyttar in dem i förvaringspåsen.

Som ett svagt minne av ljumma sommarkvällar då fångsten inte var det

viktigaste utan stunden av total närvaro därute på udden var det som räknades. 

Jag tar in dynorna från terrassen som bär en blandad doft av solskyddskräm och myggspray. 

Det är mot dem vi lutat oss då vi vilat i sommaren. 

Och vilken sommar sedan? 

Kan inte minnas att jag någonsin upplevt en sommar som den här då

sol och värme blivit till en norm från maj till september! 

Kvällen innan stormen satt vi ute och åt en sen middag och termometern visade + 20 grader! 

Helt magiskt! 

Det sista jag gör innan jag lämnar stugan i sitt ide - med en snok i sitt ide

ett par meter ifrån - är att jag knipsar av blommorna från hösthortensian

som jag planterat här i år. 

Ingen har nöjet att njuta av blommorna på plats, så lika gärna kan jag ta dem med mig hem, 

tänker jag och lägger dem högst på lasset av grejer som skall övervintra i stan.

I stan - precis som jag. 

INNAN STORMEN...

Första höststormen i antågande läser jag på alla nyhetssidor. 

Vaknade i morse till en spegelblank vik, men nu närmare lunchtid börjar det 

så sakta blåsa upp. Vindriktningen är sådan att här kommer det knappast att 

stänka vågor mot klipporna, för vi blir precis i lä bakom en udde av urberg.

Satt i morse och läste nyheterna medan morgonkaffet sakta väckte upp mig.

Det här med att vara introvert eller extrovert har fått ett rätt stort inlägg idag.

Det gör mig så glad, för det är verkligen på tiden att man börjar tala om hur 

olika extroverta och introverta innerst inne är och att det är svårt och riktigt jobbigt

att som introvert försöka "föreställa" att man är mer extrovert, för det är lite så 

man förväntas vara i dagens värld. 

Säg den arbetsplatsansökan som inte söker efter en "utåtriktad", "social", "öppen"

och "socialiserande" person. Att i en arbetsintervju sedan säga att man helst pysslar med sitt 

och att nonsensprat om väder och vind inte intresserar speciellt mycket, och att 

man är mer åt det introverta hållet. Nix, det gör man ju inte...

Samtidigt är det hemskt sorgligt att man behöver dölja sitt sanna jag.

För att man kan minsann vara minst lika kompetent även om man 

inte känner sig bekväm med att ösa beröm och superlativ över sig själv, och 

vara precis lika nöjd med sig själv och det man åstadkommit utan att bli 

så där "all over the place" inför egna framgångar. 

Artikeln tar upp problematiken med att då det i arbetsansökan söks personer med

ovannämnda extroverta egenskaper till chefspositioner, så kanske inte de mer introverta ens söker tjänsten. Och en introvert chef kan vara en alldeles utmärkt chef, för personer med mer

introvert inrikting är ofta en mer lyhörd och lyssnande chef, och har sällan behov att 

att framhäva sig själv och ja..sig själv. 

Klart att det här är att lite dra alla över samma kam, men det finns en rejäl gnutta sanning där. 

För egen del var det en stor grej när jag insåg att jag är introvert, det var så många pusselbitar som före på plats. Viktiga pusselbitar. 

Många tror - fortfarande - att man är tystlåten och blyg och lite inåtvänd när man är introvert och 

jag har ofta fått höra att jag nog inte upplevs som introvert då jag ändå babblar på och hela mitt liv

jobbat på arbetsplatser där jag mött nya människor hela tiden. 

Och det är inte alls så stereotypt som att introverta skulle sky kontakt med andra. 

Men det som många introverta upplever som tungt är att vara social och socialisera sig

med människor bara för att liksom, då det inte finns ett syfte. Att nonsens-mingla är kanske det värsta man kan bli utsatt för som introvert. Att behöva babbla "strunt" med människor som man inte känner, är tveksam till om man vill lära känna, och som man knappast någonsin har någon "nytta" av. 

Det låter lite hårt det där, men många introverta upplever att det enda meningsfulla i att mingla 

bland okända är att man hoppas hitta någon som man antingen kan ha nytta av i sitt arbete, 

eller hitta någon som man kan diskutera lite djupare med än "mingel-nonsens".

När jag insåg att jag är introvert blev jag så lättad för alla de gånger jag bara mått 

apa på diverse mingeltillfällen. Jag rökte förr, och det var en underbar ursäkt att få smita

ut på en cigg och komma bort. Nej, jag har aldrig stängt in mig på toa, vilket inte alls är

ovanligt bland introverta i för ansträngande sociala sammanhang. 

Man gör det bara för att hämta andan och låta hjärnan vila en stund.

Att en introvert sover till halva dagen efter ett mingel-tillfälle är inte

nödvändigt ett resultat av för mycket skumpa utan kan lika

väl bero på att man är alldeles hjärn-trött efter en sådan kväll.

Och kanske blev det för mycket skumpa - också? 

I tiderna så blev det rätt ofta att vi ordnade hemma-middagar.

 Nu efteråt inser jag att jag ofta då det var frågan om att fixa till 

någon slags businessmiddag för mannens företagskontakter valde jag att laga till 

maträtter som krävde stor närvaro i köket. Med andra ord slapp jag då vara social med

människor som jag inte kände att jag hade någon kontaktyta till alls. 

När det sedan var frågan om en middag med vänner som jag visste att ganska snabbt 

skulle halka in på intima, djupa, sköna samtal om samtalsämnen lite mer utmanande 

än väder, då lagade jag till en mat som skötte sig själv i köket och jag kunde 

vara med på ett annat sätt från början av kvällen. 

På ett sätt kan man kanske då tacka de där småtråkiga business-middagarna

från anno dazumal att jag faktiskt utvecklade mig från en okej-hemma-kock

till någon som klarade av att leverera riktiga gourmet-rätter. 

Heh! Lite winwin ändå! 

*

Maten på bilden ja: 

Gädda, den där lite småtråkiga och jättebeniga fisken 

som inte har så himmelens hög status. 

Äggsås och potatis i all retro-ära, men rättskurna gädd-

filéer kryddade med chili och grillkrydda serverad med 

en pasta och stekta grönsaker - inte fel alls. 

Man kan gott tuffa till den mesiga gäddan lite. 

PÅ GRÄNSEN MELLAN ÅRSTIDERNA...

Det är något med gränslandet mellan årstider som triggar mig. 

Det är samma på våren, jag blir sprängfylld av längtan, vill omfamna hela

naturen, vill suga i mig varje doft, varje förnimmelse, varje liten nyans. 

Sommar och vinter är bara en transportsträcka mellan våren och hösten 

då det händer så mycket fint därute! 

Höstskog liksom. Jag vill vara där Hela Tiden! 

Men så har vi det här med älgflugor. 

Jag tycker inte bara att de är jobbiga och riktigt äckliga, jag får rätt besvärliga

bulor av deras bett (ja, de biter mig!) som är både sjuka och kliar ett bra tag.

Men mitt dilemma är att jag älskar höstig skog mer än jag hatar älgflugor. 

Snudd på att vågen skall tippa åt andra hållet, men än ger jag mig ut 

i timmar i skogen när tid finns. 

Under weekenden var jag som sagt på stugan och vädret var ju bara Gud. 

Det tyckte älgflugorna också...

Men så hittade jag i den där "diverse-lådan" ett spray som jag köpt förra sommaren att ha mot mygg,

och tänkte att det hjälper knappast (för det har man läst att myggspray inte hjälper mot älgflugor) 

men jag tänkte att det kan väl knappast skada heller? 

Och skulle jag nu stöta på en senkommen mygga så skulle jag vara skyddad! 

Hah, mitt blod erbjuds blodtjänsten inte myggpatrullen. 

Men det fanns inte mygg i skogen, deras bäst för datum hade tydligen gått ut.

Så lär det inte vara med älgflugornas bäst före...

Men döm om min förvåning när jag tre timmar senare kommer hem från skogen utan

en enda älgfluga på mig. Hinner redan tänka att de kanske försvunnit, men det brukar

de aldrig göra innan ett par frostnätter, och det har vi minsann inte haft denna

underbara indiansommar! 

Frost vad är det, liksom? 

Nästa dag testade gubben medlet - han hade minsann blivit älgfluge-antastad på sitt jaktpass dagen innan - och samma sak då han sprayat sig. Inte en endaste älgfluga! 

Det här är verkligen inget sådant där reklaminlägg, men jag gillar att berätta om produkter 

som är riktigt bra. Det här är helt superbra! 

Jag stötte på Sjö&Havs produkter för ett par år sedan då vi var utan rinnande vatten 

på stugan efter att vår vattenpump hade sagt upp kontraktet. Eftersom jag då 

hade möjligheten att tidvis vistas mycket på stugan men saknade dusch så 

blev det att tvätta sig i havet. Då hittade jag deras ekologiska tvål som faktiskt löddrar 

i saltvatten vilken i alla fall ger en känsla av lyx. 

Man vill ju inte löddra till havet med medel som inte är okej att löddra i havet...

Det här myggmedlet är också växtbaserat och helt biologiskt nedbrytbart. 

Vilket också känns lite mer okej än de traditionella myggsprayen som innehåller

en hel del märkligheter. Och så funkar det - på mig i alla fall! 

Vilken njutning att kunna gå i lugn och ro i skogen och inte behöva utföra 

hysteriska skutt och ryckningar och nästan klä av sig för att hitta de där 

krypande fulingarna som tassar runt på en.

Jag brukar gilla det mesta i naturen, men fästingar och älgflugor har 

inte riktigt uppnått den statusen än. Förmodligen uppnår de aldrig

den nivån att jag skulle tåla dem, eller tolerera. 

På tal om det så finns det en grönsak som jag också 

haft lite svårt att tåla, eller tolerera, och det är auberginen.

Jag kan tycka att den är galet vacker, men länge kände jag att 

vi inte riktigt hittade varann. Måste ha varit någon suspekt moussaka som jag 

ramlat över i ungdomens yra vistelser i Grekland som satt sig 

envist fast i mitt matminne. Mitt minne säger att det inte var en höjdare. 

Jag kanske inte fullt upp förstod att uppskatta det då. Gav det aldrig en chans? 

Kanhända det var mer focus på Ouzo än aubergine på den tiden. 

Tyckte mest den såg suspekt ut. Auberginen - inte ouzon. 

Men numera är jag riktigt bästa vän med auberginen. 

Det här är kanske det godaste man kan sno ihop av en aubergine 

och de där torra ostkanterna som man titt som tätt har drällande i sitt kylskåp. 

Parmigiana di melanzane heter rätten ursprungligen och det är att komma lite 

närmare mathimlen än man trodde var möjligt! 

Aubergine och ost = Matkärlek! 

EN REGNIG EN...

Undrar i mitt stilla sinne om jag någonsin under min livstid blivit så bortskämd med alla dessa

vackra dagar, soliga dagar, varma dagar. Jag kan knappt föreställa mig dåligt väder! 

Lördagsmorgonen var fin, men mot tolvsnåret började det dra ihop till regn. 

Regnet, som kom, gjorde att det snabbt började kännas fuktigt och råkallt också

inne i stugan, även om det ännu var rätt varmt ute. 

Tände den första brasan i öppna spisen sedan typ april och

det fick mig att tänka på en sak som min kompis förundrade sig över

förra året då vi gick en tur i naturen tillsammans och hon skulle leta efter något

i min ryggsäck. Hon utropade; 

- Men på riktigt? Varför i hela fridens dag har du en tampong med dig?

Och det kan ju kännas lite udda. Inte tampong i sig, det har man ju stiftat 

bekantskap med under sina fertila år minsann, men bara en. Och

så en Vaselineburk och en sådan där eldstål grunka. 

Ja-a, man kan ju undra! 

Men allt har ju sin behändiga förklaring! 

Det här är nämligen ett tips som jag hörde om för många, många år sedan.

Jag älskar ju att röra mig ute i naturen och traskar glatt på i skog och mark.

Har alltid gjort det. 

Däremot är jag av födseln försedd med ett uruselt lokalsinne. 

Lita liksom  a l d r i g  på mig när det gäller att hitta rätt. Aldrig! 

Och just av den orsaken har jag i princip alltid med mig dessa tre små ting.

De göra att om jag skulle tappa bort mig så skulle jag kunna tända en eld 

för att hålla mig varm förstås, men också göra det enklare för de som

(hoppeligen) skulle komma för att leta efter mig att faktiskt hitta mig. 

Eld och rök både syns och känns på långt håll.

Nå, i dagen värld finns det ju appar på telefonen som meddelar 

på något tiotals meters noggrannhet var man är, men även om 

det skulle funka så är det trevligt att vänta hjälp vid en brasa, eller hur? 

Och om telefonens laddning skulle tagit slut, eller man skulle befinna sig

på ett område där telefonen inte funkar, ja då kan man ta till det här knepet.

En (liten) burk vaseline, en tampong och ett eldjärn tar mycket litet 

utrymme. Det ryms i min knutna hand. Och den mängden kan man 

alltid stuva in i någon liten ficka på ryggsäcken. Jag har den minsta

vaselinburk jag hittat, kanske i storlek som om jag lade tummen 

och pekfingret ihop. 

(Bara så man från bilderna inte får den uppfattningen att det här är den där

vanliga stora vaselineburken. Sen kan man ju klämma in lite vaseline i hur liten 

burk som helst om man vill få paketet ännu mindre). 

Men grejen med det hela är att då man river ut lite "ludd" från tampongen och rullar runt

det i vaselinet så får man en riktigt, riktigt bra starter till sin eld. 

Är man ute i naturen och det varit lite regnigt så är det inte så där bara

att hitta något som skulle vara torrt nog för att starta upp en eld. 

Lite torra småkvistar från gran brukar funka bra att mata 

elden med bara den tagit lite fart. Och det är just här

som det fina med tampong och vaselin kommer in i bilden! 

Tampongludd nerkladdat med vaselin brinner riktigt bra - och länge. 

Man hinner med andra ord gott mata den lilla lågan med småkvistar och näver

och tadaaa....man har strax en brasa! 

Den lilla plumpen på bilden brann i över två minuter med stadig låga. 

Eldstål är en underbar liten tingest! 

Där var tändstift på tändare blir blöta eller tar slut, där gas tar slut 

och där tändstickor blir blöta kan man alltid lita på eldstål. 

Jag har aldrig misslyckats med att tända en eld med eldstål. 

Det är enkelt - och ganska roligt - att öva upp sig på att bli riktigt bra 

med det här lilla verktyget. Sedan vill man aldrig ha nåt annat! 

Näe...så är det ju inte! 

Jag gillar min stormtändare och traditionella tändstickor till vardags

men har trots det detta lilla paket med mig i min ryggsäckar när jag är ute

i naturen. Nästan så det blivit en liten maskot. Ni vet, man vågar liksom

inte längre lämna bort den för då jädrans kommer jag nog att tappa bort mig.

Och hamnar att stanna ute en natt - utan eld. 

Det vill vi inte! 

*

Det är inte alls enbart ute i naturen jag tar till det här vaselin-knepet,

nejdå! Jag har minsann startat en och annan brasa i öppna spisen med

hjälp av det här. Förr hade man ju nästan alltid någon gammal dagstidning

drällandes i knutarna, men nu när det mesta digitaliserats så 

känns det aningen fel att försöka tända brasa med sin iPad...

Dyrt också. 

Så lite toapapper eller en bomulls-tuss, på med vaselinet 

och tadaa man har strax en fin eld i sin öppna spis. 

Min öppna spis här på stugan kan vara lite trixig att ha och 

göras med vid lågtryck och efter längre tiders paus i eldandet.

Då plockar jag fram det här knepet. 

Men varför just tampong? 

Ja, det är för att det är mycket bomulls-stuff komprimerat. 

Av en sådan där minsta storlekens tampong tänder jag 

galant fem eldar eller mer. Till storlek är den 

ju som halva lillfingret. Att ha med motsvarande mängd

vadd eller toapapper...Ja, ni förstår? 

Lite scoutvarning över det här inlägget, men jag tycker faktiskt det borde

höra till grundläggande kunskaper att behärska att laga upp en eld i naturen. 

Jag gör det enkelt för mig - med tampong-ludd och vaseline :). 

PÅ LINGONRÖDA TUVOR...

Äntligen, suckar mitt hjärta och min själ! 

Sitter på jobbet och blundar för en stund och drömmer mig 

bort till det stället på jorden som är det vackraste jag vet. 

Stugan! 

Aida, hunden, ligger vid mina fötter och är smått otålig. 

Hon brukar hänga med på mitt jobb nu och då men är inte mycket till

kontorsråtta. Enligt henne är det dö-tråkigt, men hon uthärdar. Sådär.

När jag äntligen blir klar och vi packar ihop oss och går ut till bilen blir

hon en helt annan hund än den lite passiva klumpen som legat på en fäll

under mitt skrivbord. 

Det är så hon är. Den älskade lilla hunden. Hon uthärdar. 

Lite som sin matte...

*

Under många år var stugtillvaron mitt andningshål utan vilket jag knappt 

hade kunnat andas fritt alls. 

När jag nu körde ut till stugan kände jag inte längre samma lite ångestfyllda

längtan till en befriande tillvaro, utan mest bara en skön förväntan. En längtan.

Men utan känslan att jag rymde bort från något annat. 

Jag kände att jag bara åkte ut till stugan. Inget mer. 

Och ändå är det i den känslan allt! 

Jag upplever inte längre en ångest av stress, inte längre ett nästan

fysiskt behov att komma ut till något som inte ställer krav...

Kanske är jag lite mera hel? 

Lite mer som jag någongång varit? 

Går en lång promenad i skogen med hunden. 

Hon fyllde åtta för någon dag sedan och börjar, lite som jag, 

bli en mogen dam. Vi gillar varandras tysta sällskap. Vi 

känner varandra så väl. I skogen hade Aida tassat iväg före mig ett gott 

stycke då jag vek av från stigen och jag bara visste att hon strax skulle

vara ifatt mig. Jag älskar den här tysta kommunikationen mellan hund och människa. 

När man så vet var man har varandra, när kommunikationen i det närmsta är ordlös.

Hem, till stugan, kom vi med lite svamp, lite lingon och en skön känsla i

både kropp och själ efter några timmar i skogen. 

Jag känner en alldeles speciell lycka över dessa timmar traskandes runt i skogen.

Efter en sommar med riktigt jobbiga besvär i hälen som gjort mig rejält immobil känns det 

galet lyxigt att äntligen kunna gå fritt. Bara det! Att kunna traska på (nästan) utan smärta! 

Tills i morgon har det utlovats regn. 

Höstregn...hur underbart kommer det inte att vara? 

Gubben kommer att stiga tidigt upp och ge sig ut på ett jaktpass. 

Och jag fortsätter fylla på det vegetariska skafferiet. 

Vi är ju lite som man varit sedan tidernas begynnelse. 

Jägaren och Samlaren. 

Bara att det är jag som har hunden med mig.....

*heh*