Det är sent på kvällen och vinden är så där skönt tung som den bara är på sensommaren.
Björken gungar mjukt som om den dansade någon sävlig dans till vindens släpiga toner.
Löven rasslar som de bara gör när björken dansar så här.
Det är augusti. Det känns med alla sinnen.
Här hemma har den underbara Mårbackan hållit ställning medan jag hängt på klipporna i skärgården.
Det fanns olika orsaker till att jag inte riktigt kom igång med min krukodling här hemma. Till exempel hade jag i år inte en enda tomatplanta eller annat ätbart än lite örter.
Först var det så varmt i maj, men jag tänkte att det kanske ändå blir kallt i början av juni.
Men då åkte jag iväg till Norge ett par veckor och så blev det ju sedan isande kallt till midsommar och lusten att tänka sommarblommor krympte i kylan i samma takt som graderna sjönk.
Då visste man ju inte vad som komma skulle...
Känns märkligt att tala om kyla denna sommar - men det var kallt då!
Sedan blev det hett som bara den, vilken alla säkert märkt. Har man inte det är man död. Så är det bara!
Och hettan gjorde att jag drog till skärgården så fort jag bara hade minsta lilla chans till det, och krukodlingen här hemma, ja...den förblev lika mager som den aldrig varit förr...
Men så finns det en som aldrig lämnar en i sticket. Gamla, kära, pålitliga Mårbackapelargonen.
Hela min romantiska läggning personifieras i den här blomman.
Jag som vanligtvis sjavar runt i slitna jeans och omoderna tights och i övrigt helst klär mig enfärgat i sådana sprakande färger som svart, grått och vitt kanaliserar tydligen den mer romantiska sidan av mig genom att placera Tant Mårbacka med sina rosa fluffkuddar till blommor på en piedestal.
Sitter här i den ljumma kvällen och lyssnar på Naturväktarna. Det är så vi finlandssvenskar gör på torsdagskvällar. På tisdagskvällar lyssnar vi (också) på Allsång på Skansen....;)
Gräsmattan är bränd och torr. Syrenbuskarna hänger med grenarna. Bara Mårbackan prunkar.
Tänker att jag ju inte har några större problem av hettan och torkan. Men för alla bönder, alla med djur som kanske måste nödslakta sin kreatur på grund av torkan är det en katastrof. Det är ju inte så att vi "vanliga" skulle på riktigt beröras direkt av torkan.
Kanske tänker vi att det kommer att märkas i form av höjda priser på mat, men inte ens det lär bli någon markant skillnad säger de som vet.
Det är världspriset på säd och annat som styr och att det är lite mycket torrt och hett i en liten vrå av världen (vilket ju Skandinavien, och till och med Europa ändå är) påverkas inte längre priset på mat så direkt som det någongång förr gjort. Än mindre att det skulle bli nöd.
På gott och ont...
Vilket i och för sig är lite tokigt, för om det verkligen skulle kännas i vår vardag att något är på gångs i vårt klimat, så skulle man kanske med längre tröskel själv reagera på sitt eget beteende.
På något plan är jag lite rädd för att alla dessa "domedagsartiklar" gällande klimatuppvärmningen som nu finns att läsa i de flesta nyhetsmedier med självaktning i värsta fall kan leda till en slags "avdomning" inför de dåliga nyheterna och uppgivenhet gällande vad den lilla människan kan göra.
Lite som när vi ser på reportage från kris- och krigsdrabbade områden. Det blir så illa att man skyddar sig bakom att det inte berör en direkt. Vi har alla upplevt det.
Och jag inser att det är av yttersta vikt hur nyheterna gällande klimatförändringen nu framställs.
Med lagom hårda och kanhända pessimistiska ord för att få var och en att stanna upp och tänka till, men med så mycket optimism för att ja...just det inge hopp för allas vår framtid.
Nu skall jag gå in och se på en gammal Bond-film. Ni vet där de mest underliga saker sker men som man märker att på något sätt inte är fullt så utopistiska längre. Som att någon vill skicka ett gift över världen som bara skulle döda människorna men lämna djuren och växterna att leva vidare.
Tänk en sån tanke...
Vem sade att Bond-filmerna är utopistiska?
