LIESJÄRVI NATIONALPARK...

Skönt när saker släpper liksom samtidigt.

Fick äntligen medicin som verkar bita till foten som strulat sedan sommare, ryggen som 

varit på dåligt humör en vecka gav med sig och Så Sken Solen! 

Och det är söndag och ledig dag! 

Aaaaah! 

Jag blir lite rastlös om jag inte får släpa min lekamen ut i naturen med 

oregelbunden regelbundenhet. 

Men idag! Jaaaa!!!! 

En tid har jag redan haft ögonen på Liesjärvi nationalpark. Den ligger en dryg timme från Helsingfors, så bara att koka kaffe och bre några smörgåsar och ge sig iväg! 

Där finns fler olika leder att välja mellan, men eftersom jag inte vill utmana 

ödet vare sig med fot eller rygg så valde jag en rutt på knappa sex kilometer.

Karta över området hittar man

HÄR

Vi, jag hade en något motsträvig tonåring med på släp, parkerade vid 

parkeringsplatsen vid Kopinlahti (Kansallispuistontie 203)

för jag ville gå över Kyynäränharju som verkade jättefin.

Och det var den! Stigen går längs med en låg ås som bara har en bredd på några meter

på sina smalaste ställen och man har hela tiden vatten på båda sidorna. 

Åsen är knappt en och en halv kilometer lång. 

Jag hade tänkt att vi skulle gå en kortare ringrutt på knappa 3 km som heter Hyypiö.

Vill man gå den får man vara lite påpasslig när man kommer till norra sidan av åsen för

Hyypiö-stigens början är inte så jättebra utmärkt, men som tips här.

Kommer man söderifrån och går norrut längs åsen, så kommer det ett par stenbumlingar 

(du kan inte missa dem) utsatta på stigen, efter dem gäller det 

att hålla utkik till vänster. Där finns ett litet vägskäl som man skall välja

och en bit in på den vägen börjar Hyypiö-slingan till höger.

Slingan slingrar sig som en stig genom ja...skog.

Stigen var precis bara en stig i skogen så man fick nog gå och 

hålla ögonen på stenar och rötter nästan hela tiden, men annars 

enkel och lätt att gå. 

Efter ett tag kommer man upp på ett högt berg med fin utsikt över sjön.

Vi hade lite planerat att äta vår medhavda matsäck där, men det hade en barnfamilj

också siktat in sig på, så kände att de kunde väl få ha berget för sig, så vi tassade vidare.

Efter ett tag kom vi till ett annat berg, även om det inte var lika kalt (läs torrt) och 

inte hade lika fin utsikt (läs lite mycket växtlighet framför utsikten) så var vi vid det skedet så

hungriga så det kvittade. Tonåringen, som inte hade käkat frukost innan start, 

 hade redan börjat bli lite dyngsur i sin attityd, så

en (mat)paus var inte bara önskvärd utan en (livs)nödvändighet. Typ...

Ja..vad gillade jag dagens tur? 

Att gå längs åsen var absolut fint! 

Och sedan själva slingan då?

Vi mötte en del barnfamiljer och själv tänkte jag också lite i de banorna att slingan 

är perfekt om man vill ta barnen lite mer "ut i skogen" än att bara 

gå på sandade vägar i centralparken - 

men utan riskt att tappa bort sig om man är nybörjare. 

I övrigt var det inte många vandrare på vägen, en handfull även 

om vädret var fantastiskt och höstlovet stundar. 

Så om man vill undgå Noux proppfulla rundslingor i ungefär samma 

längd så är Liesjärvi absolut ett alternativ! 

Själv blev jag lite sugen på att utforska mer av nationalparken, gå längre turer 

och kanske sova över i en av hyresstugorna? 

Nu var det inte en möjlighet som tanke ens. 

Den dyngsura tonåringen aka lillungen 

fyller sista gången tonår i morgon och skall naturligtvis firas 

med tårta på säng och ljus och sång och ja...heeeela baletten.

Och då kan man ju inte ha en mamma som valt att sova över i en 

enkel stuga i en nationalpark någonstans i Finland, eller hur?

Dessutom har hon en jobbigt lång to-do-lista för i morgon.

Bara det. Och så födelsedag då. 

*

Men en annan gång.

Med bättre tid! 

VÅRDA DET MAN HAR...

Både fåglar och andra djur är extremt noga med att se till att fjäderskruden

eller pälsen är i så bra skick som bara är möjligt. 

För de som lever därute i det vilda är det en fråga om liv och död.

Inget mer - och framför allt - inget mindre. 

Från mitt hemkontorsfönster har jag utsikt över en fågelholk där ekorren 

ofta övernattar i. Så här på hösten kan den krypa in till sig 

redan tidig kväll, och  ut kommer den vid morgonkaffet så där. 

Och varje gång är det långa stunder av pälsvård som gäller.

Både kväll och morgon.

På kvällarna kan jag också se hur fasanerna lägger sig till ro i

de täta granarna i trädgården. Samma sak där.

Det är ett fasligt putsande och fejande innan de kommer till ro.

På bilden ovan badade gråsparvungarna i en pöl regnvatten som 

bildats bland Salutorgets kullerstenar.  

Minsta lilla möjlighet till att rengöra sig och putsa sig ren tas. 

Skitiga djur är döda djur. Och det vet de. De vilda.

Men så kommer vi inomhus. Och stöter på katten. 

Också den domesticerade jägaren vårdar sin päls med stringens.

Katten har insett att om inte avtalet med människan håller så 

gäller det att vara förberedd på att klara sig själv. 

(hunden, och ett gäng andra husdjur, har ju outsourcat sin pälsvård till 

oss människor - så kan man också göra. Om det är ett smart drag 

är sedan en annan fråga...) 

 Jag tror katten är lite smartare där...

Själv har jag också försökt mig på att vara lite smart och 

"pälsvårdat" mina vandringsskor idag.

Jag har alltid faktiskt gillat att vårda mina skor, något jag fått med 

modersmjölken misstänker jag. 

Jag har gått in dem ett tag nu och lämpligt nu till dessa höstiga ösregn 

var det dags att se över dem ett varv. 

Någon sade åt mig i tiderna att om vattendropparna rullar av skon som

små pärlor, då är allt väl. Om inte bör man göra något åt saken.

Personligen är jag snäppet skeptisk till alla spray som lovar att 

göra skorna vattentäta. Jo, kanske...men HUR vattentäta?

Talar vi duggregn på stan, eller klampa genom kärr-täta?

(jo, jag vet att det finns gummistövlar....)

Nå, oberoende så behandlar jag mina vandringsdojor med vax.

Inte olja. Vax. 

Det har visat sig så mycket bättre! 

Jag använder samma vax som till oljerockar. 

Om jag säger Barbour så vet de flesta vad jag talar om. 

Har funkat så bra! 

Dagens vaxning blev dock lite slarvig, i vanliga fall tar jag loss 

snören och tar god tid på att vaxa alla små sömmar och så.

Men nu hoppas jag kunna komma iväg i morgon på en liten tur, 

så det blev mer som en extra förstärkning för att få skorna att 

hålla måttet i detta höstrusk. 

*

Jag har ändå satt en rejäl slant på sköna vandringsskor, 

så varför skulle jag inte satsa lite tid på att vårda dem på bästa sätt?

Borde vi överlag bli bättre att tänka på det sättet gällande en hel del av 

det vi skaffar oss? 

Göra vad vi kan för att motverka "slit-och-släng"?  För tänk om vi 

någon gång inte har möjlighet att skaffa nytt bara för att vi slarvat i vården?

Inte kan djuren göra det heller, skaffa ny päls eller fjäderskrud för att de 

inte orkat bry sig om det de har. Har man slarvat, ja då går det dåligt. 

Vi människor har det enklare. 

Vi kan oftast skaffa nytt, men frågan är:

Borde vi bli bättre på att vårda det vi har?

EFTER REGNET...

Känns som om det regnat i evigheter, lite som en syndaflod eller något.

Vägar, motorvägar svämmar över och på några dagar kommer hela månadens 

regnmängd. Regn är galet mysigt om man vill sitta med en bra bok i soffhörnet, 

men för den som vill njuta av höstfärger och natur och vara ute så har det inte varit de bästa av veckor. Så kan man ju uttrycka det lite mildare. Om man inte vill förbanna regnet.

Idag visade sig solen ett varv. Ett kort varv. I morgon skall det bli mera regn.

Medan sol var plockade jag de absolut sista minitomaterna och den garanterat sista 

squashen. En morgon i veckan visade bilens termometer på +1 grad, så 

man kan nog lugnt säga att växtperioden för i år kom och gick.

En märklig sommar! 

Till höstens (och vårens) program hör hundtrimning.

Märkte att jag nästan på dagen för ett år sedan sysslade med samma syssla.

Nu var jag kanhända lite tidigt ute, håren lossnade inte fullt så enkelt som de

brukar då de är helt "fulltida", men tänkte att trimmar jag henne nu så hinner

det växa lite nytt lurv tills vinterkylan sätter i. 

Putsade upp mina blommor och placerade dem alla så nära fönstren som

möjligt för att få maximalt ljus i vinter. 

Några pelargoner står ännu på verandan och väntar. 

Ute finns några växter än i sina krukor, hur de skall få övervintra 

är ännu lite oklart. Det är primadonnor som Afrikas blå lilja och 

sådana som jag inte riktigt vet hur jag skall få till det för. 

Hemkontoret fick häromdagen en ny typ. 

Det är en fjäderkalla, och helt ny bekantskap för mig! 

Något lättskött - som kan bli både stor och omfångsrik.

Återstår att se.

*

I morgon skall det bli mera regn.

SMARTA SMÅ TING...

Det finns ju en uppsjö av tingeltangel-grejer att ta till sig

om man är intresserad av det här med uteliv. 

För egen del försöker jag vara anigen sträng i tänket vad 

jag egentligen - på riktigt- behöver. 

Annars blir det så lätt att man kommer hem med något som man inte visste fanns, 

och som man, innan man såg det, inte visste att man behövde.

Men en grej som jag är helt galet nöjd med är dessa 

"saltkar":

Jag kan ju inte släpa med hela kryddskåpet ut i skogen, men 

lite mer än salt och peppar kan ju vara skoj att ha tillgång till.

Och dehär två ger lite mer alternativ till att krydda maten.

Mycket på liten yta.

Dessutom går de att ta isär, så ibland om jag bara behöver tex salt

med på utfärden så skruvar jag loss saltdelen och tar bara den med mig.

Kanske den mest behändiga kryddgrejen jag stött på.

Jag har salt, chili, oregano/timjan i den ena

och peppar, vitlöksflingor, aromat i den andra.

Och så mixar jag och skruvar ihop en kombination allt efter 

det jag kommer att behöva på min utfärd. 

Jämför med oliverna på första bilden - de här är verkligen små 

och behändiga. 

Köpte mina HÄR

Edit*

Aj, jo...de har dessutom en skiljevägg mellan varje del,

så i en kryddburk får man då 6 olika kryddor att rymmas.

Jag har själv valt att ha samma krydda i hela delen, 

dels för att de räcker för mig, och dels för att jag då 

slipper fylla på dem hela tiden.

Och så har en del av locken ströhål. 

EN UTFÄRD SOM INTE BLEV AV....

Vaknade med en obestämd värk i hela kroppen och ett sinne som var tyngre

än min ryggsäck kändes det som, så bara att inse att det kanhända är bättre att 

stanna hemma idag och invänta en evenuell förkylning eller vad det 

nu kan vara som är på gångs i kroppen. 

Kröp tillbaka under täcket och sov vidare ett bra tag.

Jag hör till det där gänget som gärna tar med lite "lyx" med på utfärderna, 

om det bara är möjligt. Varför inte, liksom?

Lite som att välja glamping (glamour+camping) framom camping.

Nivån bestämmer man själv. 

Nu är ju pizza kanhända inte direkt lyxmat - snarare tvärtom - men jag kan tycka

att det är lite skoj att testa hur långt ett spritkök (typ trangia) kan sträcka sig.

Det hade jag tänkt testa på under dagens utfärd, som alltså inte blev av.

Men, tänkte jag, varför inte testa på det i trädgården i stället. Alla ingredienser var

ju införskaffade. Så istället för en tur till skogen blev det en picknick i trädgården.

Men till pizzan ja. Så här gjorde jag:

Jag var lite lat och köpte en sådan där färdig pizzadeg från butiken.

Den klippte jag i färdiga rundlar som passar min stekpanna och rullade

in i smörpapper (vid det skedet var jag ännu på väg på tur). 

På min pizza ville jag ha rödlök, trattkantareller, gravad lax och oliver. 

Och istället för tomatpure som jag inte tycker passar ihop med det jag

ville ha på pizzan så valde jag lite turkisk yoghurt så det skulle bli en 

pizza bianco dethär. Var det tänkt.

Började med att steka upp svamp och lök. Väljer man att ha i andra ingredienser

så kan man ju skippa det här skedet.

Vill man baka pizza på ett spritkök så vill jag tipsa om att ha torr stekpanna och ha i 

rejält med mjöl. Dels så bildas ett litet "lager" mellan pannan och degen, men 

främst är det en jättebra indikator på om man har för mycket värme. 

Börjar det lukta bränt mjöl är det läge att göra något, minska på lågan eller

öka på avståndet till elden. När mjölet bränns har man ännu inte bränt pizzan.

Mycket bra tips som jag läste - någonstans. 

Jag hade ungefär halveffekt på min trangia. 

Först steker man ena sidan på degen, någon minut bara.

Så svänger man på den och steker andra sidan. Samtidigt som man 

svängt på den kan man börja fylla på de ingredienser man vill ha i.

När jag gjort det lade jag ett lock på så osten skulle smälta.

Här hänger pizzabotten nr 2 och väntar på sitt varv i stekpannan, 

medan pizza nummer 1 precis har fått på sig sina ingredienser och  

väntar på att fotografen skall lägga locket på. 

Har man inte lock funkar dubbel folie lika bra! 

Nu tog jag inte direkt tid hur länge det tog för osten att smälta...kanske 

lite på fem minuter? Jag hade valt att finriva min min ost just med tanke

på att det här skedet skulle gå lite fortare - man vill ju inte riskera 

allför bränt och sotigt pizzabotten...

Och pizzor blev det ju! Och riktigt väl smakade de! 

Lillungen hade baxat den andra pizzan åt sig och hans utlåtande var:

"Om jag hade fått den här pizzan i en pizzeria hade det inte varit någon 

direkt höjdare, men med tanke på att den är kockad på en enkel 

trangia så är är den supergod!" 

Ja...och min utvärdering?

Nu kan jag ju leva utan pizza ute i naturen.

Men överraskande bra blev resultatet på ett enkelt spritkök.

Pizzabottnet var just så knaprigt och gott som i en god stenugnspizza.

Men lite pysslande är det ju nog med det hela.

Gör jag om det på en utfärd? Förmodligen nog!