DÄR KOM DEN...

...vintern, och kylan på en och samma gång.

När jag idag körde hem från kontoret där jag befinner mig ett par av veckans dagar

kröp bilens utetemperaturmetare stadig från -9 till -18 

på de 45 minuter det tar för mig att köra hem.

Sitter uppkrypen i min korgstol och känner att det är riktigt välkommet med en 

jobba-hemma-dag i morgon.

Och så skall jag städa julen ut.

Bara amaryllerna får stanna kvar.

För de är ju så vackra.

ATT INVÄNTA VINTERN...

...är en stillsam syssla.

För att inte säga så in i vassen stillsam.

Jag har någon gång mumlat om att vara på stugan större delen av året,

bara för att få uppleva vinterns ankomst och när den sedan 

om någon månad ger vika för våren.

En nyårshelg berättade för mig hur otroligt stilla allt är.

Och tyst.

Det är en annorlunda tystnad än annars. Det är som om 

tystnaden i sig hade stannat upp.

Jag gillar ju tystnad, och har inte speciellt mycket emot mitt

egna eminenta sällskap (heh) men till och med jag kände denna gång en 

viss rastlöshet i detta tomrum av tid. 

Jag visserligen inte heller bara för ett par dagar tagit med mig 

något projekt att jobba med. 

Det skulle nog vara en förutsättning, att ha något intressant att jobba med därute

i väntan på vinter, i väntan på vår. 

I stillhetens högborg.

Havet var ännu öppet, och de flesta fåglar i viken syntes till.

Varför skulle de flytta om de inte måste? Så är det ju.

Men det kanske ändrar snart?

Kvicksilvret kryper allt lägre ner.

Havet börjar fläckvis frysa till. Tänker att jag aldrig tänkt på att det

är så det sker. Fläckvis, inte så att istäcket kryper ut från stranden.

Utan det blir is lite här och lie där.

Isfläckar.

Det är en stilla väntan på vinter, isen kryper så sakta.

Sjöröken dansar.

Idag, någon dag senare, hemma i hufvudstaden börjar

snön vräka ner.

Vinterväntan är avslutad.

Den är här nu.

NYTT ÅR VAR DET, JA...

Nix..jag tänker inte se tillbaka på året, inte i år.

För egen del har året varit bra, men det är något i allt det som hänt i 

världen som får mig att hellre försöka se framåt än blicka tillbaka

bakom axeln på det som var.

Och just därför har jag gjort ett litet nyårslöfte alldeles i all tystnad,

för jag vet inte om jag kan hålla det...

...den här bloggen skall 2017 bara ta upp positiva,  glada och 

saker som må vara banala men som ger en skön känsla. 

Med det beslutet gjort packade jag en flaska skumpa,

hummer och sniglar, vitlöksbröd och räkröra i 

bilen och styr ut till stugan.

Det blir en skön middag för två medan natten blir svart som kol

utanför fönstren. Bara havets brus gör att jag kan orientera mig.

Är så där och nu. 

Vid tolvslaget ringer jag runt och önskar Gott Nytt År.

Har en unge i Barcelona, hos studiekompisar och en annan hemma och samlat ett 

gäng pyrotekniskt lagda vänner för att verkligen smälla in nyåret.

De har alla fingrar, tår, näsor och ögon i behåll.

Svärdottern skickar ett GottNyttÅr-mess när hon kommer hem 

från ett nyår på stan. 

Jag är nöjd. 

Släpper ut hunden och står där i stillheten i skärgården och glor på det totala mörkret 

och tänker på det nya året.

Hoppas på att det blir lugnare, skönare, vackrare och framför allt 

ute i världen ett fredligare år än året som gått.

*

Femtiden på morgonen vaknar jag till av lillungen som skickar ett meddelande:

" Jaha, inte ens en dag in på 2017 och en skytt, utklädd

till julgubbe, har dödat 35 och skadat ännu fler i Istanbul."

Och jag tänker...om jag skulle vara av den typen som gör

nyhetslöften, så skulle det kanske vara att fasta nyheter för 

en tid. Inte läsa, inte lyssna, inte se.

Inte för att jag inte skulle orka bry mig, för det gör jag.

Men för att känna hur det känns att inte matas med dåliga

nyheter hela tiden.

För en stund bara, liksom.

En vecka, två? 

Nyhetsvägra? Nyhetsfasta?

Sticka huvudet i sanden för en stund bara?

IN I DIMMAN...

Så där i nyårsfestandets bråda tider finns det säkerligen mången som 

höjer en skål och glatt hojtar; in i dimman.

För egen del blev det kanske inte så rysligt mycket "in-i-den-dimman", inte detta

nyår heller...Lite champagne till hummern och ett glas rött till brasan.

Desto mer dimma blev det på nyårsdagen. Ja, jag sov över ute på stugan.

Mötte det nya året i total mörker och en skäm tystnad. 

Havets stilla brus var det enda som "störde" den totala tystnaden.

Ett sådant Nytt År i År.

Passade på att åka ut till stugan för att kolla de nya fönstren som terrassen nu fått

som vindskydd mot havet. 

De var fina. Riktigt fina. Är nöjd.

Medan jag sakta började packa ihop oss för att åka hemåt igen

märkte jag hur dimman tätnade. Och det med rasande fart.

Alla som någon gång varit på sjön vet att dimman verkligen kan överraska.

Så här fort kan det gå.

Första bilden ovan är tagen klockan:

13.09.08

Bilden här ovan är tagen 9 sekunder senare.

13.09.17

Här ovan har det gått 22 sekunder sedan senaste bild. 

Dimman är tydlig här, och klockan:

13.09.44

En halv minut sedan första bilden alltså...

13 sekunder senare blir klippan rejält otydligt. 

Klockan är 13.09.57

Och så 14 sekunder till:

13.10.11 ser det ut såhär som ovan.

Mellan översta bilden och den här har det gått en minut 2 sekunder.

Och så....13 sekunder till och klippan har försvunnit in i dimman.

Totalt. Borta. Nada där. Sikten noll.

*

Under mina somrar i den åländska skärgården minns jag hur 

de väderbitna lokala sjöbjörnarna alltid varnade en fritids-fiskande landkrabba 

som mig med orden;

När dimman stiger skall du starta motorn.

Inte kasta "bara ett par kast till". 

Ligger något i det.

*

Första bilden är tagen:

13.09.08

sista:

13.10.24

1 minut och 16 sekunder.

Tänk.

VAD JUL ÄR...

Häromdagen när jag var och tände ljus på gravarna kikade jag in genom fönstren 

i kyrkan när jag gick förbi och fick en dust av julstämning över mig.

Ibland är det så att en äkta julstämning, vad det nu sedan är, kommer som

små gyllene duggregn över en.

För mig är det ofta det här stilla, tysta, enkla som ger mig julkänsla.

Det är ingen nyhet.

Så har jag alltid varit. Efter att jag kommit förbi den där

julklappshysteri-åldern, som tog slut där i övre tonåren, 

så har jag gillat juldagen mer än -aftonen.

Det är då lugnet infinner sig.

*

I morse, eller det var ju nog närmare middagstid när ungdomarna

började krypa upp ur sina vrår och bredde sig skinksmörgåsar och kröp upp

i min numera rätt slitna soffa, knäppte på Tv:n och hojtade till:

- Ja, men NUUU är det jul! Så här har det alltid varit! Bästa! Simpsons på TV.

Så som det var när vi var små! 

Och jag står lite häpen där och tänker....var det?

Personligen ger jag inte många poäng åt en skränig, ritad serie 

oberoende hur omåttligt populär den är, eller varit.

Om mina båda barn verkligen tycker att just den grejen är så juldag.

som juldag kan bli, så undrar jag nästan var sjutton jag varit dessa juldagar...?

Näe, nog har jag ju varit hemma, men förmodligen har jag tagit en bok och dragit mig

så långt bort från oväsendet på TV:n som jag bara kunnat.

För mig är Simpsons oväsen. Förlåt. Men så är det.

*

På det sättet har jag en så skön familj, att det alltid funnits utrymme

och tillåtelse att vara hur man vill på julen.

I synnerhet på juldagen.

Julaftonen kanhända har lite mer struktur. Inte mycket, men ändå.

*

Men nu är det juldag igen. 

Smyger ut i vardagsrummet och ser på familjen lite i smyg.

Sönerna mina och 'svärdottern' ligger nedbäddade i soffan och Tv:n står på.

En tittar på Tv. En sitter med sin laptop i famnen och en kikar på sin telefon.

Gubben ligger i sängen och läser en bok, men stiger upp och går och googlar

nåt på sin laptop. Själv har jag suttit i köket och redigerat bilder.

På min laptop.

Och det är också Jul. 

För jul är ju att njuta. Ta vara på stämningen.

Vara som man vill.

Runt våra laptoppar, 

doftar granen, lyser ljusen, och det är jul.

För Julstämning är där man trivs att vara.

Numera är det mer så här.

I morgon skal jag ge mig ut i naturen.

För jag vill och längtar.