STILLA TILLVARO...

Trädgården är nu nästan i sin helhet nerpackad för vintern.

Krukor och sprutkannor staplade i snygga rader på stallvinden.

Framme blev bara sådant som jag tror mig kunna använda till någon

gravdekoration till Alla Helgons dag. 

Den gamla räfsan skall dock inte sluta som gravdekoration den. 

Jag brukar ta den när jag räfsar löv på de nyanlagda rabatterna där nyplanterade

perenner och en ansenlig mängd blomlökar ligger och väntar på sin tur.

När det här är gjort, så är det innetillvaro som väntar i någon månad.

Trädgårdshandskarna åker ner i lådan tillsammans med sekatören 

och mitt trädgårdsförkläde, det i grovt, grovt linne och med tusen fickor.

Mycket praktiskt. 

Lavendelplantorna är nerbäddade. 

Nu får man bara hoppas på en snäll vinter. 

Tyvärr brukar lavendeln inte riktigt klara sig hos mig.

Här är jorden antagligen lite för lerig och blöt.

Så jag testar med att övervintra dem i en pallkrage med lite mer sandig/grusig jord. 

Och ett täcke av granris. 

I stort sett är allt tömt och klart för vintern.

Bilen fick sina vintertassar på igår, 

själv skall jag plocka fram varmare jackor. 

Och mössan.

Jag är redo för den vintriga, stilla tillvaron.

LÖRDAGSMORGON...

Den här bilden är nästan på dagen tagen för ett år sedan, men när jag plirar över min kaffekoppskant

ut genom fönstret är utsikten, och vädret detsamma.

Inte så mycket dimma, men i övrigt samma.

Klockan har precis blivit åtta, det är gryningsljus därute 

och idag blir det att på allvar städa undan i trädgården. 

Det sista "pyntet" som inte tål frost och kyla, snö och is skall in under tak.

Jag vet att jag är lite seg med att plocka undan det där sista, lite som om jag ännu ville

hålla kvar något av trädgårdslivet, av utelivet. 

Men idag skall det städas undan. Det har utlovats snö i veckan och riktigt kallt till nästa helg.

Lavendeln skall få sitt vintertäcke av granris.

Verandans blommor skall få flytta in i husvärmen. 

Det blir att boa om på många plan.

*

Nu har kaffet hunnit kallna i koppen, det blir ofta så när jag sätter 

ner mig för att skriva några rader.

Det gör inte så mycket, egentligen.

Det har ljusnat därute och jag skall dra på mig varma tröjan och gå ut.

EN AV FAVORITERNA...

...i skogen är nog hackspettarna.

(här den större)

De är bara så tuffa på något vis.

Min absoluta favorit är gråspetten, men den springer man inte

på så ofta, men när man gör så blir jag i alla fall jätteglad! 

Vilket i och för sig leder mig genom en skranglig åsnebrygga fram till det här

med att skriva blogg.

Jag har ju hållit på något envist år nu, och på sitt sätt är det ju intressant att se

hur annorlunda bloggen ser ut nu, jämfört med hur den såg ut när jag startade.

Det har säkert mycket med livssituationen man är i. Naturligtvis.

Då i början var det mycket hem, och inredning och tankar kring det.

Helt naturligt - då var jag mitt uppe i det här med ungar, som just börjat skolan,

och tonåring i gymnasiet, hund, gubbe och trädgård, hus...

Och så någonstans där under allt det där låg naturintresset.

Lite som i dvala....väntande på sin tur.

Och nu är det dess tur att få vara lite mer i fokus i mitt liv.

Igen.

Natur är ju inget nytt i mitt liv, det har bara varit lite...avstängt en tid.

Och det märks ju onekligen och tvivellöst också här på bloggen.

Just de här inläggen med inredning och hus och hem och så, ja de har blivit lite glest mellan dem.

Det är inget aktivt val - verkligen inte. Jag uppelever ju fortfarande att även den

biten är viktig för mig. Bara att den får ta lite mindre utrymme bara.

I min vardag, i mina tankar, i min blogg.

I det hur jag är och lever just nu.

Vilket leder mig om möjligt ännu mer stapplande till följande åsnebrygga.

Rött och vitt på hackspetten leder mig smidigt och elegant till JUL.

Ja, jag köpte årets första jultidning idag.

Även om jag tänkte att NU REDAN, men ja...

Även om jag tänkte att i år skall jag inte bli så där tokJULtokig, men ja...

Få se hur det slutar?

Årets första jultidningen ligger rödlysande och grann på mitt arbetsbord och väntar.

Jag har väntat på att börja bläddra i den tills rätt tidpunkt.

Det är lugnt och skönt i huset, ljusen är tända,

och disken undanstädad.

Och ack o ve för den som vågar närma sig min JULtidning före mig.

Jag blir nog som en argsint hackspett då.

Skrämmer lätt iväg även en större inkräktare.

Jag gillar nog dem, hackspettarna.

Och så är de lite JULröda på sina ställen. Och det är ju ett plus.

EN FÖRSTA DOFT AV VINTER...

Ibland tänker jag att i en annan tid, i en annan värld hade jag velat vara

shaman, klokgumma, kanske till och med häxa. Eller nja, dem brukade det gå tokigt för

så kanske bäst att nöja sig med klokgumma.

Idag när jag plockade undan utemöbler, krattor och spadar, kände jag plötsligt vintern.

Det är något som anas i vinden. 

Jag känner det i mina näshår 

(ja...hahhahaha...det är så, vår kvarleva av morrhår?)

Det är inte bara att det blir kallare, för egentligen har temperaturen varit densamma

en tid nu, men det är något i det som vinden hämtar med sig.

Här blåser ostanvind idag. Det är inte så ofta det blåser från det hållet här, tycker jag.

Som en hund vittrar jag att något är annorlunda.

Slänger ut lite nötter från halvtomma påsar. Allt ids jag inte bära hem, 

och att spara på dem till våren är ingen idé.

Vips är nötskrikan där och plockar krävan full, 

flyger iväg. Kanske gömmer den nötterna någonstans i skogen, för 

strax är den tillbaka igen och fyller på. 

Vi bäddar för vintern båda två.

Jag fyller lidret med saker för nästa sommar. 

Den fyller sina gömmor med mat, åt sig själv eller andra.

*

Jag går in, kikar i skafferiet och märker att där finns mysli som blivit 

överårigt, lite andra frön, sådant.

Jag bjuder på skafferitömning.

Och känner hur vintern faktiskt är där bakom knuten.

För jag känner det i mina näshår.

LÅGVATTEN...

Alla vi som bor ens lite i närheten av havet, Östersjön då, har knappast kunnat undgå 

att vattnet är väldigt lågt just nu.

Det är väl inte exceptionellt lågt på något vis, men så här lågt är det bara kanske en 

gång om året om ens det. Jag tycker det är väldigt, väldigt lågt. Kan faktiskt inte alls minnas att jag någonsin upplevt vattnet såhär lågt här. Och här har jag ändå varit i snart trettio år...

Men det är bra! 

Men lite extra lågt vatten nu och då.

Det ökar nämligen chansen för syrerikt (och saltare) vatten att ta sig in i Östersjön.

Och det är alltid välkommet! Vi vet alla att Östersjön minsann behöver

varje lite uns av syrerikt vatten. 

Hur stort detta lågvatten påverkat dessa saltimpulser är väl tidigt att ta ställning till,

men jag vill tänka att som det gamla ordspråket:

Alltid är det lite till sa myggan när hon kissade i havet.

*

Ja, fast nu blev det lite knasigt! 

Man skall inte kissa i havet - inte ens en mygga...

Men ja, ni vet?! ;)

Jag har aldrig bott speciellt långt från havet, och mina barndoms-somrar stavar jag Åland.

Blåstången mår, som det mesta andra, bra av syre-rikare och vatten med högre salthalt.

Problemet för blåstången är ju den att den behöver ljus för att leva.

Får vi grumligare vatten, vilket övergödning bla leder till så smalnar livsbältet, eller

marginalen, på hur djupt blåstången klarar av att leva.

Grumligare vatten släpper igenom mindre ljus.

Och just det här har jag alldeles konkret sett här. 

Blåstången kan inte leva på djupet pga ljusbrist och högre upp mot ytan kan den inte få fäste

på klipporna för där växer redan en massa andra "sjögräs".

Så här ser det gröna "sjögräs-snoret" ut när det torkat, på första bilden ser man hur de täcker allt

under vatten nivå längs klipporna.

Det som gör klipporna just "snor"-hala.

I vanliga fall brukar jag inte se blåstången.

Bara känna den mot magen när jag simmar...

Men nu när det är så lågt vatten så kunde jag torrskodd gå

ut och hälsa på tången.

Och dra in doften av tång - den som så hör till.